Tre chardonnayviner med lite eller ingen ek viner skulle inleda övningarna vid bordet. Det första vinet hade vi lite funderingar om huruvida flaskan var okej eller inte, defekt var den hur som helst inte, men den kändes till en början lite trött. Och kanske var den det, för den oekade 2008 Tin Man Chardonnay från De Tierra Vineyards i Monterey hade inte den skärpa jag mindes från drygt ett år sedan, men den tog sig i glaset och blev mer elegant.
Något mer mineralitet fann vi i 2008 Chardonnay Leithagebirge från Weingut Kollwentz Römerhof och deras vingård uppe på sluttningarna i Leithaberg i Burgenland. Det här är ett rätt elegant strukturerat vin, men det hade också en något smörig doft som kändes lite varmare än den i de två omgivande vinerna. Min röst på både det bästa, godaste och till maten allra mest passande vinet gick till 2008 Unoaked Chardonnay från firman Williams Selyem, en läckert ren ståltanksjäst chardonnay från Russian River Valley. Renheten och elegansen var utmärkande, och det fanns också en liten antydan till mineralitet i den fina smaken.
Gun och Lenny hade tagit med sig ett vin med viss mognad, söt citrusfrukt med en fet, nästan citrusoljig nyans och jordig komplexitet som vi direkt placerade i Australien. Det blev ett kärt återbesök, jag kan inte minnas när jag senast drack ett vin från Grosset i Clare Valley. I glaset 2004 Polish Hill Riesling, en tidigare favorit hos mig och många av sommeliervännerna.
I tallriken en skummande ostronsoppa med garnityr av fänkål och gurka (av någon anledning passar dessa två grönsaker - i liten mängd - till tankjästa chardonnayviner) och ett friterat ostron. En rätt som den här är rakt av designad för eleganta viner, och allra helst med mer uttalad mineralitet än de jag serverade den här gången.
LaFollette Wines stod som avsändare på nästa duo, som var lite fetare och mer tydligt jästa och lagrade i franska ekfat. Mannen bakom vinerna, Greg LaFollette, har inga egna vingårdar, däremot kontrakt att odla och köpa druvor i flera mycket välkända vingårdar i framför allt Sonoma. Av de två fann jag det mer komplexa, nästan mineraliskt steniga och något stramare 2008 Chardonnay Lorenzo Vineyard från Russian River Valley som det bästa, dock bara en hårsmån före det lite fylligare och aningen mer generösa 2008 Chardonnay Sangiacomo Vineyard från Sonoma Coast. Sällskapet fann båda vinerna vara riktigt bra, och höll dem båda som betydligt bättre än vinerna från den mycket mer kända firman Kistler Vineyards.
Den här rätten var också precist smak- och texturdesignad till vinerna. Vinernas frukt fick en perfekt balans med umamisötman i de smörstekta pilgrimsmusslorna, även i krämen av jordärtskocka som hade lyfts med tryffel. En kraftigt reducerad hummerfond blandad med lite mild och gräsig olivolja samt lite dill blev ett smakrikt och passande tillbehör. Därtill även lite forellrom, mest för färgens skull, för som väntat gav rommen en svagt bitter umamikrock i mötet med vinerna.
När Madman frågar om han får ta med sig en madeira med lite ålder, säger man inte nej. Denna fantastiska vintyp som är så styvmoderligt hanterad och så förbisedd kan bjuda på några av de största vinupplevelserna. Så blev det den här kvällen på Café Rotsunda, då en omkring 75-80 år gammal (exakt hur gammalt vet man inte) Verdelho Canteiro från den lilla hantverksfirman Artus de Barros e Sousa. Vilken magisk karamellig sötma, vilka superba toner av torkad frukt, torkad skogssvamp, fat och lagringskällare, av ålder, rancio och behaglig fatoxidation, vilken fin syra och vilken vidunderlig eftersmak. Vi var alla helt tagna av vinet, som trots ett tufft startfält nog gick hem som ett av kvällens viner hos flera av oss.
Madman hade dessutom tillagat en underbar svampsoppa som han tog med. Vilken gäst, tusen tack!Jag har provat mycket vin från Kosta Browne, en högintressant firma som har specialiserat sig på Pinot Noir från ett antal högklassiga vingårdar i framför allt Sonoma, men också Santa Lucia Highlands. Rent generellt brukar jag säga att fatprovning hos dem är en närmast magisk upplevelse, men att vinerna sedan kommer att upplevas kraftfulla, fatkryddiga och värmande alkoholstarka i flaskan, för att några år senare börja lugna ner sig. Att prova samma vingårdsvin i tre årgångar är därför intressant.
