Turley Wine Dinner den 22 februari

 

Zinfandel är en lika utskälld som missförstådd och misshandlad druvsort, men det är också en druvsort som har en fantastisk historia och som kan ge verkligt fina och karaktärsfulla viner. Den kommer ursprungligen från Kroatien och hette en gång i tiden Tribidrag, den tog sig med namnet Primitivo via södra Italien till den amerikanska östkusten och dök upp där på 1850-talet under namnet Zinfandal – oklart hur just det namnet myntades. Till Kalifornien verkar den ha kommit med italienska immigranter med guldgrävardrömmar i mitten av 1850-talet när Kalifornien precis hade blivit en amerikansk delstat. Den planterades oftast blandad med andra druvsorter och gav ett hyggligt gott vin som de flesta verkade tycka om. Så kom vinlusen och ödelade många vingårdar, men italienarna hade varit kloka nog att plantera de flesta av sina vingårdar med den vinlusresistenta rotstocken St-George. Därför överlevde Zinfandel den fruktade lusen.

   Zinfandel var en ännu livskraftigare druvsort än så, tack vare att den var populär bland italienarna och var tålig nog att skeppas i lådor till hemmavinmakare över hela USA under förbudstiden (1920-1933) överlevde den också detta politiska misstag. Den till och med överlevde det tveksamma rykte den fick av det halvsöta, enkla och allt annat än kvalitetsmässiga rosévinet White Zinfandel som introducerades på 1970-talet. Idag odlas Zinfandel på ungefär 19 300 hektar i Kalifornien och är med det den tredje mest planterade druvsorten.

Turley Cellars grundades 1981 som Frog’s Leap Cellars av vännerna Larry Turley och John Williams sedan de hade köpt en egendom i den norra delen av St Helena som tidigare hade varit en farm som födde upp grodor till restaurangerna i San Francisco. Några egna vingårdar hade de inte, istället gjorde de viner av egna druvor. Så här höll de på i ett decennium innan de bestämde sig för att gå separata vägar och det var då, 1993, som Larry Turley grundade sin egen firma Turley Cellars och fullt ut satsade på kraftfulla viner av Zinfandel, skördad vid hög mognad i gamla vingårdar som hade planterats av italienska immigranter från slutet av 1800-talet. Inom tio år hade Turley Cellars vunnit ett topprykte och rankades som en ikon bland producenter av Zinfandel.

 

Med tiden har firman utvecklats, vinlistan har breddats, man har bytt vinmakare och justerat stilen och man har successivt köpt vingårdar i flera områden så att man idag äger eller leasar ungefär 81 hektar egna vingårdar. Man har alltid haft bra vinmakare här, men jag tycker själv att man har sett en stegvis förändring mot allt större elegans och komplexitet sedan Tegan Passalacqua tog över rollen som vinmakare 2010.

   ”Jag började arbeta med framför allt vingårdarna redan 2003, men eftersom vinmakaren Ehren Jordan var på väg ut, han hade sin egen firma Failla att fokusera på, tog jag en alltmer aktiv roll i framställningen för att till slut 2010 ta över totalansvaret för alla vingårdar och vinframställningen”, berättar Tegan och lägger till att han 2006 tog över ansvaret för fathanteringen, vilket ledde till ett par förändringar med val av tunnbindare och fat.

   ”För oss är det viktigt att vingårdarna är ekologiska, och det spelar egentligen ingen roll hur bra vingårdarna är, vill odlarna inte följa våra krav och specifikationer vill vi inte köpa druvor från dem”, säger Tegan.

   En annan filosofi man har är att vingårdarna ska vara gamla och de får gärna vara oympade. ”Som passionerad vinälskare tycker jag det är fantastiskt att få arbeta med zinfandelstockar som växer på egna rötter, det gör växtkraften något mindre och gör att vinerna känns mer naturliga”, säger Tegan vidare.

I glaset nummer ett, på stående fot, Nv Brut Souverain från Henriot som är en riktigt god och elegant champagne, lätt brödig och citrusfruktig med en något fet och aromatisk ton av citronskal, helt torr såklart och verkligen uppfriskande. Visst, vinet kom vare sig från Kalifornien eller Turley Cellars, men det är ett vin som i alla aspekter satt helt perfekt som uppfriskande start att sätta fart på aptiten och bana väg för rejält vinmässig tyngd.

