Två legendariska amerikaner den 10 mars

 

Vilken dag – solen skiner och av olika anledningar vältrade det in en hel del superhärliga amerikanska vinmakare till Sverige. David Adelsheim fick äran att inleda dagens amerikanska vinäventyr och vid gjorde det i The Winery Kitchen på The Winery Hotel i Solna. En lunch med några av hans viner stod på agendan.

   ”Vi var den sjunde vingården och nionde vineriet i Oregon och vi började helt från början, vi hade ingen aning om vad som skulle fungera och hur vi skulle göra”, säger David och berättar som i förbifarten att det nu en bit in på 2000-talet finns över 600 vinerier i Oregon. Idag har Adelsheim Vineyards omkring 110 hektar vingård och av de 45 000 lådor man gör årligen står två viner för cirka 75 procent av den totala volymen, varsin generisk tappning av Pinot Gris och Pinot Noir.

   ”Vi satsade på tre druvsorter och när vi inspirerades av Pinot Noir var det bara i Bourgogne som man gjorde viner av bra kvalitet av den, i Kalifornien var det bara ett fåtal vinodlare som hade lyckats med Pinot Noir och därför vände varken jag, David Lett, Dick och Nancy Ponzi eller någon av de andra tidiga vinodlarna här blicken mot Kalifornien”, fortsätter han.

   När han fördjupar sig i historien resonerar han kring hur lite man visste om Pinot Noir på den tiden, hur druvsorten först i modern tid har spridits runt om i världen och idag ger viner av hög kvalitet, men de få vinodlare som på 1970-talet lade grunden till Oregons vinkultur fick helt enkelt chansa och hoppas på det bästa.

   ”Det gällde till viss del också Chardonnay och även om vi aldrig försökte kopiera stilen från Bourgogne gjorde vi viner som drog mer åt det hållet eftersom vårt klimat är ungefär detsamma, vi gör aldrig några fruktintensiva och täta viner med massor av ekfat”, lägger han till. En av de odlare som med tiden kom att revolutionera kvaliteten på chardonnayvinerna i Oregon var just David Adelsheim som i början av 1990-talet tog in klonerna från Dijon som mycket bättre mognade till elegans i Oregons klimat.

Det första vinet från Adelsheim Vineyard var 2014 Willamette Valley Pinot Gris, som har en medelstor, friskt päron- och citrusfruktigt vin med en ganska blommig och även diskret kryddig doft och det är ett ståligt rent vin helt utan influens av ekfatslagring. Det här är ett av de mer nyanserade och eleganta vinerna av Pinot Gris här i Oregon och jag tycker att det är riktigt gott.

   ”Pinot Gris är den mest planterade gröna druvsorten i Oregon och den ger ett helt eget vin här, det påminner inte alls om vare sig Alsace eller norra Italien, och det beror till viss del på hur vi odlar och gör vinet, men mestadels på klimatet”, säger David och förtydligar att klimatet alltid är mer avgörande än jordarna.  

   Merparten av stockarna till 2014 Chardonnay Caitlin’s Reserve planterades med kloner från Bourgogne i början av 1990-talet och till viss del köps druvorna från Stoller Vineyards i Dundee Hills. Doften är medelstor, jag noterade en liten smörig ton i den gulaktiga frukten och även en liten kryddighet från ekfaten, som till ungefär 40 procent var nya. Smaken är livlig, här finns gott om mineralisk energi (David förtydligar att han alltid föredrar Chardonnay från de vulkaniska jordarna, just för att de bidrar med så mycket mineralitet). Det som lyfter vinets finess är den torra och eleganta eftersmaken, och att alkoholhalten är måttlig, omkring 13.5 procent.

