Skärgården den 2 juli

Dags för årets första stora vinäventyr i skärgården. Ett dussin eller så magnumflaskor på kylning, grabbarna samlade, båtarna fullastade. Installerade på de vackra klipporna redan till lunch och det dröjde inte många minuter innan den första champagnekorken poppades. Det var Team J&J som tog täten med sin underbara 1995 Millésime Brut från Henriot, torr och stram med en fin äppligt mogen nyans men samtidigt ung och friskt stram. Le Soul Jones var inte sen att replikera med en något fylligare, lite mer äpplig och även stramare 2000 Grande Année från Bollinger. Dessa njöts av till små rågsnittar med räkröra och löjrom. Det kändes som en riktig fin kombo à la McSkärgård & Co.
Medan den vita sparrisen sjöd i stor kastrull på det medhavda gasolköket och Nicola halstrade marinerade gambas och pilgrimsmusslor på den stora grillen, hann han med att öppna en 2006 Puligny-Montrachet Premier Cru Folatières från lyxnégociantfirman Lucien le Moine, fet och fyllig med en frisk syra, nyanser av kanderade citronskal och skållade mandlar, och med en svagt rökig ton av kalkstensjorden. Den var försvinnande god, särskilt till maten – just tack vare den lätt nötiga fatnyansen som speglades i halstringen och den feta kroppen med en strålande god senapsdressing (som senare fick sätta livet till för en hungrig fiskmås skull).

Jon Hill slog på stort med en 3-liters 2001 Riesling Spätlese Trocken från August Kesseler, som var fantastiskt god i sin första fas av mognad. En lätt delikat sötma fanns kvar som gav vinet en lätt flirtig smak, men fräschören var föredömlig och eftersmaken god och med luft växande lång.
Team J&J fortsatte i utstakat spår med champagne, den här gången med två flaskor 1996 Brut från Ruinart, en firma som jag förr höll mycket högt men från slutet av 1990-talet lite har tappat intresse för. Den här årgången var i och för sig utmärkt, typiskt stram med bara en lätt äpplig mognadsnyans, och betydligt renare i sin frukt än jag normalt sett finner hos Ruinart. När vi ändå var inne på champagne slank en magnum 1999 Extra Brut Réserve från Pol Roger fram, och den var alldeles underbar med en frisk syra till den brödiga kroppen.

Så här pass hade långlunchen övergått i ett vilt badande med allsköns våghalsiga balansakter och cirkusnummer från akterdäck på båtarna. Det ackompanjerades av idel flaskor somrigt torr rosé i form av 2009 Château Revelette av druvorna Grenache och Carignane (har jag för mig) i från Coteaux d’Aix en Provence, som Jon Hill och Earl hade med sig. Försvinnande goda i sommarvärmen.

Jag korkade upp min magnum 2004 Meursault Premier Cru Charmes från Rémi Jobard, som hade utvecklats till en riktig skönhet med en underbar doft – särskilt som dess dofter och breddade kropp hade väckts till liv av luft och temperaturer. Jag gillar verkligen den rena precisionen i vinerna från Rémi Jobard – de är aldrig stora, men ofta väldigt goda, särskilt när de har fått ett par år på nacken.
Upprymd av bad och vit bourgogne, tog Sir Ausonius upp sin långa imponerande pjäs, en magnum av 2005 Riesling Berg Schlossberg från Georg Breuer. Den kanske var en aning för varm, men bjöd därmed på mer kropp och fet citrusskalsfrukt än mineral och syra, som det förvisso fanns gott om i smaken. Det var väl någonstans här som Nicola bjöd ur en flaska riesling från Knipser - vilken och vad gick helt förbi mig. Men god och läckert komplex var denna nolletta.

Med den glödande kolen som närmade sig idealet för att påbörja grillningen, gjordes tillbehören i ordning till den goda smaken av rieslingvinet. Den förkokta färskpotatisen sauterades i smör och olivolja med purjolök och ett rejält lass av kantareller, samtidigt som en stor kastrull med bèarnaise fick stå på den måttligt varma delen av den stora grillen. Köttet var sedan länge ute i klipptemperatur för temperering.

Under tiden hade Nicola öppnat en 2001 St Eden från Bond – tveklöst dagens bästa vin – som bjuder på en närmast perfekt doft och smak. Djupt mörkfruktig, tät och intensiv med nyanser av violpastiller, svarta oliver, valnötter och fint kryddig men av frukten perfekt balanserad ek, och en monumentalt god och fyllig smak med en mäktig men samtidigt polerad tanninstruktur. Jag lyckades hålla kvar mina dyrbara klunkar i det stora Riedelglaset tillräckligt länge för att både uppleva hur vinet blommade upp, och hur gott det smakande till köttet med kantarellpotatisarna och den goda klassiska såsen. Himlagott, minst sagt.

Sedan radades de röda magnumvinerna upp på parad. På temat vinmakaren Lars Torstensson blev det dubbel uppvisning genom Thunder, som började med en 1998 Clos d’Ière från Domaine Rabiega, ett helt rent syrahvin som bjöd på kryddighet och mognad, men (tyvärr) också en lite väl tydlig dos av brettanomyces. Okej, till köttet och med tanke på omständigheterna på skäret (och vårt alltmer uppspelta humör), slank även det vinet ner med glupande aptit. Betydligt bättre var Torstensson nummer två, ett riktigt gott och djupt fruktigt vin med viss mognad, 2001 Mammuth, en spännande cuvée Mavrud, Cabernet Sauvignon och Rubin som (så vitt jag kan minnas) är det godaste, eller åtminstone ett av de allra bästa vinerna jag provat från Bulgarien – i detta fall från Assenovgrad.

Min 2004 Grattamacco från Podere Grattamacco i Bolgheri var, såklart, ett bättre, mer raffinerad och mer komplext vin, och har nu vid en ålder av snart sex år nått en riktigt fin begynnande mognadsnyans – dock fortfarande märkt av den täta cabernet- och merlotfrukten.
Det var egentligen hugget som stucket mellan denna nollfyra och den underbart goda 2001 Viña Pedrosa Gran Reserva från Bodegas Hermanos Pérez Pasquas i Ribera del Duero som Jones tog med. Rent stilmässigt förenar bröderna Pasquas en klassisk struktur och nyanserad komplexitet som med en ren och modern vinmakning på ett mycket lyckat sätt, och deras viner hör också till de allra finaste i Ribera del Duero. Jag hann precis med ett glas av detta till den sista biten av det välmarmorerade, hängmörade och rosagrillade köttet.
Tack och lov …

Däremot fick 2001 Châteauneuf-du-Pape från Domaine de la Janasse avnjutas på egen hand, och den var riktigt läcker i sin mjukt vildhallonfruktiga, chokladdoppat körsbärsgoda och silkigt tanninstrukturerade smak. Av någon underlig anledning missade vi att servera ostarna – vilket med måttlig glädje noterades dagen efter då vi vaknade upp i en bedövande lukt av välhängd och på gränsen till rymmande ost. Kanske hade det varit klokare att äta de goda ostarna till det här goda rhônevinet?

Kvällen avslutades med massor av bad, därefter några goda öl på krogen ett par klipphällar bort. Det blev en salig beställning av trevligt maltsmakande Landsort Lager från Nynäshamns Ångbryggeri, Sigtuna Sommart Wit från Sigtuna Brygghus och lageröl från andra bryggerier, bland annat Hantverksbryggeriet i Västerås. Och ett par drams av goda 18-åringar från Skottland till bilden av den vackra solnedgången bakom skären.