Bröllopstrivsel den 31 mars

När Yo-Fine och Diamond Lager, numera också känd som Diamond Fluff, gifte sig för några veckor sedan, bestämde vingänget med respektive att bjuda det nygifta paret på en hejdundrandes middag med sköna viner. Och vi kontaktade Frantzén/Lindeberg för pålitligt hantverk avseende det vi skulle få på tallrikarna. Det skulle bli en kväll med två synnerligen lyckade äktenskap, det nygifta paret å den ena sidan, och menyn och vinerna å den andra.

Vi samlades kring en magnum 1998 Cuvée William Deutz från Deutz, som Le Soul Jones hade grävt fram ur sin källare. Champagnen hade antagit en första mjuka mognadsrondör, hade ett lätt brödigt anslag, en fortfarande frisk syra men måttlig kolsyra. En god och uppfriskande start …

Till champagnen en första aptitretare, den läckra morotsmarängen som är fylld med en mjäll parfait av anklever. Den formligen smälte i munnen och kan närmast beskrivas som sensuellt len i både smak och textur.

Det blev en andra aptitretare i form av ett ostron med frostig granité av vinteräpple, serverat på en kräm av grädde med nyanser av enbär och valnötsolja, och med torkat sjögräs och en mild äppelvinäger. Den här lilla läckerbiten passade perfekt till champagnen tack vare att äppeltonerna i rätten och vinet speglade varandra, på samma sätt som ostronet och vinet mineralton gjorde.

Den tredje aptitretaren var en sallad av kungskrabba, serverad i en liten glasburk med en (lite för fast och kylskåpskall) kräm av Västerbottenost,  fint smörstekt vetebröd med dillolja samt en god och genom reduktion smakrik krabbsky som vispats ihop med lageröl och färsk dill.  

Sir Ausonius hade tagit med sig en riktigt god, nästan helt torr och stram 2000 Berg Schlossberg från Georg Breuer, en riesling med fin första mognadskomplexitet, en mjuk persiko- och citrussötma, en fint livfull syra och en rätt lång eftersmak. Det passade riktigt bra till krabbans milda umamisötma, den fina sältan i osten och rent doftmässigt (tack vare mognadsnyansen) perfekt till det stekta brödet. Lysande!

I nästa akt i menyn serverades två vita viner, båda ut magnumflaskor och båda goda, men till en början inte alls direkt märkvärdiga. Det första vinet (mitt), 1999 Chablis Grand Cru Les Clos från Domaine Laroche, hade förvisso den typiska fetman och mineraliska jordtonen, men det upplevdes ändå något flackt och på sitt sätt lite livlöst, som om det saknade lite av den energi en bra chablis ska ha. Med lite mer luft började vinet blomma upp, och det vann både djup och komplexitet men blev aldrig stort.
   Även det andra vinet började lite märkligt, tyckte en del av oss runt bordet. Någon menade att vinet först hade en lätt retsinaliknande nyans (om än svag), andra att den var mintig. Själv såg jag mer av fuktig kalkstensjord och den örtighet som är så läcker och typisk för 2004, och så var det också. I våra glas hade KL Young skänkt upp en 2004 Chevalier-Montrachet Grand Cru från Pierre-Yves Colin-Morey. Med cirka 20 minuters luftning i glasen blommade vinets mer komplext kalkjordiga kropp och fina fruktfetma upp, samtidigt som den svagt vegetala årgångstypiska nyansen falnade. Det blev med ytterligare en timmas luftning ett synnerligen läckert vin, som jag efter måltiden återkom till och mer eller mindre okynnesdrack de två sista glasen. Tur att det var en magnum!

Brödet kom den här kvällen med två sorters hemkärnat smör, ett naturellt och ett lite ljusbrunt brunt och på väg från köket också rökt i ett glas.

   Fiskrätten utgjordes av en västerhavstorsk bakad under grisfett, serverad med krispigt stekt lök och en smörmonterad vitvinssås med en touch av ansjovis, det hela sedan garnerat med löjrom, dill och lite skirat smör. (Tyvärr missade jag ta bild på rätten, hänvisning sker alltså till bildfantasin.)

Dags för röda viner, och det blev två från magnum, denna trevliga buteljstorlek. I de stora bourgognekuporna rymdes två eleganter, det första av dem lite djupare till färg och doft, med en mörkare och lite jordgubbsnyanserad frukt som var tydligt märkt av mineralitet och kalksten, och som trots årgången upplevdes riktigt läckert len. Den här producenten, Domaine Serafin Père et fils, är något ojämn, men den här 2005 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes var i ett alldeles utmärkt fin skick!
   Det var så gott att nästa vin, som förvisso var lite elegantare och ljusare rödfruktigt, nästan föll i skuggan. Jag hade nog svårt att bestämma mig för vilket av de två vinerna jag tyckte allra mest om, gevreyvinet som Tom Nicola hade tagit med eller den 2002 Volnay Premier Cru Champans från Domaine Marquis d'Angerville som KL Young hade låtit dekantera. Volnayvinet var något stramare, mer elegant, en ytterst fin mineralton, men något mer knutet och just nu inte alls lika charmerande som gevreyvinet. Tur att man egentligen fick tycka om båda. Och ännu mer, få komma tillbaka till dem efter måltiden, då de mest luften hade öppnat upp sig något mer.

  

De båda bourgognerna dracks till en rätt i två serveringar. Ur en djup skål njöt vi först av rostade lameller av unglök, mjukt sötaktiga med en försiktigt stekrostad ton, till vilka en något sötare kräm av rostad lök hörde, liksom lite krasse och fänkålsdill samt mandel, mandelolja och en 25-årig balsamico. Herre min skapare - dessa lökar var lika formidabla som PM's lökar jag förfördes av tidigare i år!

