På resande fot i Champagne, vankades det lunch på ett slott ägt av den för viner i Loire mer välkända adelsmannen Patrick de Ladoucette. Nu är det inte bra i Loire han är verksam, utan också i Champagne, Chablis, Bourgogne (faktiskt hela 30 appellationer!) och Toscana … och lite varstans faktiskt.
År 2000 köpte Patrick de Ladoucette ett nergånget slott i Epérnay i Champagne med tillhörande sju hektar vinmark, och en vinkällare med ett litet lager med vin så att han direkt kunde lansera en god årgångschampagne, 1998.
Vi började med ett glas fint sval men inte iskall NV Extra Brut från Champagne Comtesse Lafond, lätt och friskt syrlig med en läcker mineralton och elegant kropp. Toner av citrus och ljusgula äpplen och även en slags blommighet (som jag inte då lyckades definiera närmare) fyllde gommen och gav en fin kropp och hygglig längd. Till det serverades en liten kopp med perfekt kokta linser, saltspetsade med brunoise av knaperstekt rökt sidfläsk, och till det en perfekt halstrad pilgrimsmussla. Trots den fina sötman av musslan, kom det torra och goda vinet att både matcha och till och med lyftas tack vare den fina sältan från sidfläsket.
Vi gick vidare med en något fylligare och lite fruktigare NV Blanc de Blancs från Champagne Comtesse Lafond, och trots en lite rikare smak var vinet faktiskt torrare. Och det hade en riktigt fin ton av mineral. Champagnerna från den här firman är aldrig stora och imponerande, istället är det en lätt och friskt ren stil som råder. Till den här champagnen serverade man en fint tillagad snigel i en liten kopp, och tack och lov var vitlökstonen dämpad – och därmed fungerade den riktigt bra till vinet.
Väl till bords i slottets matsal, serverades firmans första vin, 1998 Champagne Comtesse Lafond Brut. Det hade mognat tio år på sin jästfällning innan lansering, och bjöd på en fin mognadskomplexitet och god kropp, fortfarande med en frisk syra och hustypisk elegans. Tack vare den rikare kroppen satt den här champagnen riktigt bra till den rejält tilltagna skivan av klassisk ankleverterrin, detta trots att man hade lagt till en sked med söt rödlök som hade kokats in med söt ratafia, det söta starkvinet från Champagne.
År 2000 köpte Patrick de Ladoucette ett nergånget slott i Epérnay i Champagne med tillhörande sju hektar vinmark, och en vinkällare med ett litet lager med vin så att han direkt kunde lansera en god årgångschampagne, 1998.
Vi började med ett glas fint sval men inte iskall NV Extra Brut från Champagne Comtesse Lafond, lätt och friskt syrlig med en läcker mineralton och elegant kropp. Toner av citrus och ljusgula äpplen och även en slags blommighet (som jag inte då lyckades definiera närmare) fyllde gommen och gav en fin kropp och hygglig längd. Till det serverades en liten kopp med perfekt kokta linser, saltspetsade med brunoise av knaperstekt rökt sidfläsk, och till det en perfekt halstrad pilgrimsmussla. Trots den fina sötman av musslan, kom det torra och goda vinet att både matcha och till och med lyftas tack vare den fina sältan från sidfläsket.
Vi gick vidare med en något fylligare och lite fruktigare NV Blanc de Blancs från Champagne Comtesse Lafond, och trots en lite rikare smak var vinet faktiskt torrare. Och det hade en riktigt fin ton av mineral. Champagnerna från den här firman är aldrig stora och imponerande, istället är det en lätt och friskt ren stil som råder. Till den här champagnen serverade man en fint tillagad snigel i en liten kopp, och tack och lov var vitlökstonen dämpad – och därmed fungerade den riktigt bra till vinet.
Väl till bords i slottets matsal, serverades firmans första vin, 1998 Champagne Comtesse Lafond Brut. Det hade mognat tio år på sin jästfällning innan lansering, och bjöd på en fin mognadskomplexitet och god kropp, fortfarande med en frisk syra och hustypisk elegans. Tack vare den rikare kroppen satt den här champagnen riktigt bra till den rejält tilltagna skivan av klassisk ankleverterrin, detta trots att man hade lagt till en sked med söt rödlök som hade kokats in med söt ratafia, det söta starkvinet från Champagne.
