Middag med Robert Mondavi den 20 juli

Ja, nu var det ju inte herr Robert Mondavi i egen hög person som gjorde mig sällskap, dock hans ande och själ som i allra högsta grad lever vidare genom Robert Mondavi Winery i Napa Valley. Ett par timmar försenad med flyget från Portland (United Airlines är nog världens minst stabila flygbolag när det gäller tidspassning och service) och en 365 dollar skön taxiresa från flygplatsen söder om San Francisco till vineriet i Oakville, möttes jag åtminstone av ett rejält glas 2006 Château Margaux i handen. Som vanligt inget stort vin i den bemärkelsen att det är en premier cru, dess djup är nämligen sällan imponerande även om finessen och spektrumet av mörka bär, ceder och grafit är rätt läckert, men just nu var smaken fullkomligt perfekt. Elegant, sirlig och stilfullt fruktig med sammetslena tanniner. Ett riktigt gott vin att dricka nu, faktiskt.

Denna första kväll bjöd på en trevlig middag med tillhörande goda viner från Robert Mondavi Winery, bland annat 2010 Reserve Fumé Blanc To Kalon Vineyard, signaturvin här på vineriet och ett av dalgångens allra finaste exempel på fatjäst sauvignon blanc (de enda andra som kan tävla med denna, är de två mer än dubbelt prissatta motsvarigheterna från Lail Vineyard och Vineyard 29). Vinet har en delikat fruktighet med nyanser av passionsfrukt, citronskal, klementiner och grapefrukt, och en mycket fint integrerad vaniljig fatton, en god kropp och härligt uppfriskande syra. Under ett par dagar skulle vi dricka flera årgångar av detta vin, från ett ytterst livfullt syrligt och blommigt fatprov av 2011 Reserve Fumé Blanc To Kalon Vineyard, till en mycket mer mogen och av årgångens värme mycket mer tropiskt fruktiga och även alkoholvarma 2004 Reserve Fumé Blanc To Kalon Vineyard.

Ett annat vin vi fick njuta av, just i den del av vingården där det fantastiska blocket med friväxande stockar från 1945 ligger, var 2008 To Kalon Vineyard I Block Fumé Blanc, ett i avseende djup och intensitet formidabelt vin med en något avrundad och kryddig fatkaraktär, men med en så intensiv citrus- och persikofrukt och blommighet att faten mest noteras som en mjukgörande textur och en försiktig krydda. Samtidigt plöjer ett par rejäla dusörer av mineral och fruktsyra genom den rika smaken. Som en stor vit bordeaux, men lite fetare.  

Efter ett par väldigt trevliga luncher och middagar, både i de vackra The Vineyard Room på vineriet och ute i vingården, var det dags för en middag i The Vineyard Room då vi skulle följa Robert Mondavi Winery tillbaka under fyra decennier. Detta skedde under kunnig ledning av Mark de Vere, Master och Wine som har arbetat här på vineriet sedan 1996, och Geneviève Jansens som varit vinmakare här sedan 1978, och chefsvinmakare (då tillsammans med Tim Mondavi) sedan 1997. Vad de inte kunde berätta om vineriet och dess historia, om Robert Mondavi, om vingården To Kalon och om vinerna från då till nu, är förmodligen inte ens intressant att veta.

Ett (par) glas 2009 Blanc de Blancs från Schramsberg fick inleda den vackra kvällen, som fortfarande var oslig och varm. Ett trevlig, torrt och skönt uppfriskande vin som satt alldeles utmärkt efter en lång dag i vingården och i vineriet.

Tillugg var små utsökt fasta och välsmakande ostron från Hog Island utanför Bodega Bay vid den södra delen av Sonoma Coast, vilka var försvinnande goda till det mousserande vinet (det blev väl ett dussin av de små rackarna, som hade en underbart sötsalt smak och fast kropp).

Vidare små tilltugg av milt rökt lax med en syrlig crème fraiche och krispiga grönsaker, samt små ljumna ugnsbakade körsbärstomater med en god försiktigt örtavsmakad olivolja på.

Det fösta vinet till bords, blev 2007 Napa Valley Chardonnay Reserve (alla viner kom såklart från Robert Mondavi Winery, det var ju här på vineriet vi var för att hylla Robert Mondavi och det imponerande vineri han under den senare delen av sitt liv byggde upp). Man har inga egna druvor, utan köper från ett par odlare nere i det svalare distriktet Carneros, bland dem Hyde Vineyard som rankas som en av de allra bästa. Vinet är inte direkt ”franskt” i stilen, det är jäst i 40 procent nya franska ekfat med full malolaktisk jäsning och efterföljande bâtonnage under lagringen, men har en större elegans än väntat, förvisso med en lätt solig frukt men ändå med en sval finess och dessutom med mer försiktigt kryddiga och söta ekfat än den övervägande majoriteten av kaliforniska chardonnayviner har. Att det inte alls passade till maten, berodde inte på vinet, det var ju gott, utan den alldeles knasiga förrätten.

En sötaktig grön soppa av ärter och sockerärter, i sig säkert god, om det inte hade varit för den förbannade minten chef hade smaksatt soppan med så att den uppförde sig som flytande tandkräm. Tvi vale vilken knasig rätt. Stolpe ut med vinet, dessutom!

Tack och lov var nästa rätt en fullträff till vinet. En absolut perfekt i olivolja lättbakad och saftig king salmon, till vilken en sallad av fänkål, dill, rädisor och gurka med en avokadodressing hörde.

