Daniel’s Broiler den 11 juli

Det är inte särskilt lätt att vara så förvirrad som jag var igår. Direkt från flygplatsen, efter åtta timmars flyg till Chicago, ett par timmars transfer, sedan vidare lite drygt fyra timmar till Seattle, och därifrån med taxi till hotellet i Bellevue strax öster om staden Seattle. Bara för att mötas av budskapet att jag var inbjuden till en middag. Folket väntade.
Okej, in i duschen, in i nya kläder, in i taxin, och in i den stilfullt och modern inredda restaurangen Wild Ginger på NE 6th Street där det var en så kallad Washington Germany Riesling Smackdown, ett smakmöte mellan tysk och amerikansk riesling. Kul!
Min kuvertplats var till bredden fylld med glas med rieslingviner. Alltså skred jag till verket och provade igenom alla viner, vilket i första flighten var sex stycken. Ordningen blev för mig dock inte riktigt klargjord, och eftersom jag var över en timma sen och hade missat en del rätter i avsmakningsmenyn ville sommelieren snabbt bättra på min position i startfältet genom att i rasande takt servera mig ytterligare glas. Jösses, bäst att skynda på!
En snabb summering av vad som var bäst blev följande. En alldeles underbar 1998 Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese från Dr Loosen var ljuvligt mjukt sötfruktig med stilig citrus och rökig mineralitet, och en delikat fruktsötma som klingade av först i slutet av smaken när mineral och syra åter tog kommandot. I en annan, mycket stramare och mer syradriven stil fann jag 2009 Riesling Evergreen Ancient Lakes från Château Ste Michelle vara förbluffande bra och stram. Utmärkt och klassiskt rieslingfruktig men i en något rikare stil var också 2009 Riesling Horse Heaven från samma firma, liksom den strålande 2008 Eroica Riesling som görs av Château Ste Michele & Ernst Loosen.
Vinerna njöts till en fyrarättersmeny av blandad kvalitet med olika asiatiska kryddningar och tillagningsmetoder. Visst var det gott, särskilt med flygplansrestaurangens mat i alltför färskt minne, men imponerade var jag inte. Det sades mig att köket har varit mycket bättre här förut, vilket jag såklart inte kan kommentera eftersom det här var mitt första besök på restaurangen.
De söta vinerna var liksom det torra lysande, och jag var särskilt imponerad av 2006 Eroica Ice Wine som också görs av Château Ste Michelle & Ernst Loosen.

Efter en skön natts sömn i den stora lyxiga hotellsängen var det dags för VM-final. I typisk amerikansk anda skulle fotbollsmatchen inmundigas på sportbar med tillhörande folkvimmel, ett tiotal strategiskt utplacerade storbildsskärmarna samt rikligt med öl och mat. Det skedde på den påkostat formgivna baren och restaurangen Earl’s på Bellevue Way NE i centrala Bellevue öster om Seattle. Jag kan lugnt säga att det var det stiligaste etablissemanget på det här temat jag någonsin har varit på, och även om maten till synes i menyn var densamma som på andra sportbarer, var det som de facto låg på tallrikarna ljusår bättre. Mina kompisar njöt av saftiga chicken wings med såser så kryddiga att de såg ut som de hade ansiktsmålats sig själva inför matchen, eller rikliga portioner med lysande Ceasar salad, med perfekt krispig sallat och nystekt kyckling i fint skurna bitar. Själv tog jag en ”really good burger”, som visade sig vara just riktigt god. Luftigt fjäderlätt bröd som hade rostats gyllene på insidan, krispig sallad, en stor nötfärsburgare som stekts medium rare, krämig avokado, riktig ost (ingen fabriksmanipulerad cheddar), grillad bacon och rykande varma pommes frites, som såklart var hemgjorda med fint skal och allt.
Det blev ett gäng goda öl på tapp till maten, och de charmiga, serviceinriktade och iögonfallande vackra mörka bartjejerna (trots fotbollsmatchen hade vi ibland svårt att hålla ögonen på skärmarna – skäms på oss, fula gubbar!) lät oss smaka igenom sortimentet av olika fatöl innan vi bestämde oss. Vilken grym service! Därmed nobbade jag en blek och lagersmakande Copperhead Ale, en i och för sig rätt god choklad- och kaffenyanserad Mac & Jack Amber Ale och en maltrotad och rätt mild med också gles Drifter Pale Ale. Istället riktade jag in mig på en alldeles underbar rik och fint texturerad Firestone Union Jack IPA, som var rikligt men välsmakande fullpackad med humlesorterna Chinook och Cascade. Det blev ett par sådana till matchen, skränet från både holländare och spanjorer, och de sammetslena rösterna från bartjejerna.