Det första vinet var 2008 Pinot Noir Amber Ridge Vineyard från Russian River Valley, ett vin från en sval vingård planterad med Dijonkloner år 2000. Det här vinet var, som väntat, lite mer tillknäppt än de andra, också lite fatkryddigare och tätare, men med en generöst söt och rik vildhallonfrukt. Jag höll 2007 Pinot Noir Amber Ridge Vineyard som det godaste och det vin som hade finast balans mellan frukten (här något mer elegant, fortfarande rik och silkig), ekfaten (bättre integrerade), den uppfriskande syran och tanninerna. I det tredje glaset en lite alkoholvarmare, sötfruktigare och mer mogna 2005 Pinot Noir Amber Ridge Vineyard. Förvisso ett rätt gott vin, men det slog inte nollsjuan, och känns dessutom som det snart kommer att börja sin utförsåkning mot full mognad.
Två mogna pinotviner från toppfirman Williams Selyem hade tagits fram ur vinkällaren, men då jag öppnade det ena insåg jag att det var korkdefekt. Helskotta också, med ett så sällsynt vin. Tack och lov hade jag en till av den sjuka flaskan, alltså drogs korken ur butelj nummer två. Och den var irriterande nog ännu mer korkdefekt. Helvete i hela jävla gatan! Varför kan inte vinproducenter ge upp den medeltida uppfinningen korken? Varför tar de inte sitt ansvar och löser problemet? Det är ju faktiskt hur lätt som helst!
Det korkdefekta vinet var 2001 Pinot Noir Hirsch Vineyard från Williams Selyem, ett vin jag har njutit av tidigare och som är storslaget fruktigt, jordigt och komplext. Den här kvällen ställdes det mot 2001 Pinot Noir Coastlands Vineyard från samma firma, ett vin med lite ljusare färg och röd fruktighet, lite lättare kropp och sirligare textur, ett vin som nu har börjat nå en lite sötaktig mognadskomplexitet och visar på viss jordighet.
Det var till dessa viner jag hade smakformat varmrätten, en balloutine av majskyckling fylld med anka, confit på anka och anklever, långsamt bakad och sedan smörstekt och serverad med tunt hyvlad potatis som kokats in i hönsbuljong med vitt vin, vitkål och tryffel, sedan retts med lite riven Comté. Sanslöst gott, om cafévärden får berömma sig själv lite.
´ Det andra gästvinet kom från Gun och Lenny, som också tog avsteg från Pinot Noir genom en skolboksmässigt söthallonfruktig och lakritskryddig grenachetappning med len textur, en liten mineralitet i den yppiga unga och bara något tanninstrukturerade kroppen som jag direkt placerade i Châteauneuf-du-Pape. Jag gissade på Clos Saint-Jean, vilket var fel trots det vinmakande släktskapet, istället var det 2009 Les Gallimardes från Domaine Giraud vi hade fått i glasen.
Till ostarna, bara Comté och Brillat-Savarin som de är, hade Sir Ausonius tagit med ett riktigt läckert vin som doftade fantastiskt fint av botrytis, kanderad citron, skiffer och viss mognad, och som uppförde sig som en lång och elegant smekning i munnen. Trots den initiala sötman, klingades smaken av mot nästan helt torr, märkt av mineral och en stor fräschör. Det kunde inte vara något annat än en sent skördad Riesling från Mosel, och så var det, 1989 Erdener Prälat Riesling Spätlese från Weingut Dr Loosen. Fantastiskt gott …
Som uppfriskande introduktion inför desserten, kunde jag inte låta bli att öppna en god vit bourgogne, 2007 Saint-Aubin Premier Cru En Remilly från den utmärkta firman Domaine Hubert Lamy. Vinet har en nästan rökig mineralitet i den djupa, lite feta och läckra frukten, och eftersmaken hänger kvar i minst en minut. Intressant att notera är att det här vinet hade vuxit till dig ordentligen i flaskan över natten. Så ska en bra vit bourgogne uppföra sig!
Till dessert hade jag gjort en glass av rostad röd paprika med vanilj och apelsin, till glassen en kompott av körsbärstomater med karamell och apelsinzest, och till detta en dressing av basilika, citron och sockerlag. En annorlunda men rätt god dessert.
Summering: 7 gäster, 22 viner och 35 Riedelglas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar