En kväll på stan den 8 februari

Det var mycket på gång den här dagen. Först en heldag med cognac och bourgogne i föreläsningskuporna, bland annat (av tolv provade bourgogner) en förtjusande elegant, lätt bärfruktigt, något blommig och fint kalkstensnyanserad 2007 Chambolle-Musigny Les Véroilles från Domaine Bruno Clair (vingården har ett utmärkt läge i mager kalkstensjord precis ovanför Bonnes Mares) och en riktigt övertygande fet, nötig, mineralisk, djup och med luft mäktigt växande 2009 Meursault från den förstklassiga Domaine Arnaud Ente. Vilka härliga viner.

Kvällen som sådan inleddes dock med Björnen på gemytliga Magnusson Fine Wines på Grevgatan. Där blev det två champagner, blint såklart, det är så vi gör. Den första var torr, stram, mycket elegant med en frisk citrusfruktighet och en första mognadsnyans som gav komplexitet. Jag trodde på årgång 1998, men det visade sig vara 1999 Blanc de Blancs Brut från Billecart-Salmon.

   Hur mycket jag än tyckte om den, stod den sig tämligen slätt avseende djup, bredd och längd mot nästa champagne, som jag helt korrekt fick till att vara NV Brut Grande Cuvée från Krug, den här flaskan från den tappning som finns tillgänglig att köpa just nu. Och det är en riktigt seriös köprekommendation på den här, vars doft är medelstor men växande, försiktigt nötig med nyanser av gula äpplen och nougat, därtill en riktigt fin men inte så stram syra som jag har förväntat mig. "In i helvete god", tänkte jag och drack en stor mun av den goda champagnen, som Björnen hade låtit dekantera för att doft och smak skulle bredda sig, och som serverades ur vanliga vinglas just eftersom det är en så smakrik champagne.

 

Det blev lite gott rött i glasen också, och den första var inte svår att nita till Domaine de la Romanée-Conti, detta tack vare dess fantastiska, yppiga och säregna parfym. Vinet var en aning moget, men fortfarande med en intensiv rödfrukt och blommighet och med den hustypiska örtigheten från bruket av stjälkar. Åldermässigt kring 35-40 år gammal tänkte jag, och troligen från en riktigt bra årgång, vilket ledde mig rakt in i rätt bo, 1978 Richebourg Grand Cru. Ett fullkomligt bländande vin som fortfarande har potential kvar att utvecklas. Dock skulle jag inte finna någon större anledning att låta vinet ligga till sig mer, det är ju närmast magiskt gott nu. Min högra hand för en låda av det här!

   Vinet intill, 1987 Musigny Grand Cru Vieilles Vignes från Domaine Comte Georges de Vogüé, var förvisso rätt trevligt i sin mörkare och djupare körsbärsfruktiga och något jordiga stil, men det gled som väntat in i skuggan bakom det påtagligt mer imponerande vinet från Domaine de la Romanée-Conti.

 

Så begav vi oss till de nya innestället Nosh and Chow, en hyperdesignad stor och ganska trevligt stökig krog på Norrlandsgatan intill Stureplan som öppnade för en månad sedan. Här finns ett par matsalar och en stor bar, men framöver kommer det också att bli fine dining och hotell här. Menyn bygger på fyra huvudteman baserat på olika matkulturer från vår fantasiska planet, vilka successivt byts ut ett antal gånger om året. Fredagskväll innebär såklart fullt hus och massor av gäster, kul!

Här skulle vi äta middag med lite goda vänner och Jeanette Bruwer från den 110 hektar stora sydafrikanska producenten Springfield Estate i Robertson. Såklart drack vi hennes viner till maten, det blir ju gärna så när man äter middag med vinproducenter.

   Vi började med en högaromatiskt, frisk, torr och god 2012 Life From Stone Sauvignon Blanc från en vingård planterad 1983 i mager och stenig jord, vilket förklarar vinets namn och den fina mineralitet som präglar smaken.

   Jämte detta vin serverades 2011 Wild Yeast Chardonnay från stenig och kalkstensrika sydsluttningar, vilka har gett viner en viss mineralisk energi i den mjukt fruktiga smaken. Det här vinet har ingen ekfatskaraktär, istället har det jästs med sin naturliga jäst i hundra år gamla cementtankar, och enligt Jeanette sträckte jäsningen ut sig under närmare elva månader, vilket bidragit till en viss komplexitet.

 

Till dessa vita viner serverades en god soppa i härligt kryddig mexikansk-amerikansk stil, gjord av svarta bönor, torkad chile, schalottenlök, lardo och crème fraiche. Värmande och gott, och framför allt passande till det aromatiska sauvignonvinet.

Sida vid sida jämförde vi också firmans lite exklusivare chardonnayvin, med den nu aktuella årgången 2009 Méthode Anciènne Chardonnay i det första glaset. Det här vinet är lite fylligare och rikare än det nyss druckna chardonnayvinet, samtidigt har det en fint mineralisk ton från den påtagligt kalkrika jordarna (stockarna är ungefär 50 år gamla, och rötterna har tagit sig djupt ner i kalkstenen) och en försiktigt sötaktig vaniljton från de 500 liter stora ekfaten som vinet har jästs i och sedan lagrats i tolv månader.