Ett fat med kanapéer fick göra champagnen sällskap under den trekvart långa upptakten till Zinfandeläventyret. Det blev nog två glas champagne, eller kanske två och ett halvt, eller något i den stilen. Och såklart en hel del små godsaker i form av en kanapé med avokado och rökt lax, en annan med räkor, en liten med löjrom och en rostad brioche med anklever. Puttenuttigt och gott.

Får man verkligen säga att man älskar White Zinfandel, i alla fall om det är ett seriöst odlat och gjort vin som kommer från en precis lika seriös producent, som Turley Wine Cellars? I så fall säger jag det. Således en utsökt 2014 White Zinfandel i glaset, vackert hallonsaftrosa till färgen och förhållandevis rik men också elegant rödbärig till doften. Smaken är medelfyllig, rent bärig och fruktig med en mjuk textur, fin syra och en nästan helt torr eftersmak.

   ”Om man inte är bekant med White Zinfandel behöver man inte vara ledsen, det är den mest sålda vintypen i USA och man hittar den allra mest i det söta lågprissegmentet i supermarkets, men vi har valt att gå en helt annan väg och skördar druvorna tidigare från bra vingårdar för att göra ett nästan helt torrt vin med en större friskhet”, säger Christina Turley som gästade Sverige för den här provningen och middagen.  

   ”Just till det här vinet tar vi druvorna från vår vingård som ligger alldeles intill vineriet i St-Helena”, säger hon.

Man gör två så kallade instegsviner av Zinfandel, en från yngre stockar som i detta fall den ljuvligt mer rödfruktiga 2013 Juvenile Zinfandel som kommer från ett flertal vingårdar som man har planterat om under 1990- och 2000-talet. De äldre stockarna i dessa vingårdar ger nästan alltid vingårdsbetecknade viner, men de yngre stockarna ger just det här trevliga vinet. Jag gillar kryddigheten, den fint sötaktiga frukten och den lena texturen, men det är inget endimensionellt och fruktdrivet vin, det finns gott om kvalitet och till och med ett uns elegans i doften och smaken. Självklart är det större djup och tyngd 2013 Old Vines Zinfandel som också har ett generiskt ursprung men kommer från äldre stockar, framför allt 70 till 130 år gamla stockar.

   ”Det här är ett riktigt intressant vin att jämföra med vinet från de yngre stockarna”, säger Christina när vi provar de två vinerna sida vid sida.

   Uttrycket är mörkare, den upplevda sötman något tydligare, kryddigheten lite mer uttalad och både kropp och längd mer imponerande. Det finns också en liten krydda från ekfaten här, men faten är väldigt fint balanserade med vinets fruktkropp. Och såklart noterar man den för vintypen så karaktäristiska alkoholvärmen i eftersmaken. En blek och snäll zinfandel är nämligen ingen riktig zinfandel.  

Även om den här kvällen huvudsakligen ägnades åt en djuplodad provning av vinerna från Turley Wine Cellars, var det också planerat för en middag. Först provning, sedan middag, och till middagen kunde man hämta vilket (vilka) av kvällens viner samt en bred samling andra viner från en generös och exklusiv vinbuffé. Eftersom förrätten blev en smörstekt havskräfta med en krämig currysås och en liten krydda av krasse, kände jag inte direkt mig manad att slå upp ett kraftigt rött vin.

Tack och lov hittade jag två vita viner som lockade mina sinnen, det första av dem 2007 Chardonnay Hyde Vineyard från Kistler Vineyards som hade en honungsgul färg, en tydligt mogen men faktiskt inte övermogen doft och smak (min erfarenhet har lärt mig att vinerna från Kistler inte ska bli äldre än 6-7 år) och jag hittade till och med en viss mineralisk komplexitet. Däremot var 2006 Chardonnay Kistler Vineyard Cuvée Cathleen lite mer stum av ålder, god men absolut inget jag skulle spara (drick de nu!) och hade jag haft några flaskor 2007 Napa Valley Chardonnay från Far Niente Winery hade jag nog rekommenderat att de ska drickas upp ikväll – som senast!

 

"Vi har alltid odlat våra vingårdar ekologiskt, det är inte bara ett självklart och naturligt sätt att odla vin på, det är ju också värt att notera att vi också ska arbeta i vingårdarna och då vill ha en ren och hälsosam arbetsmiljö”, säger hon.