När lökarna var uppätna, kom del två i rätten, en velouté av karamelliserad lök som toppades av en lättvispad lantgrädde smaksatt med lite rålakrits. Suveränt i sig, lika suveränt till vinerna.

Mellanspelet blev en läckert jordigt och tydligt rödbetssmakande sorbet rödbetor (såklart), tranbär och hibiskus. Försvinnande gott och uppfriskande.

Två kraftpaket stod dekanterade i väntan för det sugna sällskapet. Vinerna var både mörkare, tätare och mer intensivt fruktigt doftande än de två bourgognerna, byte av druvsorter och världsdel. Det första vinet hade störst djup, tätast frukt, mycket vinbär och björnbär, ett litet vaniljsött anslag av ekfaten (troligen amerikanska), en svagt mintigt på gränsen till eukalyptusblommig nyans, en fyllig kropp men förhållandevis polerade tanniner. Det visade sig vara 2006 Bin 707 Cabernet Sauvignon från Penfolds, ur magnum dagen till ära. Det var Tom Nicola som hade tagit med denna pjäs.

Intill denna stod 2006 Ovid från firman Ovid och deras högt belägna vingård på Pritchard Hill i Napa Valley, också denna ur magnum. Dess fruktighet var lite mer aromatisk, lite större, mer parfymerad och rödblommig om man så vill, elegansen var också något större och kroppen med silkig, dock med en fin bergsfruktstruktur.

   Det var rätt jämnt lopp mellan dessa två viner, jag och AJ Styles höll Ovid som det något bättre, Mr Z och Sir Ausonius också, medan några andra fann Ovid var lite eldigt och därför höll Bin 707 som det bästa. Det är faktiskt allra roligast när alla inte håller med varandra.

Vinerna serverades till ett långkokt lammlägg från Roslagen, serverat med svartkål, lite krämig pumpa och en dressing av alger, det hela spetsat med vintertryffel och salvia. Rätten var trevlig, jag hade dock sett lite mer sälta på lammet, kanske också en lite längre tilltagning på det. För övrigt var det en väldigt god rätt, och trots dess elegans och vinernas kraft, fungerade mötet på ett bra sätt.

Den allra mest fantastiska rätten var den fattiga riddaren, en signaturrätt för Björn Frantzén som jag bara älskar! Denna riddare utgörs av en spröd brioche med parmesan som är fylld med en ljuvlig kräm av silverlök, en sötaktigt koncentrerad hundraårig balsamico samt en hel del tryffel. Den är så god att man nästan smäller av! En rätt i full klass med "oysters and pearls" hos The French Laundry.

Två mogna röda stod nu på tur. Sir Ausonius hade med sig ett vin med tydlig ålder, läckert jordig och stilfull med stallig komplexitet och en järnig nyans, en silkeslen och god, fortfarande lite fruktig men något slapp och kort smak. Det var en magnumflaska av 1969 Château Angélus från Saint-Emilion. En oväntad god, men egentligen lite för gammal flaska från en rätt svag årgång.

   Mitt eget vin var mycket mer vitalt, tätare och mer strukturerat, dessutom mer intensivt av mörk frukt och märkt av kittlande mineralitet. Men så var vinet också betydligt yngre, dock med en första nyans av mognad. I glaset, ur flaska och inte magnum, en 1992 Gravelly Meadows Cabernet Sauvignon från Diamond Creek Vineyard. Superbt gott i sig, men totalt fulländat till riddaren. För mig kvällens vin, kvällens rätt och kvällens kombination. Precis det här önskar jag mig julklapp!

Desserten var en glass av kastanjehonung, inte direkt söt, och till denna en mousse av hö, lite sotat hö ovanpå detta och smak av både vinteräpplen och kastanjer. Till denna hade jag tagit med en 1970 Château Suduiraut från Château Suduiraut i Sauternes, ett vin som nu har nått en god mognad med toner av torkad aprikos, saffran, karamell och knäck, men som fortfarande har en del honungslik botrytis och ljus exotisk frukt i doftregistret. Det är ett riktigt gott vin, men det saknar den sista touchen som skulle gjort det magiskt. En fin avslutning på menyn, och väldigt gott till desserten (tack vare att den inte var särdeles söt) blev det också.

Kaffet hoppade jag som vanligt över, men då det bjuds mignardises är jag inte svårfångad. Tryfflar, god kola och en och annan macaron fylld med en kräm doftande av earl gray slank ner.

Sedan blev det, som så oftast, lite mer lössläppt med återbesök i de karaffer det fortfarande fanns kvar i, samt ett par nya champagner ur magnum, dels en trevlig 2000 Grande Année från Bollinger, samt en något mer elegant och fint mogen 1999 Cuvée Sir Winston Churchill från Pol Roger.

Helt plötsligt kom det också, från Mr Z, in två flaskor 2008 Sonoma Coast Pinot Noir från den gamla goda W H Smith. Det hade en mjuk och smeksam rödfrukt med fin fräschör, avrundade tanniner och stor fin rödfruktig parfym. Just då trodde jag att det skulle bli kvällens sista vin, men som vanligt väcktes tonårsgenerna i oss (jo då, de finns faktiskt kvar bakom all patina och underhudsfett).

   Alltså en sista magnum hos Yo-Fine och Diamond Lager, denna en fullkomligt magnifik 1999 Diamond Mountain Cabernet Sauvignon från Lokoya.

Vilken fullkomligt perfekt avslutning på en alldeles underbar kväll med de bästa vännerna. Att vi alla var lite extra trötta idag finns det nog en del förklaringar till …