Det som sedan följde var en smakmässig resa fyra decennier tillbaka i tiden, detta genom firmans prestigevin Cabernet Sauvignon Reserve, en i det närmast ren cabernet som till största del kommer från de bästa blocken i To Kalon Vineyard och som mognar i helt nya franska ekfat under upp mot två år.

Först ut den ännu inte lanserade 2009 Cabernet Sauvignon Reserve, ett vin med mörk och djup frukt i en ungdomligt solsöt stil, ändå med en läckert jordig och något grafitmineraliskt komplex nyans i doft, såklart med en liten kryddighet och vaniljsötma från ekfaten, men överlag ett väldigt elegant vin. I nuläget var tanninerna unga och framträdande, men fint mogna och därför balanserade.

   Tanken med vinserveringen den här kvällen var att visa hur fint vinet utvecklas med lagring, och det visades med all önskvärd tydlighet med den ultrakomplexa 1999 Cabernet Sauvignon Reserve. Jag har alltid hyllat 1999 som en av de finaste årgångarna i Napa Valley på 1990-talet, just för att den har gett så klassiskt strukturerade och eleganta viner.

”Det var en av de kallaste växtsäsongerna på väldigt länge, men märkligt nog blev september en av de varmaste i mannaminne, så vinerna fick både elegans, struktur och djup frukt”, minns Geneviève som från och med året innan var chefsvinmakare för de röda vinerna.

Idag är nittionian underbar med en fortfarande vital primärfrukt men med en första känsla av mognad och komplexitet som ger sig uttryck i nyanser av torkad svamp, tryffel, sous bois, choklad och lätt torkad frukt. Ett superbt vin idag, men också ett vin som har minst 10-15 år till att utvecklas.

”Det är fantastiskt att se hur det här vinet har utvecklats, när det var ungt förstod jag mig inte alls på det, det var grinigt, stramt, nästan ogint, men efter sju åtta år började det att visa betydligt större intensitet och komplexitet”, lägger Geneviève till.

Varmrätten bestod av lammkotletter, tyvärr lite understekta och därför något sega, men frånsett det väldiga goda och framför allt passande till de mer mogna vinerna. Till lammet en god ratatouille, som här hade fått sällskap av svarta oliver, ett klokt drag då de framför allt yngre vinerna från To Kalon Vineyard (egentligen Oakville som sådant) ibland kan ha en nyans av svarta oliver. En lammfond samt en slags polenta gjord av mjöl från kikärter.

Det är alltid modigt att servera vin från årgångar som inte bara anses vara klena eller till och med dåliga, utan också bevisligen har gett sämre viner med mindre intensitet, djup och struktur. Samtidigt är det ett sätt att visa att man även i krävande årgångar kan göra viner av god kvalitet.

”Ta exempelvis 1998, en årgång som amerikanska vinskribenter menade aldrig skulle buteljeras och framför allt aldrig köpas av konsumenterna, men i en lång serie av blindprovningar jag har hållit för initierade provare, har nästan alltid vår 1998 Cabernet Sauvignon Reserve vunnit över på pappret betydligt mer hyllande årgångar”, berättar Mark de Vere, Master of Wine och sedan 1996 ansvarig för högre utbildning och djupare information gentemot branschen här på Robert Mondavi Winery. ”Vi får aldrig glömma att To Kalon är en fantastisk vingård och att vi möjlighet att göra en strikt sortering av druvor och de viner som ska ingå i slutblandningen”, lägger han till.

”En annan intressant detalj, som utgör en skiljelinje mellan då och nu, är att det här var den sista årgången vi gjorde vinet i det gamla vineriet”, lägger Geneviève till.

Det var därför inte överraskande att vi fick 1989 Cabernet Sauvignon Reserve i glasen, ett vin som förvisso hade en betydligt mer mogen och jordig doft, nästan med ett uns av brettanomyces, och med en mindre tyngd än de yngre årgångarna. Det hade heller inte samma fyllighet, textur eller struktur som de andra vinerna, men var ändå drickbart och ganska gott.

   Åttionian hade emellertid inte en chans mot den alldeles underbara 1979 Cabernet Sauvignon Reserve, ett vin med en fortfarande imponerande frukt i en stil påminnande om stora bordeauxviner från förr. Texturen av fortfarande rik och rund, tanninerna aktiva men med en rätt fint polerad struktur, och det fanns också en intressant mintighet som drog minnen till gamla klassiska årgångar av Martha’s Vineyard. Jag trodde ett tag att vinet kom från Q Block som ligger intill denna berömda vingård i den södra delen av To Kalon Vineyard, som samma år delades med det nystartade Opus One, och som senare helt skulle komma att ägas av dem. Men så var det inte.

”Nej, det är en ton av örtighet som jag ofta hittar i riktigt fina viner från To Kalon Vineyard, när det har nått mognad, den finns där redan tidigare, men är då inbäddad i den mörka körsbärsfrukten”, menar Geneviève. Och hon om någon borde veta.

En imponerande detalj med det här vinet var att det fortsatte att utvecklas under en timma i glaset, och att det var lika bra från tre av de flaskor jag provade det från. Jag har provat det tidigare, i höstas fann jag det vara riktigt gott och komplext moget, men det var inte alls lika imponerande då som nu. Inte heller när jag provade det med Geneviève i maj förra året, togs jag av det lika mycket som nu, även om det var fantastiskt även då. Lärdomen är tydlig, välgjorda viner som detta, har en riktigt fin och långsam utvecklingskurva och blir minst lika komplexa som de finaste av bordeauxviner.

Till de mogna vinerna serverades en lätt kryddig hårdost, Dante, från Wisconsin Sheep Dairy Cooperative, blev nästa servering. Till den en mild fikonmarmelad och valnötskrisp.