Efter ett par timmars siesta och en stor öppen vinprovning på festivalen Riesling Rendevous, som ackompanjerades av ett jazzband och små tält med lockande väldoftande mat, vändes stegen mot restaurangen Daniel’s Broiler på 21 våningen i hotell Hyatt Regency i Bellevue. Nu skulle det ätas kött – riktigt super premium meat. Köttet grillas i två steg, först i en så kallad broiler – en stor stenklädd ugn som sades hålla 980 graders temperatur för att hastigt sluta köttets porer och ge det en läcker stekyta, sedan en långsam grillning över olika sorters ved för att gå färdigt och få en fin doft.

Daniel’s Broiler är ett stort exklusivt amerikanskt stekhus med en enastående utsikt mot Lake Washington och Seattle i väster och inlandet i öster. Det ryms säkert över 300 personer här när det fullsatt. Från baren hörs minglande röster, glada tillrop och skönsång från pianisten, och från köket hörs fräset från kött som grillas. Menyn är såklart dominerad av stora rejäla köttstycken, vilka på ett (för mig som älskar högklassiga råvaror i alla fall) på ett inspirerande och aptitligt sätt exponeras i en kylmonter intill hovmästarpulpeten. Servitörerna är mycket måna om att vägleda gästerna så att de hittar rätt styckningsdetalj, och de förklarar gärna och initierad skillnaderna mellan olika typer av köttbitar. Som vanligt väljer man först kött, och därefter side orders till.

Vi började med en flaska 2006 Chardonnay Ethos från Château Ste Michelle, som står för cirka 65 procent av den totala vinproduktionen i Washington State, men också gör flera riktigt högklassiga viner, som det här. Det är en selektering av de 29 bästa faten av 16 000 i deras fatkällare (!) och det bjuder på en fet gulfruktig men samtidigt svalt och stramt strukturerad kropp med en frisk på gränsen till stram naturlig syra – trots full malolaktisk jäsning – och en nästan tanninliknande torr finish i den långa eftersmaken. Det här vinet var förvånansvärt bra, och det vann på den luft det fick under den timma det räckte.
Till vinet beslöt vi prova på lite av de lokala specialiteterna från det kalla havet utanför kusten från Seattle upp mot Alaska. Det blev lite Cold Creek Oysters, klor av Dungeon Crabs, hastigt halstrade långben av King Crabs, kokta stora räkor som doppades i lätt brynt smör eller en majonnäs med Dijonsenap, samt vildlax som hade halstrats och serverades med en rostad majssallad och lite ruccola. Ostronen var goda, men inte exceptionella, vilket de båda krabborna var, och laxen var välsmakande men (i mitt tycke) en aning för mycket tillagad. Bäst är lax när den stekt medium rare eller till och med rare.

Vinlistan är stor och omfattande med särskilt fokus på röda viner (såklart) och amerikanska viner. Visst fanns här ett enastående utbud av allsköns kaliforniska viner, men vi ville hålla oss lokalt – det gör jag helst – och fick en god rekommendation att prova vinerna från Betz Family Winery. Bob Betz är Master of Wine och arbetade som konsult åt flera vinerier i Washington innan han öppnade eget. Idag gör han ungefär 3 500 lådor om året. Vi tog två viner från hans vineri.
Det första var det bästa, 2006 Clos de Betz, och det var också en riktigt bra bordeauxblend med en djup och subtilt koncentrerad mörk bärfrukt med en ytterst väl balanserad fatkaraktär som mer gav en känsla och textur än en doft och smak. Tanninerna var rika, men nästan sammetslent polerade och eftersmaken lång och väldigt god.

Nästa vin var också bra, 2006 Bésoleil, men hade inte samma fina balans och elegans. Det är en blandning av framför allt Grenache med inslag av Mourvèdre och Syrah som är mörkt och lite kryddigt fruktigt med något komplexa nyanser av fänkål, pinje och salami. Smaken är dock inte lika silkigt förfinad, utan har lite grövre tillyxad struktur men samtidigt en fin syra.

Min 700 gram stora porterhouse steak (T-Bone) kom så till bordet, och jag blev lika förvånad som positivt inställd till att servitören bad mig skära ett snitt i mitten av köttet så att vi båda kunde kontrollera att köttet var stekt till den perfektion jag hade beställt. Tänk vad en liten detalj som denna betyder mycket. Köttet var perfekt, och därmed var vi båda nöjda. Och det var vansinnigt gott, framför allt den del av steken som var marmorerad, alltså entrecôten. Oxfilén var också god, men som vanligt är det den tråkigaste och minst välsmakande delen av kossan. En vanlig steksky gjorde steken sällskap, samt bakad potatis med vispat smör och en liten kanna med béarnaise, denna gudabenådade sås som är så utomordentligt god till riktigt kött och stadiga rödviner.
Vi hade också beställt in lobster mashed potatoes, potatispuré som är rikligt monterad med smör och hummerkött, som var utsökt men egentligen helt onödig. Det var också den friterade tryffelpotatis som vi bara inte kunde motstå.
Dessert hoppade vi över – ett kilo mat och varsin flaska vin var gott nog åt oss.