  Detta fortfarande unga och primära vin ställdes mot en nu begynnande mogen 2005 Méthode Anciènne Chardonnay, denna med en något mer noterbar ekfatskaraktär (på den här tiden använde man 300 liter stora ekfat), en fint nötig och jordig nyans, samt en läcker och lite myntakryddig nyans som påminner om den i vissa viner från Chassagne-Montrachet. Det här var ett riktigt läckert vin som har hållit sig fräscht och utvecklats på ett mycket lovande sätt. Jeanette berättade att årgången var varm och att vinet därför har fått en lite rikare kropp, men att 2009 är en bättre och mer balanserad årgång med ännu större utvecklingspotential.

 

Flera smårätter hade nu dukats in, att plocka små delikatesser från fat och skålar på det här sättet är något jag verkligen tycker om, och vilket vi därför ofta gör när vi provar ett flertal viner under en måltid. Det kanske inte alltid leder till de mest perfekta kombinationerna, men helt ärligt blir det sällan fel när man har vällagade och fint balanserade maträtter och vinerna håller sig inom en slags normalbalans avseende fyllighet, syra, sötma, ekfat och strävhet.

   Bland annat fick vi en tallrik med lättrökt saftig ren, tunt skivad och serverad med crème fraiche och finklippt gräslök, en tallrik med kryddig lammfärs i filodeg med en mild yoghurtdressing att doppa i, samt friterade kycklingpiroger vi doppade i en sötsur sås.  

 

Till varmrätten serverades vi tre röda viner, av vilka det lite "enklare" 2006 Work of Time, en cuvée av cirka 40 procent vardera av Cabernet Franc och Merlot och resten Cabernet Sauvignon var det som imponerade mest. Alltför ofta är jag skeptisk till röda sydafrikaner eftersom alldeles för många av dem lider (eller åtminstone gjorde det förr) av den besvärande rökighet som har kommit att förknippas med Sydafrika. Här på Springfield Estate har man enligt Jeanette aldrig haft problem med detta, och tittar jag tillbaka i tidigare års noteringar hittar jag heller inga spår av störande rökighet. I det aktuella vinet imponerades jag mest av djupet, kroppen, den fina texturen och längden, och såklart av den fina doften. Det är helt enkelt ett riktigt bra vin!

   Intill denna först en god men ung och sötkryddigt primäraromatisk 2006 Méthode Anciènne Cabernet Sauvignon som bjöd på en stor och något mintig mörk bärfrukt, en rätt läcker örtig kryddighet som drog åt cypress, en fin syra och tydliga men mogna tanniner. Här fanns också en liten ekfatssötma och kryddighet, vinet har uppfostrats i 24 månader i små franska ekfat, men att de är helt nya märktes inte.

   Över 1998 Méthode Anciènne Cabernet Sauvignon vilade en stilfull mognadskomplexitet som gav vinet en slags bordeauxliknande finess, och vi var alla rätt imponerande över hur elegant och lent strukturerat vinet var. Alltför ofta döms solrika viner från Nya världens vinländer ut eftersom de är just fruktdrivna och inte har den finess och lätta, torra kropp som motsvarande viner från klassiska vindistrikt har. Därför är det viktigt att också lagra sådana viner till dess de nått en mognad som det här vinet har, vilket med tydlighet visar att viner som dessa både har en god lagringspotential och kan utvecklas till riktigt stilfulla och komplext nyanserade viner.

 

De tre vinerna njöts till den rosastekt och trancherad hjortfilé som serverades på en bädd av lätt sötaktig och syrlig rödkål (som matchade vinernas rika frukt på ett mycket fint sätt) med en puré av rotsaker. En i sig inte särskilt märkvärdig rätt, men enkel och god och fungerande till vinerna.

Ett sista blint vin beställdes in från den medelstora och godkända, men inte alltigenom övertygande vinlistan (särskilt prissättningen känns lite ostrukturerad, åt både märkligt låga till onödigt höga påslag). Tyvärr var vinet alldeles för varmt, tydligen ligger inte alla viner i lämpligt serveringstemperatur.

   Vinet ifråga var till en början uppenbart varmfruktigt och ekkryddigt en bit över den nivå jag själv tycker är okej, och jag fick först en känsla av att det var en slags medelmåtta till cabernet från Napa Valley i modig ekfatskostym. När vi beställde in ytterligare en flaska men fick den svalare serverad, gick det direkt upp för mig vad det var för vinstil. Frukten var söt, mogen och yppigt rik och den drog helt klart åt det röda hållet till nyanser av söta hallon - den här flaskan upplevdes helt annorlunda än den första.

   En nog så viktig detalj att lägga på minnet är att serveringstemperaturen är ytterst viktig. Ekfatskryddan var fortfarande betydande, men mer balanserad i den rika frukten. Tanninerna var silkeslena, syran god men inte frisk, och eftersmaken lång och god. Mitt nya förslag på vilket vin vi hade i glasen var både helt annat än mitt första, dessutom rätt sånär som på årgång (jag trodde det var 2009). I glaset en 2008 Pinot Noir Bodega Highlands Vineyard Cuvée Elizabeth från Kistler Vineyards i Sonoma County. Ett gott vin som jag gärna skulle lagra i två till tre år till för att ekkrydda och fruktsötma ska tonas ner en aning och därigenom ge vinet en mer förfinad total balans.

Natten tillbringades sedan i hela restauranglandet Sveriges sällskap, då över 1 200 restaurangmänniskor firade Daniel Räms, som efter otaliga finaler i den prestigeladdade tävlingen vann och numera kan titulera sig Årets Kock 2013. Jag lyfter mitt glas, skålar och gratulerar!