   ”De senaste sex åren har vi haft vår kallaste och vår varmaste årgång någonsin och också våra största och minsta någonsin”, säger David och ler och lägger till att 2014 var den varmaste och längsta växtsäsongen någonsin och att 2015 var något varmare men skördades mycket tidigare. Han lägger till att man alltid kan skörda druvorna tidigare varma årgångar innan de når för hög sockermognad, men att det då alltid är svårt att få dem fullt fenoliskt mogna just för att de skördas så tidigt.

   ”Det här är helt annorlunda mot vad vi upplevde på 1970-talet, då klimatet var både svalare och mer stabilt”, säger han.  

Den första rätten var en halstrad sea bass med en god vitvinssås och späda vårgrönsaker som morot och fänkål, en god rätt vars lite rostade halstringsnyanser mötte upp och tonade ner de lite kryddiga ekfaten på ett perfekt sätt, medan de blommiga nyanserna i vinet av Pinot Gris spelade bäst med grönsakerna.

Dags för Pinot Noir, fem viner faktiskt. Firmans största produktion är med cirka 200 000 flaskor om året den generiska 2013 Willamette Valley Pinot Noir. Det här vinet har en trevlig, elegant rödfruktig och mjukt sötaktig doft som växer väldigt fint i glaset och är minst sagt charmerande. Det blommar upp en fin rosennyanserad ton och även en aromatisk syrlig bärnyans som påminner om tranbär. Smaken är lätt till medelfyllig, syran är frisk och frukten mjuk och de upp mot tio procent nya ekfaten är ytterst väl integrerade.

   En annan trevlig och lite mer komplex cuvée (cirka 35 000 flaskor stor) är 2012 Pinot Noir Elisabeth’s Reserve som lite grand visar att 2012 var en varm årgång. Det är också den varmare årgången som har gett vinet en större densitet och rikare frukt, samtidigt har vinet en lite fastare struktur av tanniner och man noterar också en försiktig fatkryddighet i eftersmaken. Idag håller jag den vanliga tappningen som den godaste, medan den här reserven är vinet att stoppa undan i några år för att följa utvecklingen. Här i Oregon såväl som i Bourgogne har pinotvinerna en stor potential att lagras.

Adelsheim Vineyards gör ett antal vingårdsbetecknade pinotviner som visar att terroir är ett betydelsefullt begrepp även här i Willamette Valley. Det första av de tre vi serverades var en 2013 Pinot Noir Ribbon Springs Vineyard från en vingård med sedimentär jord som är planterad med klonerna Pommard (som alltid brukar dominera den här tappningen), Dijon 667 och Dijon 777. Också det här är ett vin som just nu är en aning knutet med en lite dämpad frukt och större jordighet i doften. Det tog ungefär femton minuter innan det började öppna upp sig och bjuda på en lite mer yppig frukt, som jag noterade ha både mörka och ljus stråk i sig, vilket enligt David beror på att sedimentära jordar tillför en något mörkare bärfruktighet i vinet.

   Jag upplevde vinet från Ribbon Springs Vineyard nästan lika ungt och knutet som 2013 Pinot Noir Bryan Creek Vineyard av klonen Pommard från en vingård med vulkanisk jord som planterades på 1980-talet. Det här vinet var redan från början lite mer rödfruktigt och David återkommer till jordarna och förklarar att den järnoxid som finns i jorden här lyfter fram mer rödfruktiga karaktärer i vinet. En svag nyans av ekfat finns också, men eken ligger helt klart under den röda frukten, tonen av rosenblad och den röda citrusfrukten – och de lätt jordiga element som ofta hör vinerna från Oregon till.

Huvudrätten blev en liten vårkyckling, färserad med kalv och murklor och stekt till fin yta och sedan serverad med en krämig mandelpotatis som toppades med riven tryffel från Périgord. Till det bara en god kycklingfond. En god och till vinerna riktigt bra passande maträtt.

”Jag får ofta frågan av folk möter när man ska dricka vinerna, men det är en svår fråga att svara på eftersom det beror på så många olika faktorer, men generellt sett skulle jag säga att våra vingårdsbetecknade viner når en fin första mognadsnivå efter omkring tio år”, berättar David.