Desserten föll helt i skuggan av kvartetten av cabernetviner, och var helt ärligt inte särskilt bra. En panna cotta, som hade fin textur men alldeles för neutral smak, serverad med körsbärsgelé och en kompott med körsbär och dragon, samt ett mandelflarn.

   Till detta drack vi en rätt god 2001 Napa Valley Late Harvest Sauvignon Blanc Botrytis som bjöd på en rik och intensivt söt tropisk fruktighet med passionsfrukt, mango, ananas och honung, en liten mognad som gav det en viss komplexitet, men med en lite för mjuk syra för att verkligen lyfta.

Måltiderna i The Vineyard Room på Robert Mondavi Winery kan vara riktigt underbara, och det blev ett antal sådana här av vilket just den här var den mest spännande. Den vackra lokalen vilar på en ofantligt tung historia som kryddar upplevelsen av att äta här, inte bara utsikten mot To Kalon Vineyard ger en underbar inramning, just vetskapen att tusentals måltiden med de flesta av vinvärldens magiker har utspelat sig här skapar den där extra känslan, andakten.

Chef Visconte grillar flankstek över vinstockar ute i To Kalon Vineyard

Sedan är det såklart lika fantastiskt att ha barbeque ute i To Kalon Vineyard, även om det blir aningen varmt i den 30-gradiga sommarvärmen. Tur då att det finns gott om svala viner av Sauvignon Blanc att fräscha till sig med.

Jory på Allison Inn and Spa den 15 juli

Newberg i hjärtat av Willamette Valley är ett drygt 22 000 personer stort samhälle med mängder av vinerier, flera av dem de allra bästa i Oregon, inom nära distans. Men någon vidare kulinarisk ort är det egentligen inte. Alla tänkbara snabbmatskedjor finns här, liksom ett par pizzerior, några mexikaner och ett och annat mer asiatiskt krypin. Då jag frågade runt på vingårdarna var man kunde äta en riktigt god middag, fick jag flera tips. Painted Lady ansågs vara den bästa restaurangen, lite mer av fine dining med en fem till sex rätter lång avsmakningsmeny, och Recipe i stort sett lika bra men lite mer av casual. Ett tredje namn som nämndes på flera av vingårdarna var restaurang Jory, en bara drygt två år gammal restaurang i det enda lyxiga hotellet i trakten, The Allison Inn and Spa.

Av en lika märklig som lycklig slump sprang jag in i den levande legenden David Adelsheim, som för kvällen var gräsänkling och mer än gärna ville bjuda på middag. På Jory Restaurant and Bar!
   Sagt och gjort, på med finskjortan och iväg till det otroligt imponerande spahotellet, som är uppbyggt av ett lokalt par (som tjänat sina pengar på tandläkarutrustning) som till många och mycket har inspirerats av det fina Auberge de Soleil i Napa Valley.

Här i köket huserar chef Sonny Jan, som på sin meritlista kan skriva in både The French Laundry och El Bullí. Den senare restaurangen har till viss del inspirerat Sonny i hans nuvarande kokkonst (även om den inte är särskilt experimentell här, tack och lov), och flera spanska influenser gick att spåra i menyn.

Vi började med ett av de vita vinerna från Adelsheim Vineyards, ett av de allra första vinerierna i Oregon (grundat 1971 av David Adelsheim, som jag nu alltså fick äran att äta middag med, och med 1978 som första kommersiella årgång – en längre och väldigt intressant intervju med honom kommer senare i höst i Livets Goda).

   Vinet var ett av två chardonnayviner, 2010 Caitlin’s Reserve, från vingården Stoller Vineyard i Dundee Hills. Trots att vinet är jäst i till hälften nya ekfat, fanns inte mer spår av dem än en lite krämigare textur och ett uns fatkrydda i slutet av smaken, som framför allt är frisk och har en frukt som snarast bör beskrivas som sval och ljus, än moget gulaktig.

Den lilla aptitretaren var försvinnande god, en spröd nyrostad brioche toppad med tonfisk och en fin ost smaksatt med svart tryffel som hade fått smälta över. Den var inte bara god i sig, utan alldeles perfekt till vinet. I sig inte konstigt, ostens feta textur var närmast identisk med vinets fint silkiga kropp och även om vinet inte egentligen hade någon fatkaraktär, är rostade detaljer i maten nästan alltid perfekta till chardonnayviner, även om de själva inte har någon uttalad rostad eller smörig karaktär.

En rätt som i all sin enkelhet var riktigt fin, var krossade bondbönor med pinfärsk mozarella, serverad med ruccola, friterad gnocchi och tunt skivad karljohansvamp samt fin Arbequina olivolja.

Den spanska influensen var särskilt tydlig i rätten av fint bakade kinder av hälleflundra som serverades med en försiktigt paprikakryddad musselfond med hjärtmusslor, tärningar av råstekt Yukon-potatis samt lätt kryddig chorizo. Trots smakrikedomen passade vinet riktigt bra till, även om det ur ett balansperspektiv fick lite stryk. Men det var åtminstone gott till.  

Av någon underlig anledning serverades en ”uppfriskande” sorbet redan nu, förvisso smaksatt med rosmarin och ananas, vilket var en trevlig aromkombination, men den var för söt för att serveras mitt i menyn. Dessutom behövs det ingen sorbet eller motsvarande palettrensare i en kort meny. Vi log lite åt vår sorbet, åt lydigt upp den och sköljde genast ur munnen ett par gånger med kolsyrat vatten.

   Sedan koncentrerade vi oss på de två pinotviner vi nu skulle njuta av, det ena mognare än det andra och därför i behov av dekantering.