   ”Vi gör 36 olika viner från ett femtiotal vingårdar från Mendocino i norr till Paso Robles i söder, från Amador County i öster till nästan direkt ute vid kusten, vi har således en omfattande serie av vingårdsbetecknade viner som visar på mångfalden av Zinfandel och vinlandet Kalifornien”, säger Christina.

   Med den diskussionen klev vi in på de vingårdsbetecknade vinerna och började med ett vin från vinmakarens (Tegan Passalacqua) egen vingård i Lodi, en gammal vingård som är planterade på sina egna rötter 1915 vilket fungerar alldeles utmärkt här eftersom jorden består av bara sand. Vinet 2012 Zinfandel Kirschenmann är en av mina favoriter från Turley Cellars, det här är ett skolboksmässigt vin med solmogen och rik frukt, upplevd björnbärs- och hallonsötma och fin kryddighet, dessutom en intressant kombination av värmande alkohol och god fräschör. Ett vansinnigt gott vin…

Vi flyttade oss till Sonoma County som också är ett klassiskt område för Zinfandel och det läckra 2012 Zinfandel Vineyard 101 från en 1.00 hektar liten vingård uppe i Alexander Valley (planterad 1920) som man äger. Bara en liten del av denna lilla vingård ger det vingårdsbetecknade vinet, som är mer elegant och lite mer rödfruktigt än vinet från Lodi. Det här är ett väldigt elegant vin med en silkig fruktighet och fin tanninstruktur, syran är god men inte lika påtaglig som i vinet från Lodi, men på något är vinet bättre sammansatt. Med en halvtimmas luftning i glaset började det växa fram en ljuvligt jordig ton som skänkte lite mer komplexitet till doft och smak.

   Vinet intill, 2012 Zinfandel Zampatti Vineyard, kommer från lika liten vingård som mer eller mindre ligger i staden Sonoma, som man köper av den familj som planterade vingården för över hundra år sedan och fortfarande äger den. Den här har samma rika och yppigt vildhallon- och söta körsbärsfruktighet, men en lite finare syra och stramare struktur som jag direkt kopplar till det lite svalare läget nere mot Carneros i södra Sonoma.

De senaste åren har jag kommit att bli alltmer exalterad av vingårdarna uppe i Amador County, som faktiskt är ett av de äldsta vinområden i Kalifornien – det var ju faktiskt här som vin i större omfattning planterades i mitten av 1800-talet när man hade hittat guld uppe i Sierra Foothills. Härifrån kommer 2012 Zinfandel Judge Bell som har en något ljusare färg än många av de andra vinerna vi drack den här middagen. Frukten var också något lättare, lite mer rödbärig och även lite blommigare än den i vinerna i den föregående serveringen. Jag hittade till och med ett friskt och ljusrött aromatiskt stråk av rabarber här! Smaken är lite mer än fyllig, men påfallande frisk och elegant mitt i den hallonsöta och ganska förföriska fruktkroppen. En god syra gav spänst i den goda smaken. Om jag gillar vinet? Absolut.  

  ”Det här är ett område som är viktigt för oss, det är det äldsta området för seriös vinodling och det har varit betydelsefullt sedan guldruschen då europeiska immigranter planterade vin här, Zinfandel var en av dessa druvor”, berättar Christina och lägger till att just den här vingården planterades 1907 på sina egna rötter i granitdominerad jord på cirka 500 meters höjd.

   Vi tog oss tillbaka till Sonoma County, ett genuint ursprung för Zinfandel, men nu till Sonoma, varifrån 2013 Zinfandel Fredricks Vineyard kom. Den här vingården är 6.47 hektar stor, den ligger på omkring 300 meters höjd uppe i Mayacamas Range ovanför staden Sonoma, halvannan kilometer från den berömda Monte Rosso Vineyard, och den planterades 1937 i en stenig jord av vulkaniskt ursprung. Det här vinet hade en mörkare och nästan blåare frukt, en större och rikare frukt (helt logiskt med tanke på det lite varmare klimatet) och även en lite mjukare fruktsyra (precis lika logiskt med tanke på det varmare klimatet). Mitt i all denna fruktprakt skiner en stram rödaktig fruktspets i doften och smaken och även om det finns både alkoholvärme här och en liten kryddighet från ekfaten tycker jag ändå att det finns en viss elegans i vinet. Det är bara den översta lotten i vingården som ger det vingårdsbetecknade vinet, den lägre delen av vingården har en djupare och mindre stenig jord som ger druvor till firmans Old Vines Zinfandel.

Det blev ett rejält hopp ner till Paso Robles, ett område som har helt andra förutsättningar tack vare närheten till havet och det mer speciella faktum att man faktiskt har kalksten i jordarna här. Jag har alltid varit förtjust i vinet från Pesenti Vineyard, planterad 1923 (under förbudstiden) och sedan tillplanterad lite 1947 och 1965, och köpt av Larry Turley för sexton år sedan. Den 2013 Zinfandel Pesenti Vineyard vi nu njöt av hade precis det jag hade hoppats på; en solmoget rik sötaktig frukt tack vare det varma klimatet, en fin friskhet i smaken tack vare de gamla stockarna och kustinfluensen och även en läckert mineralisk nyans som är sprungen ur jordarna. Rikt fylligt, absolut, ungt och fruktdominerat, absolut, men också väldigt gott.

En utskuren sadel av rådjur serverades med ugnsbakade rödbetor och jordärtskockor (båda med för lite salt, precis som vanligt hos moderna kockar) och över köttet riven tryffel. Till det en fond och en kräm av jordärtskocka, perfekt sötaktiga tillbehör som gör att fruktiga viner av Zinfandel trivs perfekt till!

Petite Sirah är en högintressant druvsort som sedan den på 1860-talet korsades fram mellan Syrah och Peloursin i Montpellier av den franska botanikern François Durif. I Frankrike blev den dock aldrig populär, däremot kom den över till Kalifornien (huvudsakligen i tron att det rörde sig om Syrah) och planterades tillsammans med andra sydfranska druvor som Grenache, Mourvèdre, Cinsault och Carignane, och den italienska Zinfandel. Den återfinns således som en av många småskaliga druvkomponenter i de ofta samplanterade gamla vingårdarna med Zinfandel, men man gör också en hel del varietal wines av den.

   ”Det torde ju vara helt uppenbart att det här inte är Zinfandel, den har en mycket mörkare färg och en mycket tydligare struktur”, säger Christina.

   Vi skulle köra en trio viner på druvtremat och det första av dem kom från egendomen i den norra delen av St Helena, 2012 Estate Petite Sirah. Vilken läcker parfym, vilken tät och skönt blåbärs- och vinbärsfruktig doft, vilken blommighet! Jag blev med ens tagen av vinets kraft, jag blev förförd. Man noterar inte faten, det är frukten och till och med en slags stenighet som dominerar doftintrycket. Smaken är precis lika charmerande fruktig, rik och fruktig, blommig och nästan lite pepprig, och trots att druvsorten är känd för en ordentlig strävhet upplevde jag vinet som otroligt fint strukturerat.

   Därefter följde en 2012 Petite Sirah Hayne Vineyard, som förvisso hade den yppiga och rika frukten som man förväntar sig, men ändå känns ganska tight och till och med stenig, jag noterade grafit som en fin krydda, men ändå tog dig frukten fram och upp i doften i allt större grad ju längre vinet stod i glaset. Oj, vad gott – men tänk om vi hade kunnat få dricka de här vinet med lite mer mognad, tänk vad gott och lent det hade blivit då.

   Tack och lov behöver livet inte vara så svårt, det var lite av ”Gud hör bön” eftersom vi i glaset till höger hade en 2006 Petite Sirah Hayne Vineyard. Årgången är bra, men kanske inte lika klassiskt kalifornisk som 2012 och även om det faktiskt är årgångsskillnader i Kalifornien är det sällan så dramatiskt annorlunda som de är i Bordeaux eller Bourgogne. Det jag hade att se fram emot i det här vinet var således framför allt de extra sex åren. Efter lite vridande och vändande på vinet, lite doftande och smakande, en god stunds luftning, kunde jag krasst konstatera att vinet helt ärligt inte hade tagit sig särskilt långt framåt på sin tidslinje. Det var faktiskt fortfarande ungt, mörkt fruktigt och välstrukturerat … men också förbaskat gott. Jag skulle gärna ge vinet ytterligare fem eller hellre tio års flasklagring till.