Middag den 10 april

Det var ett tag sedan jag träffade Gertrud, och även om saknaden var stor (nästan), var det rätt skönt att ta en liten paus från de faktiskt rätt lustiga divalater som Gertrud har gjort sig känd för. Och inte hade de falnat sedan sist. "Hämta mig vid 17.15", blev budskapet, följt av "och inga kolhydrater i maten, tack". Jaha, vad gör man, om man är en hårt skolad värd som jag är. Bilen var framkörd exakt 17.15 utanför Gertruds port. Gertrud kom 17.23.

Väl på Café Rotsunda började det dock mycket trevligt, champagne skulle vi inte dricka, det var överenskommet. "Hellre några riktigt bra röda", menade Gertrud.

Men vi började med ett vitt från Gertrud, vars vinkällare är formidabel och välfylld av klassiska delikatesser. Den här gången gick det dock fett fel, vinet var illa korkat. Och återigen ställer jag mig frågan, varför ska denna idiotiska medeltida produkt får försluta en flaska med vin? Vad är det för idioter därute som bromsar utvecklingen och skrämmer vinproducenterna från att försluta ALLA sina viner med skruvkapsyl?
Är du det du? Det är i alla fall inte jag.

Vinet vi tvingades vaska var 2005 Ermitage Le Méal från M Chapoutier i Rhône, ett vin som skulle ha bjudit på världens dyraste honungsarom, en föredömlig stenmineralitet, och en enastående komplexitet! Så blev det inte, på grund av en medeltida uppfinning!

   Förvirrad av situationen, jag skulle ju ändå på tio minuter prestera en anständig förrätt, och stressad av att Gertrud blev irriterad, rusade jag in i min egen vinkällare och hämtade en flaska som hygglig ersättning. Rhône har jag inte mycket av i min egen källare, istället begav jag mig till Bourgogne för att plocka en vit. Den 2005 Chassagne-Montrachet Premier Cru Morgeot Clos de la Chapelle från Domaine du Duc de Magenta (men vinifierad och buteljerad av Maison Louis Jadot), var oväntat mogen redan nu, dock fortfarande mineraliskt och fet men med en smörig och nötig karaktär. Det är just det här som är problemet med vit bourgogne, utvecklingen går oftast fort och vinerna ska egentligen inte sparas särskilt många år. Vi drack bara halva flaskan.

Nu fungerade vinet hyggligt ändå, särskilt som jag kylde ner det lite, till förrätten av halstrade pilgrimsmusslor med en smörad vitvinssås och lite smakrik hummerreduktion. Det var tack vare musslornas nötiga stekyta som vinets mogna karaktär smög sig in i kombinationen.

Gertrud har en hel del bordeauxviner i sin egen vinkällare, något som jag uppskattar då jag själv inte köper bordeauxviner särskilt ofta. Av de två medhavda flaskorna var den första, 1990 Château Talbot från Saint-Julien, också av moget snitt med sin nästan sötaktiga frukt och mjuka tanninstruktur. Det väckte minnen från tiden för länge sedan då jag drack klassiska bordeauxviner ur den äldre skolan med mina dåtidens förebilder i det knappt förlösta vinlandet Sverige. Det är fantastiskt att sådana snart 25 år gamla minnen från en tid då vinkulturen och vinkunskapen var i sin linda.

   Vinet hade emellertid inte särskilt mycket att sätta upp mot sin glasgranne, ett vin som hade en mycket större och mer komplex parfym, en djupare kropp och mer vital struktur. Jag hade svårt att placera detta vin, och att det var överraskande gott berodde mest på att jag är lite dåligt uppdaterad på vilka slott i Bordeaux som haft lyft sig, och vilka som inte har gjort. Helt klart stod dock att denna 1990 Domaine de Chevalier från Péssac-Léognan är ett riktigt bra vin, och att deras röda viner haft lyft sig mycket mer än deras vita vin de senaste decennierna.

Jag själv kontrade med en kalifornier med viss mognad, och Gertrud, som har en mycket god förmåga att beskriva dofter och smakupplevelser, prickade in den solvarma frukten ("Det känns nästan som Priorat, men det står snarare Cabernet Sauvignon på etiketten, eller hur?"), den grusigt steniga mineraltonen ("Det kanske kommer från Alexander Valley?") och att vinet hade en mognad, men ännu inte var gammalt ("Det kanske kommer från 2002, eller ännu troligare 1999"). Analysen var intressant, och även om den i detalj var fel, gav jag Gertrud rätt i känsla och stil på sina funderingar. I glaset en 1997 Estate Cabernet Sauvignon från Chateau Montelena, som kommer från vulkaniskt grusig jord i varma Calistoga i norra Napa Valley.

Fyra nyanser av brunt - vackert!

Då jag inte hade haft så mycket tid att laga mat, gjorde något enkelt till varmrätt, filé mignons av oxfilé serverade med en god kalvkorv, därtill en rödvinsfond med champinjoner samt en kräm av jordärtskocka med tryffel. Den här typen av enkel mat passar alldeles perfekt till en uppsjö av röda viner och tack vare jordärtskockan och tryffeln lade sig rätten rakt i famnen på de något mogna vinerna, vars jordiga toner låg mycket nära tryffelaromen.

Gertrud vill alltid ha ost, det serverar man nämligen alltid både till vardag och fest i Frankrike. Då jag hade lite Comté och Brillat-Savarin hemma kunde detta önskemål lätt uppfyllas. Vi åt ostarna som de var utan tillbehör, men nu bänkade framför teven. Både jag och Gertrud är stora filmfantaster, och har en särskild fäbless för komedier och actionfilmer från förr. Den här kvällen blev det klassikern Die Hard 2. Kult, om du frågar mig!

Till ost dricker man vitt, därför hade jag tagit fram ett vitt av nobel kvalitet. Det tog inte mer än två sekunder för Gertrud att pricka in producenten, J-F Coche-Dury, denna trollkarl av vit bourgogne. Det är inte så konstigt, det finns något särskilt i de kraftfulla men samtidigt stramt eleganta vinerna från den här producenten. Redan direkt ur flaskan spred sig en explosivt stenrökig mineralitet ur denna 2006 Meursault, men också en läcker arom av kanderade citronskal och gul stenfrukt. Fast allra mest mineral. Gott som synden är det här - synd bara att det är så förtvivlat svårt att få tag på ett par flaskor till någotsånär anständigt pris.

Vinet tog slut innan filmen tog slut, därför hämtade jag lite mer gott, nu en röd bourgogne som andades både tät och elegant frukt i ett, en slags mörk körsbärsarom med en ton av mineral och bara en försiktigt antydan till ek. I munnen en sammetslen textur, en ung och frisk syra och fina tanniner som gav smaken ryggrad och stramade upp slutet. Supersnyggt, gott, klassiskt elegant men med ett modernt anslag. Denna 2008 Morey-Saint-Denis Premier Cru Les Millandes från Domaine Arlaud var verkligen superb.

Summering: 2 gäster, 6 viner och 6 Riedelglas