Båda vinerna kom från Davids privata vinkällare (här i USA får man tack och lov ta med sig egna viner till restaurangerna) och för min del glädjande nog från hans firma Adelsheim Vineyards.
   Det första av dem var en riktigt läcker 2005 Pinot Noir Quarter Mile Lane Vineyard från en liten lott i Chehalem Mountain som David planterade med för honom okända kloner av Pinot Noir redan 1972. Vinet hade nu, snart sju år gammalt, inträtt det första stadiet i sin mognad och förenade både en läckert aromatisk röd körsbärs- och hallonfrukt med de första spåren av jordighet och torkad svamp. Riktigt imponerande! Ett vin som det här lär oss en viktig sak när det kommer till välgjorda pinotviner från soliga distrikt i Nya världen (Oregon är dock svalt!), deras frukt är möjligen charmerande sötmogen i det unga vinet, som inte alls är burgundiskt, om nu pinotviner måste vara det, men som med bara några års ålder antar en större komplexitet. Vem har sagt att Nya världens viner måste drickas i sin absoluta ungdom? Egentligen är det bara felunderättade personer som påstår sådant.

Man gör ofta klokt i att vänta en tid, även om det flesta av oss inte väntar över tolv år på ett pinotvin att mogna. Men den härliga om än inte lika livfullt parfymerade 1999 Pinot Noir Bryan Creek Vineyard, också det från Adelsheim Vineyards men en vingård alldeles intill Quarter Mill Lane Vineyard uppe i Chehalem Mountain som är planterad med klonen Pommard, visade definitivt att den inte tänkte vika ner sig på grund av ålder. Tvärtom började vinet blomma ut i glaset trots att det hade dekanterats en halvtimma tidigare. Dess färg var ljusare, frukten lite mer skör och utan nollfemmans intensitet, men ur den fint mogna och av ett uns sous bois nyanserade doften, blommade det efterhand upp sirliga stråk av röd bärfrukt. Gott!

Min varmrätt blev kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig, helt ärligt blev det lite väl mycket hälsokost över den även om ambitionen med den var god. Ett ankbröst, lätt rökt, serverat med en ragu eller snarare en ljummen sallad av farro (som vildvete – jag är faktiskt inte mycket för den typen av råvara, för mycket hemsk hälso- och vegetariankänsla), krispiga sockerärter och bondbönor smaksatt med en i och för sig riktigt god dressing av rostade mandlar, olivolja och saba (den spanska varianten av verjus), och en lite väl trådig samlig örter som jag var tvungen att lyfta åt sidan eftersom det är närmast omöjligt att idissla sig genom den typen av örtbuske. Garnityr på tallriken var en mängd med plommon och färska persikor, vilkas sötma knappast gör vinerna någon nytta.

Jodå, rätten var i sig god, som lunchrätt till annat än vin, men jag har ingen annan än mig själv att skylla att den hamnade mellan min gaffel och kniv. Jag var faktiskt helt upptagen av ett djupt samtal med legenden David Adelsheim när jag beställde varmrätten och egentligen bara såg ”anka”. Och anka och pinotviner kan ju inte gå fel … tänkte jag.

Min bordsgranne tog en varmrätt som såg betydligt läckrare ut, men som egentligen inte heller var gjord för pinotviner. Papardelle kokt al dente med toppmurklor och dungeness crab, förvisso i en till vinet förlåtande gräddig sås (skaldjur, med sin höga halt av umami, är sällan passande till röda viner, ens om det är så mjuka och fruktiga röda viner som de vi hade).

En liten dessert hann jag med. Det som lockade mig mest var Quajillo chile smoked chocolat ice cream som serverades på en chokladbotten med ugnsrostat päron och en fint salt karamellsås, därtill en choklad- och grahamskaka. Den svagt rökta tonen gjorde sig fint till chokladen och päronsötman, och det var en riktigt god dessert.

Restaurangen är stor och luftig, man kan antingen sitta inomhus eller på terrassen, med utsikt över dalgången, eller vi baren vid köket (vilket jag gärna skulle ha gjort om jag var här ensam). Vinlistan är riktigt bra, såklart välfylld med lokala viner med fokus på Oregons paraddruva Pinot Noir, men också med en lång rad andra amerikanska och även europeiska viner. Priserna är också överlag riktigt bra, här kan man verkligen botanisera bland det lilla distriktets rika vinskatt.  

   Vill man bo över, finns här också ett hotell, det bästa i trakten. Allison Inn and Spa är definitivt en pärla i Newberg, den ort jag själv helst bor i när jag besöker Oregon just eftersom den ligger så bra till när man ska besöka vingårdarna.

Ett par kvällar i Walla Walla i juli

Sist jag var för rätt precis två år sedan, var det fara på färde. Närmast svedd av eldsvådan och definitivt bränd av baksmälla, blev de minnen som fanns kvar av den fantastiska kvällen en aning smärtsamma. Hur kul vi än hade.
   Den här vistelsen blev betydligt lugnare, även om Charles Smith hade "hotat" att supa ner mig bortom all igenkännbarhet, och jag hade min bara själv att skylla om det skulle ha blivit något avsteg från det ”normala”. Om nu ”normalt” är något jag hyllar … nej, det tror jag inte.

Efter en lång dag med 5 timmars bilkörning och ändå massor av bra vingårdsbesök, inte minst hos Côte Bonneville i Yakima Valley och superstjärnan Col Solare i Red Mountain, blev det incheckning på det helt okej hotellet The Marcus Whitman mitt i staden Walla Walla, och sedan en rask promenad till den lilla restaurangen Saffron på 125 West Alder Street, bara fem minuter bort. Att jag gick just hit berodde på ett par självsäkra tips från vinmakare och charmerande tjejer på vineriernas tasting rooms.  Och tipsen visade sig vara pålitliga och träffsäkra.

Saffron är en liten restaurang, ungefär 40 platser stor inklusive fyra platser vid en bardisk och två vid en vintunna. Inredningen är spartansk, tjejerna har ingen enhetlig uniform (det är lite PA & Co över stället), spansk gitarrmusik flödar ur högtalarna och från köket sprider sig underbara dofter från Medelhavsköken.

Menyn är liten men innehåller ett antal lockande rätter, både små och stora. Jag började med grillad småbläckfisk serverad som en ljummen sallad med bottnar av kronärtskocka, söt stekt lök, alger och persilja samt pistaschnötter och bläckfiskbläck samt kryddigt paprikapulver. En god och skönt kryddig rätt med båda fötterna i det Medelhavskök man marknadsför sig med.

Vinlisten bjuder på en hel del goda viner, mestadels europeiska, men jag väljer alltid (så gott det går) lokala viner. Då jag hittat varmrättsvinet på flaska, kände jag inte för att ta in en helflaska vitt också, och tyvärr var utbudet av goda lokala viner glasvis alldeles för magert.
   Istället valde jag en öl, Pike Hierloom Amber Ale, bryggd av The Pike Brewing Company i Seattle. Närmare lokalt än så kom jag inte. Djupt kopparröd, försiktigt maltknäckigt doftande med bara en liten ton av humle och med en smak som var medelfyllig, något maltsöt, milt humlekryddig och inte alls humlebesk. Smak- och kvalitetsmässigt ett öl mitt i gatan, varken väldigt gott eller inte, men tack vare den fint rostade maltigheten fungerade ölet bra till maten, och det är väl det viktigaste.

Det mest intressanta vinet jag hittade på vinlistan kom från en vinfirma som kallas Long Shadows Vintners, ett av de allra mest intressanta vinprojekten i Washington State. Under detta samlingsnamn finner man flera världsberömda vinmakare (Philippe Melka, Agustin Huneeus, Michel Rolland, Randy Dunn och John Duval, med flera) som från olika förstklassiga vingårdar rund om i Washington State gör varsitt vin. Det vin jag hittade var 2007 Sequel Syrah, en ren syrah som har gjorts att John Duval som tidigare var vinmakaren bakom Grange från Penfolds. Mörkt till utseendet, tätt och intensivt fruktigt i doften med nyanser av björnbär och blåbär, en försiktig krydda som gav uttryck av salvia och lakrits, bara en mild antydan av ekfat, samt en god fyllighet med fint balanserade tanniner och en viss syra och struktur. Jag kan tänka mig att vinet vinner stort på luftning – den här kvällen hanns det inte med, för det var jag alldeles för sugen och snabbdrickande – och än mer på lagring. Just kryddan i vinet är lovande, och såväl textur som struktur vittnar om ett lika bra vingårds- och druvmaterial som hantverk i vineriet.

En rosastekt leg of lamb serverad på en bädd av basmatiris fick göra vinet följe, fint kryddigt på ett typiskt spanskt vis med inslag av syrlig yoghurt, kryddigt paprikapulver och örtaromatisk koriander. Mest märkligt var den kryddiga harissasåsen som hörde till, och hur man kom fram till att hallon kunde höra till den här rätten övergår mitt förstånd. Bäst hade nog varit att skippa hallonen, just den typen av nytänkande tillför nämligen inte gastronomin särskilt mycket. Men gott var det, väldigt gott!

 Dag två i ökenheta Walla Walla, den här dagen jämna plågor med 25 grader vid frukost och sedan stadiga 35-38 grader resten av dagen, var trots värmen fantastisk. Sex vingårdsbesök och ett 60-tal viner provade, bland annat från de riktigt fina firmorna Gramercy Cellars, Rasa Vineyards, klassiskern Leonetti Cellars (det första vineriet i Walla Walla) och det explosivt högintressanta nu tio år gamla projektet Long Shadows.

   Rekommendationen på kvällens restaurang var tyvärr inte alls lika bra som gårdagens. Brasserie Four på 4 Main Streen, två minuter från hotellet, var en tämligen enkel, avskalad och egentligen rätt omysig restaurang som dessutom var skumt oupplyst, om det nu är så mörker ska beskrivas. En kort och inte särskilt lockande meny, en vinlista med alldeles för få viner, och av de lokala vinerna fanns bara en liten samling okänt bottenskrap. Däremot har man licens att sälja vin som butik, och den hyllan var betydligt mer lockande än glaslistan. Nu var jag inte sugen på hel flaska, middagen var av nöd tvungen att hållas kort.

Mest intressant bland de vita lokala var en NV Dry Riesling från pionjären Woodward Canyon Winery, som har ett väldigt gott rykte. Det kan ju inte gå fel, tänkte jag. Men det kunde gå fel, vinet, en cuvée av årgångarna 2008 och 2010 (varför, kan man ju undra), var trött fruktigt och till och med lite oxiderat, men framför allt hade det en fadd smak och en lite bitter skalkänsla.

På grund av alldeles för mycket fenoler i vinet, troligen var det skalmacererat en kort innan jäsningen, kom vinet att upplevas bittert och rätt otäckt tillsammans med tartaren på lax från Alaska, en tartar som inte var särskilt upplyftande utan snarare borde ha lyfts bort från både mitt bord och från menyn. Nej, den saknade alla former av smak och anledning till existens.

