Middag den 5 april

En vinmakare på besök i stan, en vinmakare med stor fäbless för Chardonnay, Pinot Noir och även Syrah. Goda vänner samlas kring bordet, vinmakaren på plats, blindprovning på programmet, och jag i köket. Hur kul som helst.

   Samling i köket medan förrätten slutfördes, det är något särskilt med värmen och gemenskapen i köket, och vi skålade in gästerna med en glas lättdrucken, friskt syrlig och försiktigt mineralisk 1996 Grand Millésime Brut från Gosset. Vi tog den bara rakt upp och ner, som den var, utan tilltugg. Ibland räcker det alldeles utmärkt. Dessutom hade tiden inte räckt till för att göra i ordning lite tilltugg - den här middagen drog jag ihop i ett brådrask med bara två timmars förarbete. Det gäller att prioritera…

Alltså började vi direkt med provning inför förrätten. Två vita, uppenbarligen båda av Chardonnay. Det första av dem var mer gulfruktigt och något smörigare än det andra, därtill en lite mer uttalad fatnyans, och trots att det hade en något varmare känsla av alkoholen, fanns där samtidigt en frisk syra som gav vinet en torr finish. Vinet kom från Ten Minutes By Tractor och en högt och därmed svalt belägen vingård i Mornington Peninsula, 2009 Wallis Chardonnay.
   Det ställdes mot mitt blindvin, en mycket mer stramt och mineraliskt strukturerad 2007 Meursault Les Vireuils från Domaine Roulot, ett vin som till en början var alldeles tjurigt knutet men som med både luft och en aning högre temperatur lyfte sig rejält och visade mer av sitt djup. En fet och kittlande mineralitet parades med en frisk syra och en lätt örtighet. Att gissningen hade landat på toppnivå i Chablis förvånande mig inte ett dugg.

Nästa två vita skulle också vara gjorda av Chardonnay, en kväll som denna var ju temat mer eller mindre förutbestämt, det enda som nu behövdes var att gissa rätt på land, distrikt, producent och årgång. Vilket såklart inte är det lättaste …

Även den första av de dessa var knutet, det hade en kalkfet mineralisk doftnyans som förde tankarna till Bourgogne, samtidigt en lite sötare och nejlikekryddig fatton och en rikare frukt för att stämma in på detta. Vinmakaren drog gissningen till Central Otago på Nya Zeeland, och det var både logiskt och rätt, Felton Road var producenten och vinet var 2007 Chardonnay Block 2, ett vin från en nästan kalkstenslik jord. Hur märkligt det än låter har jag vid ett par tillfällen tidigare faktiskt misstagit det här vinet för att komma från Corton-Charlemagne. Det är ett riktigt fint vin, som med några års flaskmognad och ordentligt luft tappar sin lite rikare frukt och uppför sig ännu mer burgundiskt än idag. Den här årgången är dock inte riktigt där, ännu.
   Den ställdes mot en både yngre och stramare, och mer komplex måste jag medge, 2007 Sweeney Canyon från Brewer-Clifton. Förvisso var smaken i nuläget något kort, närmast knuten, men det beror också på den höga syran. I min bok var detta det bättre av de två.

Till förrätt hade jag gjort en tartar av confit på anka med lite äpple och schalottenlök, till det en terrin av anklever med äpple i, samt lite tunt skivat rökt ankbröst. En späd sallad med krispig och kryddig rädisa samt en dressing av kraftfullt inkokt ankfond med olivolja, lite soja och syrligt äpple fick bli tillbehör. Den här rätten passade alldeles utmärkt till de lite rikare chardonnayvinerna, mycket tack vare vinernas kombination av generös frukt och frisk syra, båda egenskaperna perfekta till fet och salt mat.

Sedan gick vi, inte helt oväntat, över till Pinot Noir, och återigen i flighter om två viner. Det första vinet gick jag initialt fel på, och det brukar jag göra med vinerna från den här firman, och tack vare den solmogna märka körsbärsfrukten, jordigheten snarare än den kalkiga mineraliteten, dessutom en kryddighet åt både viol och lakritsrot, landade jag i Bien Nacido Vineyard i Kalifornien. Vilket såklart var fel. Och när jag såg på Gun och Lenny, som hade tagit med sig vinet, insåg jag att jag återigen hade gått i blindgissningsfällan. Vinet kom såklart från Domaine d'Ardhuy i Bourgogne och var den här gången 2005 Corton Clos du Roi Grand Cru.  
   Det var förvisso gott, särskilt med luft (och än mer när jag en timma senare gick tillbaka till karaffen och spillde på lite till, men det hade inte en chans mot den sanslöst läckert blommiga och vildhallonparfymerade 2005 Pinot Noir High Density från Melville Winery som stod i glaset intill. Det här är ett ytterst sällsynt vin, som när det gjordes (bara ett par årgångar, innan Pierce's Disease tvingades fram en omplantering av den 0.15 hektar lilla lotten intill vineriet) sällan gav mer än ett par fat. Stilmässigt hade jag prickat rätt på både producent och årgång, men jag trodde vinet kom från vingårdslotten Carrie's, den brukar uppföra sig liknande. Det här var ett alldeles ljuvligt vin som var silkeslent av glycerol, men så hade en livgivande syra som skänkte stor finess i smakupplevelsen.

