Grands Jours de Bourgogne är sedan 1992 en stor aktivitet
som arrangeras vartannat år med nerslag i ett antal byar runt om i Bourgogne,
en slags levande vinmässa för vinbranschen bland där hundratals vignerons från Chablis och Auxerrois i
norr till Mâconnais i söder ställer ut och bjuder på tusentals viners provning
under en hel vecka. Det här är den enda ”vinmässan” jag tycker om att besöka
och jag tycker om den för att det är Bourgogne den fokuserar på och för att det
är i Bourgogne den utspelar sig. Som vanligt börjar provningarna i Chablis och
därför begav jag mig dit redan på söndagen för att träffa Bourgognefrälsta
kamrater från hela världen och samtidigt passa på att äta och dricka lite trevlig
i deras sällskap.
Middagen ägde som vanligt rum på Hostellerie des Clos mitt i den lilla byn Chablis. Det är ett
trevligt hotell, byns bästa om man ska lyssna på flertalet besökare i trakten,
och de har en bra men i sanningens namn inte märkvärdig restaurang. Maten är
god, men som jag minns den när jag var här första gången för kanske 20 år sedan
har tiden stått still i det gastronomiska, kanske har den rent av tickat bakåt.
Vidare nytänkande är det inte och en del rätter lämnar väldigt mycket kvar att
önska.
En enkel men
trevlig och svalt serverad NV Crémant de Bourgogne Noir et Blanc
från Cave
de Bailly Lapierre, ett kooperativ en bit utan utanför Chablis här uppe i
den nordligaste och svalaste delen av Bourgogne, fick inleda kvällen. Doften
var medelstor, fint citrusfruktig och något brödig med ett litet inslag av röda
äpplen som tvivelsutan kommer från inslaget av Pinot Noir. Friskt fruktig, god
syra och helt torr eftersmak – härligt, spelet om Bourgogne kan äntligen börja!
Till vår crémant fick vi en liten aptitretare i form av
en len och mjukt sötaktig soppa av pumpa som toppades med en luftig kräm av
tryffel. Till förrätt blev det en sallad med halstrade pilgrimsmusslor, och jag
hade gärna låtit det stanna just där. Men så hade kocken lagt dit klyftor av sötsyrlig
grapefrukt, råa tomatklyftor och en dressing med vinäger – riktigt knasigt och
i min värld helt obegripligt när man befinner sig i en region där vinerna
räknas till de mest fragila och eleganta i hela världen.
Det stackars vinet då? En fint mineralisk, något rikt
fruktig (typiskt för årgången) men elegant 2011
Chablis Premier Cru Côte de Léchet från Domaine Bernard Defaix,
en firma jag hyllar och ett vin från dem jag oftast finner vara stramt
strukturerad och behöver tid att öppna upp sig. Fördelen med årgång 2011 är att
den är lite mjukare och har mognat något fortare än de mer klassiska 2008, 2010
och 2012. Ett gott men inte imponerande vin – som gick sin omedelbara död till
mötes av den illa komponerade rätten.
Varmrätten blev den gastronomiska räddningen, en fint
stekt kalvryggfilé på en bädd av smörstekt svamp med en god kalvfond som hade
kokats in med chablisvin och sedan monterats med lite anklever. En utsökt och
god klassisk rätt som hade lite parisienne
(kulor) av morot och zucchini på lite potatispuré, snyggt och elegant. Jag
måste dock kommentera potatispurén – det finns uppenbarligen två vitt olika
sätt att göra den i Frankrike; det ena sättet ser jag som det godaste, att slå
in mjölk, grädde och lite smör i den pressade potatisen, det andra sättet
verkar vara något vanligare och känns både mer smaklöst och gränsande till
anorektiskt, nämligen att bara slå in kokvattnet i den pressade potatisen. Vi
fick såklart den senare modellen.
I glaset fick vi ett trevligt rött vin från Rully i Côte
Chalonnaise, 2013 Rully Premier Cru Vauvry
från Céline
et Vincent Dureuil. Det här är bara en i raden av trevliga och duktiga
men ännu inte helt kända producenter i den där delen av Bourgogne. Vinet var
fint rödfruktigt, syrligt körsbärsaromatiskt och med en tydlig mineralisk nyans
och komplexitet, frisk i syran och fortfarande ung och lite kärv i tanninerna –
fast egentligen inte påtagligt sträv. God, absolut, men helst skulle jag vilja
komma tillbaka till det här vinet om ett eller två år.