Tack och lov väntade en steak frites med svartpeppargräddsås, ett säkert kort tänkte jag. Och då var det också, köttet var till och med riktigt bra, smakrika och saftigt och perfekt stekt medium rare enligt mina önskemål. Grönsakerna lös med sin frånvaro, men eftersom kött är gjort av grönsaker och vin gjort av druvor, tänkte jag att det säkert skulle gå bra ändå. För 25 dollar var det till och med riktigt bra, eller som mina vinskrivande kolleger skulle ha sagt, ”prisvärt”.

Tre lokala viner fanns på glas. Jag tog in ett av varje, mest för att testa av läget. Första vinet var en 2010 Merlot från Seven Hills Winery, ett vin som räddades tack vare den svala årgången och därför hade en viss fräschör i den annars lite knäckigt blåbärsfruktiga kroppen. Som bäst var vinet godkänt, och bättre hade det säkert upplevts om det hade serverats lite svalade. Här står alla flaskor framme, och med tanke på att man är i stekvarma Walla Walla är det ingen vidare smart idé.
   På grund av värmen kom även nästa vin att smaka fruktsött, plumpt och även eldigt, men jag är tveksam till om en svalare temperatur hade räddat denna 2009 Estate Syrah från Balboa Winery i Walla Walla. Nej, det var som bäst ett högst medelmåttigt vin om ens det. Varken gott eller prisvärt med andra ord. Burr!
   Inte heller nästa vin, 2008 Redd Brand som är en cabernetdominerad cuvée från Tertulia Winery i Columbia Valley, gick till historien som ett vin som var bläcket från provningsnoteringen. Tack och lov hade det en gles och kort eftersmak.

Tack och lov råkade jag i förbifarten se en god flaska öl i kylskåpet i baren, och det fick mig att stanna kvar en kvart till. Ölet var den alldeles underbart lättdruckna, knäckebrödsmaltiga och fint humlekryddiga Levitation Ale från Stone Brewing Company norr om San Diego. Den satt gott, riktigt bott. Och för fyra dollar flaskan (här på krogen) var det ”mer än prisvärt”.

Sista kvällen var utan jämförelse den bästa, den var så bra att jag faktiskt lite grand bannade mig själv som inte gick hit alla tre kvällar. Så bra var det! I mitt fall hade de tre kvällarna tyvärr lite av den kända svenska vinprofilens livsåskådning ”bättre med mångfald än enfald”, men hade jag haft facit hade jag hellre gått hit minst två av de tre kvällarna eftersom stället är verkligt bra och håller hela vägen ut. I min värld är det ”the winner takes it all” som gäller.

   Den sista kvällen tillbringades på den alldeles underbara restaurangen Whitehouse-Crawford på 55 West Cherry Street, två minuters promenad från hotellet, stadens allra bästa restaurang.

Restaurangen är inhyst i en över hundra år gammal tegelbyggnad, är ändå modern och trendigt korrekt med varm och personligt professionell service, fantastisk cocktailbar, öppet kök och cirka hundra sittplatser, inklusive åtta vid ”chefs bar”, en bardisk precis vid köket. Och var vill man då sitta när man gör ”single diner” om inte i köket?

Jag kunde inte för något i världen motstå ett glas av ett av de godaste rosévinerna jag har provat på länge, 2011 Rosé Olsen Vineyard från Gramercy Cellars, en av de allra bästa producenterna jag har stött på i Washington State. Vinet gör till hälften av Cinsaut och resten till lika delar Grenache och Syrah från en vingård utanför Benton City (nära den berömda appellationen Red Mountain), och är ett typiskt läckert aptitretande men inte alls publikfriande sötflirtigt rosévin som är ytterst gott. Det var nätt och jämt att jag kunde hålla mig och spara lite av det utsökta rosévinet till dess förrätten kom.

Innan det hade jag fått en liten aptitretare med strimlad zucchini och lök på ett krispigt kex. En liten och god, inte märkvärdig, men till vinet försvinnande god liten läckerbit. Det är inte alltid det mest komplicerade som vinner stilpoäng i början av en middag.

 Nu fick jag en friterad vaktel i två delar, inalles en hel vaktel till förrätt, med en saftig kärna och krispig friteringsyta, med den sötkryddig sallad av fänkål med lite svamp. Ruskigt gott i alla enkelhet, och med en fantastisk koppling mellan lakritskryddan i viner och i salladen. Kan man ”vin och mat i kombination” hittar man enkelt dess självklara kopplingar, och då sitter kombinationerna också perfekt!

Det finns inget bättre än att sitta vid, eller till och med i köket. Att höra hur beställningarna rasslar in från bongmaskinen, att se kockarna bearbeta beställningarna, markera dem, bearbeta dem, och följa arbetet till färdig tallrik det är energi för mig. Den verkliga energin, den rätta.
    Redan kvällen innan, då jag tittade igenom vinlistan på internet (alla seriösa restauranger ska ha sin vinlista på nätet, bättre marknadsföring för krogen mot vinälskare finns inte) såg jag att de hade 2007 Chaleur Estate från  toppfirman DeLille Cellars på listan. Det här är en utsökt bordeauxblend från en av de allra bästa firmorna i Washington State, en cuvée baserad av Cabernet Sauvignon, utsökt komplex med en underbar kombination av djup koncentration av mörk bärfrukt med lite ljusare toner och en redan nu komplex nyans av ceder, torkat kött och blyerts, och med en intelligent försiktig fatnyans. Om bara två till tre år lurar man rättrogna grodätare att det här vinet är fransk. Men just nu dricker jag det fort, innan de endimensionella frankofilerna hittar mig. Och det jag dricker, det är gudadott!´

Tråkigt med två gånger fågel på samma meny? Ja, om du frågar den gastronomiska läraren Michel, men inte om du frågar den ätande och drickande livsnjutaren med samma namn, personnummer och pass. Då blir det dubbel fullträff.
   Kycklingbröst från Mad Hatter Farm, stekt i gjutjärnpanna på skinnsidan och sedan bakad i pannan under en annan gjutjärnspanna i en 400+ grader varm vedeldad ung till en härligt knaprig yta men fortfarande saftig kärna. Gott som godis för ett barn.
   Till detta en fin grönsakssauté med både morötter, broccoli, zucchini och den söta lokala lök som man just den här helgen hade en festival till ära för.

    Dessert stod jag över, jag satt hellre och slutförde vinet – och bjöd såklart den trevliga servitrisen på ett glas av det goda röda, som hon tidigare inte hade provat.

   Och varför skulle jag ta dessert? Söt är jag ju ändå, i alla fall om jag ska tolka signalerna från den skara damer på 65+ år som ständigt springer efter mig…

Barking Frog några kvällar i juli

Woodinville är sannerligen ingen metropol. Och hit hittar man egentligen bara om man är intresserad av vin. Den lilla orten ligger förvisso inte särskilt långt norr om Seattle, en rätt spännande amerikansk kuststad som utöver sitt kultur- och restaurangliv har en tung plats i den internationella industrin tack vare Boeing. Woodinville har också en annan ”fin” grannstad, Bellevue, i vissa kretsar mycket mer omtalad som Microsoftville, en stad som hela världen är beroende av genom det ständigt krånglande operativsystemet. Det finns alltså miljarder dollar inom närmaste räckhåll. Men Woodinville har också på senare år blivit hemvist för inte mindre än ett 90-tal vinerier och tasting rooms i den alltmer spirande vinindustrin i Washington State. Och det är precis av den anledningen jag är här, igen!

   Och när man är här bor man på Willows Logde, ett riktigt bra och komfortabelt hotell värd även den verkligt kräsnes besök. Nog för att det säkert går att äta både enkelt och bra till betydligt bättre än så, men efter 10-11 timmars vinbesök är jag mer bekväm än att jag kör runt till något trevligt ställe för en riktigt god middag, särskilt när jag som så ofta reser ensam.

(Att resa med andra vinskribenter ser jag normalt sett inte som en direkt förmån i jobbet, om jag inte får välja sällskap av de väldigt få vinskribenter jag tycker om och trivs med!)

 På Willows Logde finns det tack och lov en mer än anständig restaurang, Barking Frog (egentligen ett rätt märkligt namn på en seriös restaurang), och här satt jag tre kvällar i rad och kände mig väldigt nöjd med det. Varm och vänlig service, god mat och bra vinlista.

Som förrätt den första kvällen tog jag jätteräkor marinerade i Grand Marnier (ja, varför inte, anka och apelsin är ju gott) som friterats hastigt till en krispig yta men mjukt innanmäte, serverade med en lätt sötaktig glaze av citrus och citrongräs och toppat med rostade sesamfrön. Räkorna var försvinnande goda med sin fina balans mellan sötma och sälta, men jag begrep inte alls varför man garnerade dem med ett antal klyftor mandarin. Dessa åkte tillbaka till köket, frukt var jag inte sugen på.

Vinlistan är hyggligt stor och framför allt lokal (vilket jag föredrar enligt den logiska principen ”vill jag dricka bourgogne åker jag till Bourgogne”), däremot var utbudet av glasviner och halvflaskor lite magert. Dock hittade jag 2011 Eroica Riesling från Chateau Ste Michelle på glas, ett vin som görs i samarbete med deras sedan länge frände och konsult Ernst Loosen från Mosel. Vinet är gjort i en tysk stil med en släng av restsötma kvar, dess frukt är insmickrande och citrussöt med en liten blommighet och god snarare än stramt frisk syra. Till rätten passade vinet perfekt tack vare dess fruktsötma (som matchade sötman i glazen), och även om det är ett gott vin, är det inte på något sätt lika nyanserat, livfullt och mineraliskt som de som doktorn odlar hemma i Mosel.

Till varmrätt tog jag en tagliatelle med bräserad kyckling (lokal sådan) som grytstekts med vin och grönsaker och sedan plockats i aptitligt saftig trådig textur. Därtill smörstekt sommarsvamp, bondbönor och ärter, samt spets av lite schalottenlök och färsk dragon. Det hela var hastigt inkokt i kycklingfond och toppat med färskriven parmesan. En väldigt god pastarätt, precis vad jag behövde efter en lång dag som hade börjat nere i Oregon.

I glaset, ur halvflaska, en gammal bekant från förr, l’Ecole No 41 som är en av de klassiska firmorna i det unga och dynamiska, och numera 700+ vinerier stora Washington State. Jag har haft delade meningar om denna producent, en del viner är riktigt goda, andra något glesa och onyanserade och till och med helt ointressanta. Det här vinet var dock gott, 2008 Syrah med ursprung Columbia Valley.

   Frukten var rik, tät och lite köttig med viss lakritskrydda, smaken drygt medelfyllig med stor intensitet (tätare än jag mindre tidigare syrahviner härifrån) och sånär som på en lite värmande alkohol som tangerade 15 procent, fanns det en del ”franska” karaktärer i vinet. Gott? Ja, rätt så, men det var egentligen för kraftigt för den här pastarätten.