   Och svar på tal kom tämligen omgående! I nästa glas skänktes nämligen ett referensvin upp, 1999 Pinot Noir Goldschmidt Vineyard från en vingård som inte längre buteljeras av David Adelsheim. Doften var tydligt mer mogen, men jag skulle ändå inte säga att vinet var fullt moget. En något syrlig rödfruktighet och diskret ton av skogsgolv (torkad svamp, tryffel) som gjorde mötet med framför allt tryffeln i varmrätten helt perfekt. Smaken känns av åldern lite lättare och mindre söt än den i de yngre vinerna och tanninerna har rundats av en del och skänkt vinet en riktigt fin textur och struktur.

Chokladkräm med en lätt salt chokladsås och rostade hasselnötter fick avsluta vinlunchen och vi skulle faktiskt dricka ytterligare ett vin av Pinot Noir till, men nu ett väldigt unikt vin som man gjorde ett par gånger på kul.

   Druvorna till detta 2012 Deglacé Pinot Noir hade skördats vid normal mognad med 23 procent sockerhalt, de kastades in i frysen över natten och pressades frysta till en must med hela 43 procent socker i, och med en påfallande högre syra. Efter jäsning har vinet antagit en vackert ljusröd färg, alkoholhalten landade på 11.5 procent och restsötman på 225 gram per liter, det är ett fantastiskt gott sött vin med len och något viskös textur, en påtagligt rödbärig fruktighet och sötma, men det har också ren god syra som ger smaken en stor fräschör och tillför en mer finstilt känsla i vinet.

Därefter blev det ett par timmars siesta, innan det var dags att kliva på igen, det vankade ny winemaker adventure, men nu med besök från Kalifornien. Kvällsövningen inleddes dock med champagne för att fira AJ Styles som passande nog fyllde år den här dagen. Och eftersom jag tycker att den godaste av alla standardchampagner är NV Special Cuvée Brut från Bollinger, fick det bli en sådan att fira med. Serverad perfekt kyld vid 10 grader har champagnen en perfekt balans av sin rödäppliga fruktighet, goda kropp, fina lilla brödighet, friska syra och långa smak. Jag tycker verkligen om den här champagnen som den är, men det finns en fin potential i den att mogna till större nyansrikedom med några upp till tio års flasklagring. Köp den gärna på halvflaska så går den här fina utvecklingen lite fortare.

Continuum Estate är förvisso en relativt ny egendom i Napa Valley, första årgången gjordes 2005, men det är egentligen bara en liten del av Continuum som är nytt – allt började redan under förbudstiden 1920-1933 då familjen Mondavi såldes druvor till hemmavinmakare runt om i USA, men än mer sedan de köpte Charles Krug Winery i Napa Valley 1943 för att börja producera viner av högre kvalitet. Där var han fram till 1965 för att året därpå grunda sitt eget vineri, Robert Mondavi Winery. Och det var där han verkligen kunde leva sin dröm och det gjorde han så väl att han blev en av de allra främsta och mest spirituella ambassadörerna för kvalitetsvin i både Napa Valley och Kalifornien och inom kort också hela nya världen. Allt kom dock till ett drastiskt slut 2004 sedan man 1993 hade introducerats på börsen och med långsamt förlorade kontrollen över sitt eget företag. Tack vare sonen Tim Mondavi kunde man 2005 köpa druvor från den vingård man alltid hade arbetat med, To Kalon Vineyard, och kunde med det skriva fortsättningen på familjens historia, Continuum. Idag drivs den här exemplariskt skötta vingården av Tim Mondavi (bilden) och hans barn, bland dem Carissa Mondavi (bilden).

Nu när vi för första gången fick besök av Carissa arrangerades en härlig middag på restaurang AG för av njuta av deras viner till gott kött. Vi började dock med ett vitt vin från Liquid Farm i Santa Barbara County, men vinet 2013 Chardonnay White Hill kommer från svala vingårdar i Santa Rita Hills med vit kiselalgjord som har nästan samma effekt på vinet som kalkstensjord har – alltså, en stramt mineralisk struktur med en torr smak, frisk syra och sval, stram citrusliknande frukt. Och ek, det finns inte alls i det här vinet karaktär. Vinet serverades svalt, cirka 12 grader, vilket var helt perfekt. Stilmässigt säger man gärna i Kalifornien att det här vinet är burgundiskt, jag håller till viss del med om det, för även om det har en tydlig mineralisk struktur och frisk syra, har de en viss solmogen fruktighet som gör smaken något rikare än den man finner i klassisk vit bourgogne. 

Förrätten var mäktig och god, en halstrad sylta av gris med picklade grönsaker (min personliga känsla är att picklade råvaror är för skarpt syrliga för goda viner), en lätt rökt majonnäs som gav en fint fet textur att möta vinets strama smak och friska syra, och till det också lite friterad svål av grisen. Gott …

Så tog vi oss till Continuum Estate, familjens fantastiska egendom högt upp på Pritchard Hill i ett solmättat läge ovanför dimgränsen, en vacker vingård som till huvudsak är planterad med Cabernet Sauvignon med ett litet inslag av Cabernet Franc. I det första glaset serverades 2009 Continuum Estate som bjuder på en riktigt fin, djup och fortfarande ung och fruktdominerad i en stil som jag gärna beskriver som typiskt kaliforniskt solmoget söt. Mörka bär, en lätt rostad och kryddig fatkaraktär med ett inslag av choklad noteras, smaken är fyllig och generös men samtidigt strukturerad av både tanniner och mineral så att smaken egentligen aldrig blir söt. Dock är vinet typiskt kaliforniskt snarare än bordeauxlikt.

   ”Det här var en väldigt behagligt årgång då rankorna trivdes genom hela säsongen, medan 2011 var en sval och fuktigt årgång som nere i dalgången beskrevs som mycket svår, men eftersom vår vingård ligger ovanför dimgränsen fick vi mer sol det här året än de flesta andra vingårdar i Napa Valley så vi led inte lika mycket 2011 som många andra egendomar gjorde”, berättar Carissa och lägger till att man dessutom fick tio dagar med sol precis innan skörden, vilket också bidrog till att årgången inte alls blev då svår.

   Att årgången räknas som svår noteras inte alls i 2011 Continuum Estate, som i min gom är det bättre av de två vinerna. Här är känslan lite mer driven av Cabernet Sauvignon, mer mörka bär, framför allt mörka syrliga körsbär, här fanns toner av krossad sten som gav en livlig sälta av mineralitet, smakupplevelsen var också mer driven av tanniner men mer än allt annat tyckte jag att vinet hade en mycket större finess. Just den här årgången skulle jag gärna lägga undan ett par år för vidare utveckling, även om jag faktiskt tycker att just det här vinet är riktigt gott redan idag.

Det är något särskilt med maten på AG, särskilt när det är specialevents eller man har bokat chefs table. Då lagas mat av sådan typ som inte lägre lagas, som den här rätten med en helstekt och rödvinsbräserad oxsvans som serveras i en halvmeterlång bit med kotor och allt. Tillbehören var utöver den goda rödvinssåsen svansen hade bräserats i lite brynt sidfläsk, smålök och champinjoner à la Bourguignonne. Köttet var så mört att det föll isär och smaken var fyllig och mjuk med en underbar sötma från köttet, löken och rödvinssåsen och den kompletterades av en diskret sälta från fläsket. Tack vare rättens smakintensitet passade den helt perfekt till vinerna.

”Med 2012 skrev vi historia, det var första gången vi gjorde ett vin uteslutande från vår egen vingård uppe i Pritchard Hill”, säger Carissa när vi serveras nästa vin, 2012 Continuum Estate, men hon beskriver årgången som helt galen.