Desserten var inte mycket till att hänga i julgranen, en
större macaron toppas med en
vaniljkräm och lite färskskuren tropisk frukt. Istället siktade jag in mig på
en av livets väsentligheter, spriten. Den kom i form av Vieilles Fine de Bourgogne från La Chablisienne, det
fantastiska kooperativet här i Chablis. Spriten var bränd av pressvin och
jästfällning från årgångarna 1990 till 1992, eventuellt också lite från 1993,
och den hade sedan vilat i gamla vinfat under närmare 20 år innan den
buteljerades. Doften är medelstor, mjukt vaniljsöt av faten, en liten ton av
torkad frukt som aprikos dyker upp och det hela upplevs väldigt elegant. Smaken
följer samma lena och eleganta profil, en mjuk inledande sötma, en god
viskositet, fin mognadskomplexitet med inslag av torkad frukt och lite
karamell, och en lång och sammansatt eftersmak med härligt värmande
alkoholhetta. Den här vill jag ha i spritsamlingen på Café Rotunda!
Första kvällen i Beaune blev trevlig, ett gäng kamrater
möttes upp på den trevliga restaurangen F
and B alldeles intill Place Carnot, ett riktigt bra och personligt ställe
med god och förhållandevis modern mat, väldigt trevlig vinlista och den bästa
listan av ung och gammal Chartreuse i hela Bourgogne. Jag slog mig ner och beställde
in en flaska 2012 Chablis Premier Cru
Montée de Tonnerre (52 euros) från den lilla och högklassiga firman Domaine
Samuel Billaud, idag en av mina favoriter i Chablis. Vilket vin, en
underbart och frisk och påtagligt mineralisk doft med stram och sval citrus-
och äppelfruktighet, föredömligt ren och fantastiskt god, och det bästa av allt
är att smaken var precis lika underbar!
Helt ärligt fattade jag inte exakt hur rätten med krabba
jag beställde skulle vara tillagad, min franska är inte i detalj så utvecklad.
Eftersom jag inte är särskilt rädd för mat bryr jag mig inte alltid och därför
är jag alltid öppen för överraskningar när det kommer till matlagning. Rätten
visade sig vara en slags terrin av plockat krabbkött och krossad potatis med en
kraftigt inkokt krabbfond. Gott, smakrikt … men kanske något för kraftigt till
min chablis. Nu var ju kombinationen inte påtänkt som sådan, så ingen person
ska belastas för eventuella ”felmatchningar”. Nja, det skulle i så fall vara
jag.
Det blev ett rött vin också och det kom såklart från en
annan riktigt bra firma, Hudelot-Noëllat i Vougeot. Elegans,
mineralitet, stramhet och stor parfym är egenskaper som definierar vinerna från
den här enastående domänen. Jag valde mellan ett par olika viner som fanns på
listan och fastnade för en 2012
Vosne-Romanée. De levererade intrycken var precis lika bra som de
förväntade. Jag älskar verkligen vinerna från den här firman och det här vinet
levde verkligen upp till mina förväntningar. Särskilt med 20 minuter i glaset,
och än mer med 30 minuter i glaset – för att inte tala om efter en timma i
glaset. Nästa gång ska jag dekantera vinet minst en timma innan jag dricker det!
Det här gillade jag skarpt. Listpris, 85 euros, taget!
Lamm är inte det mest självklara djuret till röd
bourgogne, men just det tog jag inte så stor hänsyn till när jag beställde
lammkotletterna som varmrätt. Rosastekta, inget konstigt med det, lammfond,
inget konstigt med det, en spröd potatiskaka, inget konstigt med det. Och det
fungerade bra med min röda bourgogne.
Och jag var ju tvungen att följa hjärtat och dricka
Chartreuse när jag nu ändå var här, just eftersom restaurangen har en särskilt
nisch på den magiska klosterlikören, men den här gången gick jag inte på ålder utan
på den bara två fat om året lilla unik specialtappningen 2015 Chartreuse Jaune Santa Tecla. Det rör sig egentligen om exakt
samma grund som den vanliga gula likören (som buteljeras olagrad) och den som
kallas VEP Chartreuse Jaune (som lagras i tio år), men den här versionen buteljeras
efter två år just för hedonister som undertecknad. Den här tappningen kan jag
bara drömma om att få tag på, därför beställer jag den gärna när jag är just
här – det enda stället jag vet att jag kan få dricka den saffransdoftande,
unga, örtkryddiga, söta och underbara likören.
Som stamgäst på
restaurangen erbjöds jag också en äldre tappning, 2006 Chartreuse Jaune Santa Tecla, eftersom restaurangens ägare vet
att jag är helt galen i den här magnifika klosterlikören. Den är här årgången
var ljusare i färgen och med en mer avmattad och mer försiktigt nyanserad doft,
inte alls lika kryddig och sötaktig som den från 2015, åldern hade dramatiskt mildrat
eldigheten och den här kändes påtaglig sockerlagssöt. Som om personalen hade
spätt ut den med just sockerlag. Kanske? Eller inte?
Jag upplevde
nämligen 2012 Chartreuse Jaune Santa
Tecla som precis lika kryddig och läckert komplex som tappningen från 2015
jag inledde spritfesten med. De påminde väldigt mycket om varandra … vilket
gjorde mig innerligt glad.
(Viktig
samhällsinformation för den oinvigde: Santa Tecla är en fest som arrangeras i
Tarragona varje år, den här tappningen lånar namnet från kalaset för att hylla
likörens unika historia i trakten, men likören görs vid klostret i Voiron).
Den rätt så nya vinbaren Le Boute du Monde ligger strax intill Place Madeleine och har gått
och blivit en av de bästa och trevligaste vinbarerna i Beaune. Det är ett så
trevligt ställe att jag blev otrogen … jag beställde nämligen in vin från annan
ort än Bourgogne, en region som jag alltid är förlovad och gift med när jag är
här. Min grundinställning är rent allmänt att man alltid ska dricka och äta
lokalt. Nu tog jag mig ner till södra Rhône när jag beställde in mitt vin. Till
departementet Vaucluse närmare bestämt där Château Rayas ligger.
Egendomen har
ägts av familjen Raynaud sedan 1880, men de gjorde sitt första egna vin Château
Rayas först 1920. Den idag 13 hektar stora egendomen består av 15 små
vingårdsblock med skiftande jord, framför allt kalksten men på vissa håll är
jorden mycket sandigare. Man gör två viner, Château Rayas som utgör cirka 75-80
procent av produktionen och ses som det främsta och största viner, samt Pignan
som kommer från särskilda vingårdsblock. Båda vinerna görs dock uteslutande av
Grenache från gamla stockar och framställningen är minst sagt traditionell.
Vi tog in två
viner från denna makalösa vinfamilj, med 2006
Pignan Châteauneuf-du-Pape Réservé i första glaset. Utseendet i denna
druvrena grenache är så hustypiskt, vackert röd i den nyans som lite djupare
bourgogner har men i en något disig och ofiltrerad stil. Och så doften, denna
magnifika och komplexa doft med inslag av hallon och kokta jordgubbar, lätt
kryddig som av sydfranska örter och salmiak, helt formidabelt läckert. Som
väntat är frukten söt, kroppen är rik och silkig och värms upp av en skön men
balanserad alkoholhetta, men det är komplext, det är till och med mineraliskt
och det är sanslöst gott.
I det andra
glaset hade vi huvudattraktionen i egen hög person, 2006 Rayas Châteauneuf-du-Pape Réservé. Det var i alla avseenden
det större, rikare och mest generösa vinet, det hade en helt annan densitet,
ett större djup och mer seriös struktur, tänk att komplexiteten kan bli så
mycket större i det här vinet. Jag blev ju såklart (som vanligt) väldigt
förtjust i vinet, men vid närmare eftertanke lade jag ändå min röst på Pignan,
just för att det vinet bjöd på en större finess. Att ställa de två rara
flaskorna mot varandra var en lockelse jag verkligen inte kunde stå emot och
även om det kostade en skön slant (det gör de här vinerna alltid) kändes
ungefär 150 respektive 250 euros för dem helt överkomligt. Vilken fantastisk
avslutning på dag två här i Bourgogne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar