En vanlig, vardaglig middag på tu man hand med härliga Miss T, vilket betyder massor av skönt snack, ännu mer musik (konstertfilmerna avlöste varandra på den stora teven), och ännu mer gott vin. Vilken lycka.
Samling till pumpen skedde med ett uppfriskande kallt glas 2008 Haardt Riesling från den utmärkta firman Weingut Müller-Catoir i Pfalz. Ljus färg, först måttlig men med lite luft och något högre temperatur en ökat aromatisk citrusfruktig doft, och en smak som först ger en hint av fruktsötma men sedan snabbt klipper av i en syrastram och av mineral och torrhet elegant på gränsen till asketiskt torr smak. Det är ljuvligt, inte minst i den fortfarande på kvällen kvardröjande solvärmen.
Den gröna sparrisen var bara hastigt kokt i saltat vatten och smör, och därmed al dente – överkokt sparris, och överkokta grönsaker i största allmänhet, är en synd. Till den en grymt god smörsås smaksatt med lime och finaste äppelvinäger, syrlig och smörigt fet på samma gång. Grymt gott. Tack vare såsens syra satt det friskt smakande vinet perfekt till, och sparris (i än större grad grön sådan) utgör ju aldrig något problem till vin. Så varför denna märkliga noja kring sparris och vin som förvånansvärt nog fortfarande lever kvar? Ja, förmodligen någon tidig vinnörd som satt i sig sparris med ettersur vinägrett och kokt ägg (en gammal, och tack och lov sedan lång tillbaka bortglömd maträtt) som vare sig fick sparrisen eller vinet att sjunga, eller ens gästen som tvingats äta smörjan att le. Tyvärr var det den stackars sparrisen som fick skulden, när det i stället borde ha varit den mindre vetande vinfånen bakom stolleprovet som borde ha bundits fast vid skampålen. Tack och lov ligger den sedan länge hädangångne ”vinkännaren” under kistlock. En ny tid med större medvetenhet och kunskap har tagit vid. Och nu är sparris och vin lika självklart som pommes frites till hamburgaren.
I den sköna kvällssolen avhandlades livets härliga vedermödor läppjandes på ett par svala glas av 2008 Pinot Gris från den lilla blygsamma firman De Tierra Vineyards och deras vingårdslägen i Santa Lucia Highlands i den svala delen av Monterey söder om San Francisco. Det är en minst sagt imponerande firma, som gör strålande goda viner som säljs för en spottstyver. Med hjälp från Café Rotsunda finns nu vinerna från De Tierra Vineyards i Sverige hos den nya importören Vinopia, som förvisso bara säljer dem till restaurang. Däremot kommer Vinopia i samarbete med Story Hotel på Riddargatan och min vinklubb att i arrangera ett par sköna vinmiddagar med vinmakaren Dave Coventry i slutet av augusti. Vill du veta mer om det, hör av dig!
Eftersom Miss T var en av sommeliererna på Bröllopet, passade jag på att spilla upp kunglig dricka i form av 2002 Pommard Premier Cru Epenots från Louis Jadot i de stora, runda bourgognekuporna. Miss T älskar bourgogne, och vem gör inte det? Vinet har nu ett par år på nacken, men är fortfarande ungt och primärfruktigt, men med något mer silkiga tanniner är vad man normalt sett förväntar sig i ung pommard. Just nu har vinet emellertid börjat knyta sig en aning och i tillägg till de ljusrödfruktiga aromerna, har en mer jordig nyans utvecklats.
Vi njöt bourgognen till en smörstekt majskyckling från Bjäre, serverad med krispigt kokta sommargrönsaker (morot, blomkål, haricots verts och svensk färskpotatis) med smörbrynta kantareller som hastigt hade bräserat i vitt vin och grädde för att sedan ha fått en näve grovt hacka persilja i sig. I sig är kombinationen självklar – fågel och Pinot Noir är en given match, särskilt när såsen antingen är syrlig och baserad på fond med inslag av röda bär, eller när svamp och grädde fått samspela. Det kan liksom inte gå fel då. Det gjorde det heller inte här.