   ”Det var kallt under blomningen, som jag tycker gav en känsla av stramhet och struktur, sedan blev årgången mer typisk med kalifornisk solvärme”, berättar Carissa om den mycket mer klassiska kaliforniska årgången.

   Frukten är mörkare än den är i vinet från 2011, den är rikare och sötare och det finns också ett större djup i både doft och smak. Nog för att här är sötma och solmogen frukt, men det är också en ganska tydlig och ungdomlig tanninstruktur som definierar det unga vinet. En fin och vingårdstypiskt livlig mineralitet ligger kvar i munnen och gör att minnet av vinet är elegant och livligt. Hur gott som helst och troligen ett vin som kommer att vara riktigt drickgott under sitt liv, som jag förutspår blir minst 30 år till.  

Året efter skrev man på nytt historia, dels skulle Robert Mondavi ha fyllt 100 år (den vita duvan på etiketten är tillagd för att hylla det), dels kunde man 2013 inviga det nybyggda vineriet mitt i vingården. Det var alltså med visst känslodarr i rösten som Carissa Mondavi presenterade 2013 Continuum Estate. Dessutom var det den 40:e årgången som Tim Mondavi gjorde … således en hel del att fira 2013.

   Vinet är såklart för ungt att verkligen njuta av i någon slags full prakt, i regel krävs det minst tre fyra år från skörd innan den första fruktsötman integreras i den här typen av yppigt fruktiga viner och helst ska de fylla sju åtta år innan den första komplexiteten lyfts fram. Med det sagt måste jag ändå säga att det är något särskilt med det här vinet, det har ungdomens kraft och fruktsötma, det har spåren av ekfatens sötma och lätt rostade vaniljton kvar, det har vingårdens livliga mineralitet – och det har helt klart den makalösa årgångens elegans och balans. Jösses vad gott, och jösses vad jag längtar till dess det här vinet har fyllt tio år och vunnit mer komplexitet. Köpläge med andra ord!

Och så kom det, köttfatet, med idel ädel köttbit såsom porterhouse, polsk entrecôte, husets extra välhängda entrecôte, club steak … med mera. Tillbehören var de gamla vanliga; grillade tomater, béarnaisesås och krispig grönsallat. Helt enkelt en måltid à la AG. Det jag gillar med AG och deras kött är att de lägger så stor vikt vid att hitta rätt kvalitet på köttet och det märks verkligen i smakerna, som här är rikare, mer komplexa och mer nötiga än vad kött vanligen smakar. För att bevara köttets smaker och karaktären grillar man det medium rare … och svårare än så gör man egentligen inte maten här. Får man dessutom goda röda viner med pondus och kraft till är lyckan gjord.

Efter middagen dröjde vi oss kvar i baren en stund i den trevliga baren på AG, där vi beställde in lite uppfriskande fräscht att stänga kvällen med. Vi gick raka vägen på toppfirman Domaine Roulot i Meursault – i min gom en av de allra bästa producenterna för vita viner i Bourgogne – och tog in en flaska 2011 Meursault Luchets som är en av firmans vingårdsbetecknade villages. Vingården ligger högst upp på sluttningen, i stenig jord och ovanför andra fina vingårdar som Les Meix Chavaux, Les Chevalières och Les Rougeots och vinet har alltid en stramt kalkstensmineralisk struktur som ger stringens i en fint fet och gulfruktigt strukturerad kropp. Årgången rankas lite grand som en mellanårgång, precis som 2007, men fördelen är att de båda årgångarna nu visar sig var helt drickmogna medan årgångar som 2008, 2010 och 2012 inte har nått lika långt.

Och tro det eller inte, lite goda snacks var vi faktiskt tvungna att beställa in. Delikat kryddiga padrones som hade stekts i olivolja, lite friterad bläckfisk, kroketter … ja, lite smått och gott helt enkelt.