En kväll i Beaune den 23 mars

Vi träffades på torget Place Carnot mitt i centrala Beaune. Det är här allt händer. Efter en snabb inköpsrunda i en av stadens bästa vinbutiker, Boutique des Domaines, fick det bli ett par snabba vita viner på Bar Le Parisien mitt emot butiken. I sig är baren inget märkvärdig, men emellanåt kan man dricka gott här. Ikväll blev det en rätt trevlig men lite kort smakande 2006 Pernand-Vergelesses Premier Cru Sous Frétille från firman Rapet Père & fils. Den var så försvinnande lättdrucken med fina mineraltoner att ytterligare en flaska vitt beordrades in. Det blev en 2007 Meursault Le Limozon från firman Domaine Parigot (som jag aldrig tidigare hade provat), en för vingården stiltypiskt stram och mineralmärkt fruktig kropp, men kanske med en lite för gles kropp för att upplevas riktigt bra. Men visst, den satt faktiskt rätt bra.

Sedan bar det av, tio minuters gångfärd mot restaurang Cave Madeleine alldeles utanför själva ringmuren. Det här är ett rätt rustikt ställe, enkelt på samma sätt som på Ma Cuisine, men med riktigt god och genuin lagad mat. Antingen sitter man på bord om två eller fyra personer, eller på ett gemensamt långbord där ungefär 20 personer får plats om man tränger ihop sig. Och det gjorde vi denna kväll.
Ett stort plus är ett ganska intressant utbud av viner, man sitter dessutom bildligt talat som i en vinkällare och är därför helt omgiven av vinflaskor och lådor med vin. För oss vindårar är miljön absolut perfekt! Priserna är också riktigt bra – här kan man verkligen göra en hel del prismässiga och smakmässiga fynd. Men, baksidan av det hela är att man av någon underlig anledning inte har någon vinlista. Allt måste man fråga kvällens sommelier om, vilket såklart är rätt struligt och tidskrävande, särskilt när man inte riktigt vet vad man vill ha, och det finns så mycket av välja bland. Men till slut verkar allt ändå fungera. Det är dock ett märkligt system som inte på något sätt rekommenderas.

Vi hittade såklart ett strålande vin att börja middagen med, en 2005 Chablis Premier Cru Fôret från Domaine Raveneau. Ung och stramt återhållen med massor av mineral, först blyg och nästan snål, men med luft och lite högre temperatur med en underbart fet kropp och citrusfrukt. Tänk att chablisvinerna från Raveneau alltid är så fabulöst goda!
Det fick helt enkelt bli en Domaine Raveneau till, 2005 Chablis Premier Cru Chapelot. Även det här vinet behövde luftas, det var tvärstängt under en lång stund, men vecklade till slut ut sig och upplevdes ännu mer fruktig och bred än den tidigare. Och det var fantastiskt gott – särskilt vid lite högre temperatur.
Ytterligare ett vitt vin beställdes in, 2006 Meursault från Domaine Comte Lafon. Precis som förväntat var det här vinet både gulare till färgen och djupare i frukten. Visst har det en magnifik mineralitet, men ställt sida vid sida med två mineralbombade viner från Raveneau, är det snarare meursaultvinets kropp man upplever i första rummet. Det här vinet är i och för sig lika gott som chablisvinerna, men i en helt annan stil. Och varför välja? Vi fegade och körde båda.

På en stor vit tallrik kom så in en ordentligt tilltagen skiva av klassisk lantterrin med späd sallad och rostat lantbröd. Sånär som på ett par ogint sura cornichons, som kan döda vilken dryck som helst, passade faktiskt de smakrika chablisvinerna alldeles oväntat bra – även om jag förmodligen aldrig skulle göra en rekommendation av just det här slaget (allra bäst är vinerna från Raveneau till lite mer mild och elegant mat, så att de får skina ännu mer av sin egen prakt).
Till huvudrätt beställde jag in en klassisk Boeuf Bourguignonne, enligt menyn kokt av det exklusiva köttet Charolais. In kom en rejäl tallrik med rykande het köttgryta med välsmakande långkokt kött i en koncentrerad rödvinsfond. Fast kokt och mycket god potatis därtill. I glasen gick vi enkelt – för ovanlighetens skull – med en perfekt syrlig, halvglest rödfruktig och lite tjurigt ungsträv men elegant 2006 Savigny-les-Beaune Aux Grands Liards från Simon Bize & fils. Till maten var den alldeles utmärkt. Känslan landade ungefär i ”hemma hos den franska vinbonden” i den här rustika och anspråkslösa kombinationen.
Nästa vin därtill var på pappret mycket bättre, men till maten inte alls lika finslirat. Det blev en 2006 Chambolle-Musigny från den lite mer modernt men ändå hyggligt elegant orienterade Domaine Arlaud, vars viner har en god frukt utan att vara täta, och ofta har en liten nyans av ekfatskrydda.

Eftersom det inte finns någon vinlista på stället, och sommelieren just nu var lite upptagen med de andra borden, skrotade jag omkring bland vinhyllorna utefter ena långväggen, och fann en 1999 Volnay Premier Cru från Domaine Marquis d’Angerville. Det bjöd på en underbar doft, fortfarande lättsamt rödbärig och silkigt sensuell, men också med ett par stick av första mognad i det lätt jordiga och animaliska djupet. Tanninerna hade precis börjat rundas av, och det här vinet blev en perfekt följeslagare till det sista spadtaget av min burgundiska köttgryta.
Av ren nyfikenhet ville vi gå på kraft, och provade därför 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaux-St-Jacques från Domaine Denis Mortet. Det här var första årgången som sonen Arnaud Mortet gjorde vinerna, och även om det är för tidigt att döma hur han har axlat sin fars arbete. Vinet var djupt fruktigt i ursprungstypisk stil, en aning fatkryddat, men hade också en läckert syrlig nyans av den kalkrika jorden. Dess kraft hade säkert suttit perfekt till grytan, men det här vinet hamnade istället tillsammans med ostarna, en fet och läckert kryddig Epoisses, en vällagad Comté och den i Bourgogne obligatoriska Citeaux.

Kvällen var fortfarande ung när vi i den svala vårkvällen steg ut ur den trånga och nu välfyllda restaurangen. Alltså stegade vi vidare mot närliggande Place Carnot och den om möjligt ännu trängre restaurangen Le Gourmandine, ett av många vattenhål i Beaune. I väntan på ett bord för någon slags nattamat (inte för att vi behövde äta, utan mer för att vi faktiskt kunde), drogs korken ur en magiskt bra 2006 Chablis Grand Cru Blanchots från Domaine Raveneau. Som vanligt var vinet knutet och stumt direkt ur flaskan, men efter tio minuter och högre temperatur (det är en styggelse att servera bra chablis och vit bourgogne kall!) sprängde vinets doft och smak alla gränser. Pur sval gul frukt, citrus och rökig mineral trängdes med läckra toner av ostronskal, och vinet bjöd på en fetma och kraft som tog oss alla med häpnad. Det var ett vederkvickande kvällsvin.

Sedan skulle allt gå utför – men inledningsvis på ett fullkomligt acceptabelt sätt.

Det blev ett par flaskor från Dominque Lafon och hans eget projekt i Mâconnais, Les Heritières de Comte Lafon. I det första glaset en 2007 Mâcon Uchizy Les Maranches som var lika fin men något fetare än den 2008a av samma vin vi njöt av dagen innan. I det andra glaset en lite lättare och något mer mineraldriven 2007 Mâcon Bussières Le Monsard, som trots sin något större elegans med luft breddades i en skön men av stringens perfekt hållen fruktfetma. Vilka underbara – och billiga – viner!
In kom sedan osttallrik nummer två för dagen, som vanligt med standardosten Comté (min favorit nummer ett), en Brie de Meaux (som man i och för alltid kan vara utan), den ljuvligt kryddiga Citeaux, en skönt rinnande mogen Epoisses och en alldeles märkvärdigt god och nästan syrlig färsk Epoisses. Den sista var fabulös!
De vita vinerna satt utmärkt till ostarna, men kanske inte lika bra till den stora steak tartar med pommes frites och fräsch sallad som helt uppenbarligen var oumbärlig nu sent på aftonen. Alltså togs vi in ett par riktigt sura och ogina generiska röda bourgogner som vi av både smakmässiga och tidsmässiga skäl inte ägnade någon särskilt tanke kring.
Det blir lätt så när man har kul.