Suget efter mer pinot fick mig att lätta på fötterna och gå efter ännu en flaska, den här gången en 2004 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Sentiers från familjefirman Robert Groffier Père et fils i Morey-Saint-Denis. Årgång 2004 är för röda viner kraftigt ifrågasatt, och visst finns det fog för kritiken. Samtidigt har många viner visat sig var underbara, mycket tack vare sin transparens och oftast tydliga känsla för terroir – mer än vad den kraftiga årgången 2005 hittills har bjudit på. Men många av vinerna börjar idag falla isär, och det gäller också de fram till helt nyligen så hustypiskt rödaromatiskt blommiga vinerna från Groffier, som förvisso hade ett inslag av den gräsigt örtiga tonen som är så typisk för 2004orna. Precis så var det här vinet, men efter att flaskan hade varit öppen i en timma, började en mer jordig och brunaktigt murken nyans ersätta den tidigare aromatiska frukten. Därmed förlorade vinet en del av sin finess. Men fram till dess, var vinet aromatiskt och utsökt. Eftersom jag har noterat precis den här förändringen i många 2004or, framför allt av elegantare snitt, börjar ett tydligt mönster utkristallisera sig. Det är inga viner att spara!
Slutligen blev det massor av goda jordgubbar, hastigt marinerade i socker och rivet apelsinskal, serverade med krämig vaniljglass. Enkelt, och somrigt! Till det fick det bli en fint fruktig, aningen rosenblommig och lätt pepparkryddig 2007 Gewurztraminer Séléction de Grains Nobles från Cave Vinicole Kientzheim-Kaysersberg, inte stort, men gott och på alla önskvärda sätt passande till jordgubbarna.
Så kan det gå till en helt vardaglig kväll på Café Rotsunda.
Summering: 2 gäster, 5 viner och 6 Riedelglas
Samling till pumpen skedde med ett uppfriskande kallt glas 2008 Haardt Riesling från den utmärkta firman Weingut Müller-Catoir i Pfalz. Ljus färg, först måttlig men med lite luft och något högre temperatur en ökat aromatisk citrusfruktig doft, och en smak som först ger en hint av fruktsötma men sedan snabbt klipper av i en syrastram och av mineral och torrhet elegant på gränsen till asketiskt torr smak. Det är ljuvligt, inte minst i den fortfarande på kvällen kvardröjande solvärmen.
Den gröna sparrisen var bara hastigt kokt i saltat vatten och smör, och därmed al dente – överkokt sparris, och överkokta grönsaker i största allmänhet, är en synd. Till den en grymt god smörsås smaksatt med lime och finaste äppelvinäger, syrlig och smörigt fet på samma gång. Grymt gott. Tack vare såsens syra satt det friskt smakande vinet perfekt till, och sparris (i än större grad grön sådan) utgör ju aldrig något problem till vin. Så varför denna märkliga noja kring sparris och vin som förvånansvärt nog fortfarande lever kvar? Ja, förmodligen någon tidig vinnörd som satt i sig sparris med ettersur vinägrett och kokt ägg (en gammal, och tack och lov sedan lång tillbaka bortglömd maträtt) som vare sig fick sparrisen eller vinet att sjunga, eller ens gästen som tvingats äta smörjan att le. Tyvärr var det den stackars sparrisen som fick skulden, när det i stället borde ha varit den mindre vetande vinfånen bakom stolleprovet som borde ha bundits fast vid skampålen. Tack och lov ligger den sedan länge hädangångne ”vinkännaren” under kistlock. En ny tid med större medvetenhet och kunskap har tagit vid. Och nu är sparris och vin lika självklart som pommes frites till hamburgaren.
I den sköna kvällssolen avhandlades livets härliga vedermödor läppjandes på ett par svala glas av 2008 Pinot Gris från den lilla blygsamma firman De Tierra Vineyards och deras vingårdslägen i Santa Lucia Highlands i den svala delen av Monterey söder om San Francisco. Det är en minst sagt imponerande firma, som gör strålande goda viner som säljs för en spottstyver. Med hjälp från Café Rotsunda finns nu vinerna från De Tierra Vineyards i Sverige hos den nya importören Vinopia, som förvisso bara säljer dem till restaurang. Däremot kommer Vinopia i samarbete med Story Hotel på Riddargatan och min vinklubb att i arrangera ett par sköna vinmiddagar med vinmakaren Dave Coventry i slutet av augusti. Vill du veta mer om det, hör av dig!
Eftersom Miss T var en av sommeliererna på Bröllopet, passade jag på att spilla upp kunglig dricka i form av 2002 Pommard Premier Cru Epenots från Louis Jadot i de stora, runda bourgognekuporna. Miss T älskar bourgogne, och vem gör inte det? Vinet har nu ett par år på nacken, men är fortfarande ungt och primärfruktigt, men med något mer silkiga tanniner är vad man normalt sett förväntar sig i ung pommard. Just nu har vinet emellertid börjat knyta sig en aning och i tillägg till de ljusrödfruktiga aromerna, har en mer jordig nyans utvecklats.
Vi njöt bourgognen till en smörstekt majskyckling från Bjäre, serverad med krispigt kokta sommargrönsaker (morot, blomkål, haricots verts och svensk färskpotatis) med smörbrynta kantareller som hastigt hade bräserat i vitt vin och grädde för att sedan ha fått en näve grovt hacka persilja i sig. I sig är kombinationen självklar – fågel och Pinot Noir är en given match, särskilt när såsen antingen är syrlig och baserad på fond med inslag av röda bär, eller när svamp och grädde fått samspela. Det kan liksom inte gå fel då. Det gjorde det heller inte här.
Suget efter mer pinot fick mig att lätta på fötterna och gå efter ännu en flaska, den här gången en 2004 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Sentiers från familjefirman Robert Groffier Père et fils i Morey-Saint-Denis. Årgång 2004 är för röda viner kraftigt ifrågasatt, och visst finns det fog för kritiken. Samtidigt har många viner visat sig var underbara, mycket tack vare sin transparens och oftast tydliga känsla för terroir – mer än vad den kraftiga årgången 2005 hittills har bjudit på. Men många av vinerna börjar idag falla isär, och det gäller också de fram till helt nyligen så hustypiskt rödaromatiskt blommiga vinerna från Groffier, som förvisso hade ett inslag av den gräsigt örtiga tonen som är så typisk för 2004orna. Precis så var det här vinet, men efter att flaskan hade varit öppen i en timma, började en mer jordig och brunaktigt murken nyans ersätta den tidigare aromatiska frukten. Därmed förlorade vinet en del av sin finess. Men fram till dess, var vinet aromatiskt och utsökt. Eftersom jag har noterat precis den här förändringen i många 2004or, framför allt av elegantare snitt, börjar ett tydligt mönster utkristallisera sig. Det är inga viner att spara!
Slutligen blev det massor av goda jordgubbar, hastigt marinerade i socker och rivet apelsinskal, serverade med krämig vaniljglass. Enkelt, och somrigt! Till det fick det bli en fint fruktig, aningen rosenblommig och lätt pepparkryddig 2007 Gewurztraminer Séléction de Grains Nobles från Cave Vinicole Kientzheim-Kaysersberg, inte stort, men gott och på alla önskvärda sätt passande till jordgubbarna.
Så kan det gå till en helt vardaglig kväll på Café Rotsunda.
Summering: 2 gäster, 5 viner och 6 Riedelglas
5 kommentarer:
Miss T??? Nu får det räcka!!!
Gertrud
Darling, det kunde ha varit du!
Men du har ju lämnat mig för "det bruna köket".
Du är en korrumperad och självgod mansgris som tycker att din egen uppenbarelse och njutning är viktigare än välfärd och samförstånd. Du kommer säkert att rösta blått dessutom.
Blått? Självklart - allt annat är ju stolpe ut och första spadtaget på landets undergång.
Vill jag ha rött, öppnar jag kalifornisk cabernet!
Hahaha, är hon på riktigt eller driver hon bara med dig?
Lät som en skön kväll iallafall!
Skicka en kommentar