Bortamatch den 15 juli

En kväll i Walla Walla kan sluta precis hur som helst, särskilt om man blir hembjuden till vinmakaren Merf och hans vänner. Efter en stekhet dag med vinprovningar i detta ökenliknande, torra och magra landskap i östra Washington State, är både hungern och törsten stor. Ett glas kall 2008 Stella Blanca från Northstar Winery, en briljant krispig men samtidigt fet försiktigt fatjäst cuvée av Sémillon med en splash av Muscadelle blev en perfekt början på kvällen. Vinet avnjöts till bitar av en något kryddig blåmögelost, en riktigt god lagrad parmesantolkning och spett grillade färska persikor. Under kvällen droppade vinmakare, vinhandlare och andra mer eller mindre märkliga vinälskare in … och ut … och i köket regerade den ekologiska odlaren, kocken och restaurangläraren Greg.
Den här typen av fullkomligt avslappnade, oplanerade och spontana middagar och fester är bland det härligaste som finns. Inga regler, inga tider, kom som du är, med vem du vill, drick vad du vill till vad du vill. Det är måltid när måltid är som roligast, kanske som det var tänkt en gång i tiden när hela klaner skulle utfodras.

Greg hade gjort en riktigt god sallad med röd roman, tre sorters basilika och lite harsyra som toppades med en god olivolja med lite senap, och till det bitar av vildlax som hade bakats i en stor form med olja, vin och kryddor under lock i en av de stora utomgrillarna. Smaken var fantastisk och laxen var så saftig att den smälte som smör i munnen. Det vita vinet satt gjutet till, men flera av mina bordsgrannar hade antingen gått över till kraftiga röda viner – vilket jag på inget sätt tycker är en bra idé på en rätt som den här – eller till olika lokalbryggda hantverksöl, vilka sitter betydligt bättre än rödvinerna.

Den stora rödvinsbuffén innehöll en större del av historien från Northstar Winery som grundades 1994. I en spontan och lite lössläppt paus efter första rätten ägnade jag väl en halvtimma åt dessa viner, och fann den läckert bordeauxlikt mogna 1997 Columbia Valley Merlot och den ännu bättre och lite djupare, samtidigt med vitalt fruktiga 1999 Columbia Valley Merlot vara de allra godaste. Båda är baserade på Merlot, med ett litet inslag av Cabernet Sauvignon för att göra vinerna en aning mjukare.
Andra goda årgångar av detta vin var den lite fylligare men inte lika komplexa 2000 Columbia Valley Merlot och den unga och mer fruktdrivna 2005 Columbia Valley Merlot. Bland flaskorna hittade jag också en god och rätt tät 2007 Columbia Valley Cabernet Sauvignon och en i och för sig god men inte särskilt druvtypisk 2007 Columbia Valley Cabernet Franc. Precis som de flesta viner av denna nobla druva från solmättade distrikt, har druvmognaden förgjort den annars så framträdande finessen och gräsigheten – och hur gott vinet ändå är, rockar det inte min värld.

Ett par årgångar av firmans toppnummer stod också uppradade, och av dem uppskattade jag särskilt den exemplariska 2005 Walla Walla Merlot, nu med en otroligt fint kalibrerad balans mellan mörk och komplex frukt och den för distriktet så typiskt markerade tanninstrukturen. Lika fin, absolut pur ren och intensiv, men betydligt yngre och därmed inte lika komplex, fann jag 2007 Walla Walla Merlot vara. Jag greppade ett par Riedelglas med dessa två årgångar samt nittionian av merlotvinet från ColumbiaValley, och bänkade mig till en snyggt rosastekt örtkryddad gräsuppfödd biff som serverades med en lokal specialitet som alla stönade längtansfullt efter, tempurafriterad sweet onion från Walla Walla. Snacka om kulinariska lökringar!
Till merlotvinet blev den här maten en fullträff. Tack vare det rosastekt köttet och därmed fortfarande aktiva proteinerna fångades de unga vinernas tanniner upp och den solmogna frukten möttes upp av löksötman och som pricken över allt speglades vinernas lilla örtighet av de örter som köttet hade grillats med. Fullträff!

Vid nästa vända till vinbuffén hittade jag en 2007 Wahluke Slope Tempranillo Reserve från Columbia Crest. Som vin betraktat var det helt okej – rent och moget rikt mörkfruktigt med ett litet spår av syrligt röda övertoner, och men en god och seriös men mogen tanninstruktur. Men vinet hade absolut inget alls med Tempranillo att göra. Jag begriper inte varför odlare utanför Spanien ger sig på Tempranillo, när inte ens en femtedel av Spaniens 164 200 hektar Tempranillo ger så fantastiska viner att man inspireras av dem (missförstå mig inte - Tempranillo kan vara och är en av de allra finaste druvsorterna i världen). Tempranillo behöver kalkstensjordar, höghöjdsodling och gamla vinstockar för att briljera, vilket den i stort sett bara gör i Rioja, Ribera del Duero och Toro. Men absolut inte i Washington State.

Däremot vad jag mycket positivt inställd till den mer finstämda och komplext fruktiga och jordiga 2007 Stone Tree Vineyard Cabernet Sauvignon Reserve från Columbia Crest. Den var så god att jag tvingades titta in i köket och sno åt mig en skiva örtgrillad biff med nyporna. Återigen en stor fördel med informella middagar. Tack Greg för att du grillade för mycket kött!

Sedan bar det av ner till vinkällaren för att tillsammans med Merf leta upp lite mer goda viner. Där hittade vi en rätt okej 1999 Merlot från Pepper Bridge Winery i Walla Walla, som nu efter tio år hade utvecklat en rätt trevligt knäckig merlotton, och en mycket yngre, tätare och kryddigt fruktig 2002 Syrah från Cougar Crest Winery, också det beläget i Walla Walla. Allra bäst var dock 2003 Devin Syrah – ett vin som tillkom för att hedra vinmakaren Devia Turri Derby som omkom i en bilolycka i december 2004. För att hjälpa hans änka, donerade sju av de bästa vinerierna i Walla Walla varsitt fat med syrahvin, som blandades samman till denna täta och fint texturerade sydfranskt liknande cuvée. Vinet var lika gott som historien var rörande.

Nu kom Greg in med ett stort fat med helstekta kotlettrader av gris, som först hastigt hade grillats runt om och sedan bakats färdigt under huven på en stor grill under fyra timmar. Mamma Mia, vilken fest! Till köttet lite knapriga haricots verts och bitar av rödskalig potatis som hade confiterats i stekfettet. Mest exceptionellt var ändå de salviafyllda körsbär som hade bakats tillsammans med fläskkotlettraderna i alla dessa timmar. Vilka himmelska smaker.
Återigen gick fruktsötma och örtighet perfekt till de solmogna vinerna.
Jag kom på mig med att gå omkring och okynnesmumsa på gris och körsbär under en timma eller så, med ursäkten att jag hela tiden behövde fylla på med mer vin från buffén.

Sedan fick Merf för sig att han skulle elda upp ett ekfat. Fråga mig inte varför. Så blev det i alla fall, och till det sköna stolleprovet dracks rött vin, vitt vin, ljus öl, mörk öl … ja, det blev en genuin feststämning.

Kvällen avrundades på en lokal dive bar, Green Lantern, som egentligen inte kan rekommenderas och från vilken jag inte avser berätta något annat än att de väldigt många västamerikanska ölen var goda. För övrigt, what happens in Walla Walla, stays in Walla Walla.

Tacka vet jag en lång och skön sovmorgon dagen efter dränkardagen. Någon sådan såg jag dock inte skymten av...