Stefan Eriksson Matstudio den 13 september

Vin, kvinnor och sång - det är livet. Sången överlämnar jag dock med glädje till alla ungdomar som sjunger upp för Idol-juryn, och koncentrerar mig istället på vin och kvinnor. I detta specifika fall på en samling chilenska viner och den vackra och trevliga vinmakerskan Viviana Navarette. I samband med besök hos sin svenska importör, bjöds på passande lunch på Stefan Eriksson Matstudio. Stefan är en av landets bästa kockar, kan titulera sig Årets Kock 2005, har dessutom ansvarat för en Nobelmiddag och har sedan ett par år tillbaka byggt upp en stilfull matstudio där gästerna får delta i aktiv matlagning (Stockholms bästa inom gebitet, och det kan mycket varmt rekommenderas!). Den här lunchen behövde vi dock inga förkläden eller kockknivar – istället blev vi visade till bordet för att i lugn och ro njuta av vinerna, maten och sällskapet av Viviana.

Viviana Navarette är vinmakare på det chilenska vinhuset Viña Leyda som ligger i den lilla kustnära dalgången Leyda – ett av de kallaste distrikten i Chile. Som vindistrikt är dalgången ung, när Viña Leyda planterade sina första av det idag över 300 hektaren vingård 1998, var de först. På den tiden var Casablanca Valley det enda riktigt svala distriktet, idag är det ett av flera … med Leyda som det kanske mest intressanta.

På bordet stod fyra glas. I det första slogs en 2010 Reserva Sauvignon Blanc upp, torr och mycket frisk med en kombination att stramt återhållen svalodlad frukt, vinbärsbladsgröna och gräsiga aromer och en liten hint av sötsyrlig tropisk frukt – denna samling aromer tack vare att tre olika kloner av Sauvignon Blanc har använts. Tankjäst såklart, och med blockerad malolaktisk jäsning. Sist i linjen en lite fetare och fatnötig 2009 Chardonnay Lot 5 från lågavkastande stockar i kalkrik jord och naturjäst och därefter lagrad i franska ekfat från bland annat François Frères (vilket delvis förklarar de nötiga nyanserna i fatkaraktären). Dessa två viner var förvisso trevliga, men fick inte samma hjälp att glänsa till maten som de två mellersta.
Första rätten var otroligt god – inte helt oväntat när man äter mästerliga kockars mat. Den bestod av en variation av krabba, kloköttet för sig blandat med lite mild olivolja och rommen i små klickar omkring, även den rörd till fin konsistens med lite olja. Garnityr var en mild kräm av avokado (detta chilenska nationalgarnityr), lite sallad, tunt skivat svenskt höstäpple samt bara ett litet stänk av färska vinbär som utgjorde en läcker sötsyrlig brytning.
Det allra bästa av vinerna var en 2010 Single Vineyard Sauvignon Blanc Garuma från en mycket sval vingård som tack vare sen skörd, tio timmars skalkontakt och därefter en två veckor lång sedimentering innan jäsningen sätts igång, har fått en fetare och mer intensiv karaktär. Det var just det lite smakrikare kroppen som gjorde kombinationen med den något sötsmakande krabban bättre – den vanliga sauvignontappningen var god, men helt enkelt för stram.
I stort sett lika bra var den tankjästa och inte malolaktiska 2009 Reserva Chardonnay, som om den hade haft lite mer känsla av mineral lika väl hade kunnat komma från södra Bourgogne. Det var ett utsökt gott, mycket rent och stilfullt vin.

Att Leyda Valley har stor potential för Pinot Noir skulle nästa servering visa. Här hade Stefan och hans kollega Klas (som är medlem av svenska kocklandslaget) smörstekt en lätt marinerad torskrygg och serverat den med smörstekta kantareller, lite potatisstomp och den goda, smöriga stekskyn från torsken som hade kokats in med lite fond av torskbenen och en liten gnutta kalvfond. Rätten i sig var fullkomligt lysande, och kombinationen med de fyra pinotvinerna alldeles exceptionell. Jag kan knappt tänka mig att något annan vintyp hade suttit mer perfekt till denna rätt är den stil av pinotviner som dukades upp.

I det första glaset firmans röda instegsvin, en nästan saftigt intensiv och sötfriskt rödbärig 2009 Reserva Pinot Noir som sånär som på bara tio procent nya ekfat under den tio månader långa lagringen hade framställts på samma sätt som de andra. Att göra en så druvtypiskt ren och god pinot för under hundralappen är imponerande. Det just nu godaste vinet var 2009 Single Vineyard Pinot Noir Las Brisas, som vilket namnet antyder kommer från en vindpinad vingård med sydvästlig exponering. Frukten var mer förfinad, ljusare och syrligare samtidigt som den var djupare, och det fanns också ett svalt gräsigt stick i doften (alla druvklasar är fullt avstjälkade, som tonen kom inte från stjälkarna).
Nästa vin hade tack vare ett lite varmare läge en aning tätare och mer mogen frukt, och varv därför inte lika elegant. Detta vin, 2009 Single Vineyard Pinot Noir Cahuil, hade också en viss fatkrydda. Till maten var det dock precis lika gott som vinet från Las Brisas – trots att det uppförde sig lite annorlunda på egen hand. Även det vanliga pinotvinet satt som en keps till maten.
Det gjorde förvisso också toppselekteringen 2009 Pinot Noir Lot 21, även den från vingården Cahuil men från en ännu svalare östlig sluttning. Rent doftmässigt hade det här vinet en djupare, mer svalt koncentrerad fruktighet med drag åt sura mörka körsbär som faktiskt hade vissa bourgogneliknande drag. Det hade dock inte den klassiska stringensen eller den syrliga mineralton som de franska förlagorna har, men det var ett väldigt gott vin som jag gärna återvänder till om ett par år för att se hur det utvecklas.

Jodå, en liten långmäld sång kom efter en liten stund, när jag lutade mig tillbaka i ensamhet och smälte maten, drycken och de nya intrycken.