Nästa kväll var jag tillbaka igen, men nu mycket senare och mer akut hungrig. En bit kött, och inget mer än det, fick det bli. En riktigt god, välsmakande och rosastekt tournedos serverad med en krämig svamptartelett, en lagom inkokt kalvfond smaksatt med vin och schalottenlök samt smörsauterade haricots verts. Gott på det där klassiska sättet, verkligen.

Efter ett besök hos Andrew Will tidigare på dagen fick jag med mig ett par öppnade flaskor, vilket här i det långt mer än i Sverige liberala USA, får man ta med sig eget dricka på krogen. Normalt sett betalar man en symbolisk korkavgift för detta, och det har jag absolut inget emot (en restaurang måste ju också få tjäna pengar), men här på Barking Frog slapp jag det. Så trevligt!
   Vinet var en alldeles ljuvlig 2006 Ciel du Cheval Vineyard, en cabernetdominerad bordeauxblend från en av de allra bästa vingårdarna i Red Mountain. Tidigare på dagen var vinet generöst mörkt bärfruktigt och stenmineraliskt men lite knutet, nu några timmar senare hade det blommat ut och upplevdes något mer polerat och mer komplext. Att Andrew Will hör till de bättre producenterna i Washington State framgår tydligt när man fördjupar sig i delstatens vinutbud, men vinerna behöver tid i vinkällaren, eller karaffen. Eller både och.

 Fördelen med att sitta i baren och äta, vilket jag nästan alltid gör när jag reser själv (en stor svensk undersökning visade att det för de allra flesta personer är en ”nära-döden-upplevelse att äta middag ensam), är att man kan snacka lite med bartendern. Och såklart också studera utbudet på barhyllan.

Den här gången fastnade ögonen på ett par flaskor från Woodinville Whiskey Company, ett lokalt destilleri beläget ett par stenkast från restaurangen.

   Det blev två små stänkare, en vardera av den rätt fatkryddiga, fruktiga och vaniljsöta One Hundred Percent Rye Whiskey, lagrad i helt nya brända ekfat under knappt fyra år, och den lite mer eleganta och med försiktig vaniljsöta Bourbon Whiskey, också den lagras i fyra år helt nya fat. Båda höll en värmande alkoholhalt på 46 procent och skulle såklart ha druckits lite svalare med en bit is eller kylt vatten i, men jag gör som vanligt och föredrar spriten i sin allra råaste form, helt ren! Utan att väcka några större sensationer till liv i kroppen, var båda sorterna goda.

Nästa kväll var jag tillbaka igen, och hade siktat in mig på ett vitt vin som den här kvällen tyvärr var slut. Som alternativ tog jag ett stort glas 2011 SBS Sauvignon Blanc Sémillon från Columbia Valley och firman Cadaretta, huvudsakligen jäst i ståltank men också neutrala ekfat som gett vinet en lite mer avrundad textur. Citrus, grapefrukt, vit persika och melon, därtill en frisk syra och en viss rondör, men en helt torr eftersmak. Det var nästan vad jag hade tänkte mig, men framför allt skulle det visa sig vara bra till kvällens förrätt.

Dungeness crab, som jag är så förtjust i, en generös näve finplockat kött format som en tartar, toppad med vattenkrasse och tempurafriterad avokado, därtill en friskt smakande dressing med citrus. Gott, men tyvärr saknades det lite salt.

Dags för rött vin, 2009 Sorella från Andrew Will stod på tur (65 procent Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc och Merlot från den berömda Champoux Vineyard i Horse Heaven Hills). Provad dagen innan var den i och för sig underbart rikt och djupt fruktig med en massiv ton av mörka körsbär och en läckert komplex nyans av blyerts och stenkross, och just de bitarna av vinet stod kvar med närmast oförändrad pondus. Däremot hade tanninerna rundats av i nattmörkret och gav vinet en helt annorlunda och mer behaglig struktur såhär dag två. Att vinerna från Andrew Will behöver luft visste jag, så det hela förvånande mig egentligen inte. Helt ärligt var det just därför jag lät flaskan stå på skrivbordet över natten.

Så var det då dags att kolla ställets hamburgare, en blue cheese bacon burger med sallad och perfekt rostad egg bun. God var den, men inte märkvärdig. Egentligen begriper jag inte varför det ska vara så svårt att göra en riktig djävulusiskt magisk välsmakande och saftig hamburgare (alldeles för ofta är de torra och sega). Att koka trestjärnigt går ju, att göra ett underbart långkok går ju, att transplantera hjärtan går ju också bra, och att skicka folk till månen verkar ju heller inte bara några större problem. Så varför är alla hamburgare, nästan i alla fall, på sin höjd godkända och goda, men inte exceptionella?
   Nåväl, det blev ändå en burgare som landade på godkänt. Men fortfarande har ingen gjort en godare burgare än de på Taylor’s Refresher (som numera går under fusknamnet Gotts Road Side) och på Café Rotsunda.
   Pommes frites valde jag som tillbehör, och fick riktigt fina späda pommes frites. Det är faktiskt det enda intelligenta. Hur kommer det sig att så många kockar ska ge sig på fingertjock pommes, så blir mosiga inuti och mjöliga på ytan? Varför inte skära dem späda från början så att de blir krispiga snarare än tråkigt kokta och mjuka.

Och till burgare dricker man självfallet ett gott glas rött, såsom jag gjorde idag. Det är väl mest för att Mac The Fucking Donald inte har vinrättigheter som vi har fått för oss att läskedryck är den bästa kombinationen till burgaren. Men så är det ju såklart inte…

Bilen packad, nu drar jag till Walla Walla. Sist jag var där gick det nästan åt helvete. Vi får se hur det går den här gången!