Därefter kom två pinotviner till, vilka gjorde mig förvirrad. Jag gissade mer eller mindre rätt på vinerna, men i fel ordning och jag själv ville nog tro (tjurskallig som jag är) att vinerna hade råkat hällas upp i fel ordning, i alla fall i mina glas. Någon som har hört något sådant förut under en blindprovning?
   Det första vinet var jordigare, komplext och klassiskt med en superb körsbärsarom, en liten kryddighet från stjälkarna och en rätt uttalad komplexitet. Ken Wright Cellars i Oregon var producenten, och vinet var det läckra 2006 Pinot Noir Canary Hill Vineyard, ett vin jag håller som ett av de finaste från den här producenten, som gör allt bättre viner nu en bit in på 2000-talet. Det blir nog återbesök hos honom i sommar.
   Det andra vinet hade en lite större uttalad arom av stjälkarna, samtidigt en sötyppig rödfrukt (röda körsbär och hallon) och till och med en liten rosendoft. Stilfullt strukturerad med en len textur, men med en liten avsaknad av spänst i slutet av smaken, var vinet ändå oerhört gott, särskilt till maten. Det Gun och Lenny hade skänkt upp var en 2006 Pinot Noir Melville från Brewer-Clifton. Även detta vin vann på luftning och uppförde sig ännu bättre då jag senare återvände till karaffen.
   Trots att det ofta är så att ett vin utvecklas till något mer positivt med luft, vill jag inte dekantera vinerna till en provning särskilt långt i förväg - jag vill nämligen förstå exakt var vinet står idag i sin utveckling, och jag vill verkligen följa det i glaset snarare än att få det helt perfekt serverat.

Den helstekta gödkalventrecôten var nu perfekt rosa (56 grader) och därför gjorde vi paus i blindprovandet för att njuta varmrätt. I en stor platå hade tärnade rotsaker och potatis brynts med lite finskuren salami och kokats in med en mörk kalvfond och en halv flaska röd bourgogne (för syra och rödfruktighet) och mot slutet spetsades det hela med lite fin hallonvinäger. Detta och lite brynta champinjoner och små rödlökar fick bli tillbehör tillsammans med en kräm av persiljerot och jordärtskocka. Då jag visste att det skulle bli en del amerikanska pinotviner under kvällen, hade jag valt passande mat till sådana, därför en fina smakbalansen mellan rotsakernas sötma och den fina syran i såsen. Rätten blev alltså alldeles perfekt till vinerna!

Ytterligare två pinotviner hade dekanterats och var nu redo att serveras. Och återigen skulle Brewer-Clifton ställa sin nyzeeländska rival i skuggan, detta genom det alldeles förträffliga pinotvinet 2007 Cargasacchi från Santa Rita Hills, ett vin med en intensiv söt vildhallonton som förförde oss alla. Det är ett superbt vin, som trots att vinmakaren Greg Brewer har använt hundra procent hela druvklasar (med stjälkar och allt) inte visar tillstymmelse till örtighet eller ogin beska. Tvärtom rinner viner ner i strupen utan motstånd. För min egen del var detta ett av kvällens viner!
   Intill denna skönhet en i ärlighetens namn väldigt god 2007 Pinot Noir Block 3 från Felton Road på Nya Zeeland, ett vin med en nästan burgundisk mineralkänsla och jordighet i en i och för sig mycket rikare frukt.

Det blev också en intressant jämförelse mellan två syrahviner, dock i två absolut skilda stilar. Eleganten i duon kom från Melville Winery i Santa Rita Hills, och visade sig vara den minst sagt välhållna och faktiskt fortfarande unga premiärårgången 2003 Syrah Donna's. Även detta vin är jäst med hela klasar, men den tidigare svaga örtigheten därav finns inte längre kvar. Istället är det en fint mogen, lite sötblommig fruktighet som dominerar doftintrycket.
   Nog för att glasgrannen också hade en viss elegans, men det var ett mörkare fruktigt, yngre och både kryddigare och mer fatmärkt variant av druvan. Att de kom från Sine Qua Non stod bortom all tvekan, och det krävdes inget schematiskt snille för att räkna ut att årgången var densamma, alltså var det 2003 Papa vi hade i glaset. Jag älskar den här typen av vin, där absolut kraft möter små subtila nyanser och därigenom skapar en sammansatt motsats, på något sätt. Jag fyllde såklart på mitt glas av denna härliga kraftdryck.

Ostarna kom från handlaren Hervé Mons, och i all enkelhet hade jag valt en god Comté, 24 månader och därför fortfarande lite fet i texturen, samt en perfekt mogen och fin kryddig Pont l'Evéque.

Som vanligt när vinkvällarna börjar lida mot slutet, väcks idén om extranummer. Sådana är alltid välkomna, särskilt om de är så goda som dessa två. Och jag var på håret nära att pricka in det första vinet, som jag just för stunden inte kunde få till annat än bergsodlad Cabernet Sauvignon från Napa Valley, och allra mest troligt från Chappellet eller Philip Togni Vineyards (allra mest troligt, med tanke på vinets gräsighet). Åldersmässigt mitten av 1990-talet, en viss mognad och jordig komplexitet med inslag av blyerts fanns, frukten gav sken av solmognad men smaken var helt torr, fortfarande med en fin strävhet och syra, och med en läckert stenig mineralitet. Vinet var helt enkelt förtvivlat gott, denna 1996 Cabernet Sauvignon från Philip Togni Vineyards uppe på Spring Mountain.

Kvällens sista blindbock sjöng det verkligen Grenache om, solmoget hallonsöt med en fin kryddighet som av lakrits och örtkryddor i en nästan medicinsk stil, fint avrundade tanniner och en mjuk syra och något värmande alkohol. Gissningen på Châteauneuf-du-Pape som födelseplats var inget långskott, däremot fick jag inte fram en gissning på vad det var, istället drack jag ytterligare en generös klunk av det goda, fortfarande källarsvala och lite knutna vinet, 2008 Domaine de Pierre från Domaine Girard, medan flaskan avtäcktes.  

Sedan var det bara att återvända till alla goda viner det fortfarande fanns kvar i flaskorna. Det är minst lika intressant med återbesök som att prova dem första gången. Och gott!