Därefter följde ett vin från baronens firma i Bourgogne, Regnard, en négociant som både äger egna vingårdar och köper druvor från vingårdar som man oftast sköter om själv. Men hur blir vinerna då? Ja, inte blev jag särskilt imponerad – tvärtom. Den 2002 Chassagne-Montrachet som bjöds var både oroväckande gulmogen, tung och honungsfruktig med alltför låg syra och mineralitet för att vara stiltypisk för appellation och årgång. Däremot var den faktiskt rätt god till maten som strax inpå ställdes fram – en grillad tjock filé av piggvar med smörstekt svamp och en krämig vitvinssås. Och det var en underbart läcker träkolsgrilldoft från fisken som spreds sig över den lilla matsalen. Totalt sett fick kombinationen fullt godkänd, men vinet som sådant hade jag aldrig köpt. Det var för ekigt och grovhugget för det.
Jag hade heller inte köpt nästa vin, även det från Bourgogne och firman Regnard; 2004 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Charmes. Grunden till ett gott vin fanns här, men på grund av en rätt dov och lite jordig doft, för årgången dessutom lite örtigt gräsig och dessutom en aning brådmogen, saknades den finess, svalt eleganta rödfrukt och fräschör som förväntas av riktigt bra viner härifrån. Jag skulle dock att en annan årgång ger vinet en mycket friskare och renare fruktighet. Nej, det var inte riktigt min kopp av te – men ostarna var i alla fall goda. Det blev en perfekt mogen Brie de Meaux, en krämig och välsmakande Chaourche och en riktigt fin Comté.
Kombinationen mellan desserten och champagnen, NV Comtesse Lafond Nectar (en cuvée av Pinot Noir, Chardonnay och Pinot Meunier med blott 17 grams dosage) var heller ingen höjdare – men så är champagne sällan eller till och med i stort sett aldrig ett vin att sätta till desserter. Det är helt enkelt för torrt, syrarikt och lätt för det. Och ska man nu ändå servera halvtorr champagne till dessert, då bör i alla fall desserten vara så lite söt som möjlig. I det här fallet blev det en slags fruktsallad med apelsin, grapefrukt och passionsfrukt som toppades med en granité av roséchampagne som – så vitt jag kunde tolka det – var spetsad på ett mycket intressant och gott sätt med lite rosmarin. Men till vinet passade det inte.
Därefter begav vi oss till salongen för ett uppfriskande glas NV Rosé från samma champagnehus, lätt och elegant bärfruktig med en frisk syra och torr eftersmak. En assiett med goda chokladtryfflar dukades fram, och till det en buffé med sprit som såg ytterst intressant ut. Jag kastade mig genast över familjens cognac, en Baron Patrick Résérve Personelle XO som bjöd på en djup, något karamellig och komplext mogen smak med en lätt gräsighet och komplex ton av rancio, där bara en liten bitterhet gav spets i eftersmaken. Yngre i stilen var den ändå mogna och delikat karamelläppliga Calvados Chevalier de Chaulieu, men nu är jag ju ändå sådan att jag allt som oftast föredrar lite mer distinkt sprit. Alltså gav jag mig på magnumbuteljen med Marc de Premier Cru de Pic, en alldeles utsökt tioårig lagrad marc från premier cru-lägen i Chablis. Den hade en fint russinliknande druvsötma och samtidigt den fint komplex tonen av jäst halm som är så typisk för fin druvskalssprit, och eftersmaken var lång, behaglig och oväntat len. Denna marc avnjöts tillsammans med både en och två praliner av choklad.
Som i bara farten tog jag mig igenom familjens bestånd av fruktlikörer från deras Liqueurs Philippe de Bourgogne. Först en mörkt bärfruktig och utsökt söt Crème de Cassis, därpå en ännu mer insmickrande och delikat hallonaromatisk Crème de Framboise av de hallon som växer i ymniga fruktlundar i både Loire och Bretagne. Jag provade också en fint gulfruktig och rätt elegant Crème de Pêche de Vigne, en gul och silkesmjuk likör smaksatt med vingårdspersikor, och den var också god men ändå svagast av det tre.
Som i bara farten tog jag mig igenom familjens bestånd av fruktlikörer från deras Liqueurs Philippe de Bourgogne. Först en mörkt bärfruktig och utsökt söt Crème de Cassis, därpå en ännu mer insmickrande och delikat hallonaromatisk Crème de Framboise av de hallon som växer i ymniga fruktlundar i både Loire och Bretagne. Jag provade också en fint gulfruktig och rätt elegant Crème de Pêche de Vigne, en gul och silkesmjuk likör smaksatt med vingårdspersikor, och den var också god men ändå svagast av det tre.
Det slutade hur som helst med att åter slog upp ett litet glas av den fina pressrestspriten från Chablis. Det är något särskilt med sprit …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar