Bortamatch den 4 april

Jodå, påsken började verkligen bra.

Om än lite trött, men väldigt god och komplex, i alla fall om man älskar sherry, och det gör jag ju såklart! En genuin vinälskare gör det, så enkelt är det!

Fast nu var det inte sherry vi hade fått i glasen, utan en champagne med mognad, ordentlig mognad. Jag hade druckit detta vin tre gånger tidigare, men kände ändå inte igen det som 1964 Dom Pérignon från Moët et Chandon, för den här flaskan var en av de mest mogna (övermogna) och därmed mest sherryliknande flaskor jag har mött. Gott, om än flackt, var det dock, särskilt om man gillar riktigt moget, och/eller sherry.

Nästa champagne hade också en viss mognad men var betydligt mer vital, dess frukt drog mer åt kanderad citrus och vinteräpplen, och det hade även en friskare syra. Syran var dock inte alls så frisk och stram jag hade förväntat mig av 1988 Brut från Krug, och därför trodde jag att champagnen kom från en av mina andra favoriter, Henriot. Åtminstone smakade den så ljuvligt!

Till denna fick vi serverat en tallrik med en liten brioche toppad med skagenröra och löjrom från Kalix, en annan toast med en rimmad och hastigt bräckt lax, samt lite lufttorkad skinka med god, sötfrisk tomat. Egentligen var det lite överarbetade tilltugg, men de var alla goda och försvann snabbt ner i våra hungrande strupar!

Nästa champagne skulle serveras till första rätten, och den champagnen var både yngre och friskare i stilen. Dock var den inte yngre i ålder räknat mot den föregående. Och det var inte alls den jag trodde, eftersom jag tyckte den här champagnen var så exceptionellt god, trodde jag det var Comtes des Champagne från Taittinger. Fel!
   Så kan det gå. Och svaret var snarare en champagne jag egentligen aldrig har gått igång på, i detta fall 1988 Salon. Att jag inte fullt ut har uppskattat andra årgångar av denna lyxchampagne beror troligen på att jag sällan har druckit en perfekt mogen årgång. Den här var dock citrusfruktig, fräsch, fortfarande ung, ändå med en viss mognadskomplexitet. Helt enkelt en väldigt god och komplex champagne. Ur magnum!

Vi njöt av den till en alldeles superb tartar av färsk tonfisk, serverad med en sojamajonnäs och friterat krisp av surdegsbröd. Det var, till att börja med, en riktigt god rätt, och mer än så passade den tack vare smaksättningen och sältan från sojan alldeles perfekt till den strama champagnen. Surdegsbrödet speglade också vinets lätt brödiga mogna nyanser.

Det första vita vinet var absolut briljant, magiskt gott, monumentalt, och på precis alla sätt och vis skolboksmässigt. Allstå fick jag direkt en känsla för både vingård och ålder, och gissade också rätt på producent, Louis Jadot, och mer precist Domaine des Héritiers Louis Jadot. I glaset en på alla sätt förträffligt kritig, kalkstensfet, mineralisk, elegant gulfruktig och stram 2005 Chevalier-Montrachet Grand Cru Les Demoiselles. Otroligt gott direkt ur flaskan, ännu mer godare efter en kvart med luft i glaset, och allra godast och mest komplex efter en timme med luft!
   När kvällen summerades var det här ett av kvällens allra bästa viner.

Det kom ett vitt vin till, nu med en tydligt nötig, honungsaromatisk och nästan akaciablommig nyans som jag inte kunde få till annat är vit hermitage. Och då var det, det läckra och av glycerol närmast feta vinet var 2005 Hermitage Blanc från J-L Chave. Ett superbt vin som fortfarande var ungt och troligen inom kort kommer att knyta sig. När det händer, är det bara att vänta i fem år innan det åter blir dags att njuta stort att vinet.

Väntan hade emellertid tid varit alldeles för lång för 1966 La Tâche Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Just detta exemplar hade ingen rödfrukt kvar, istället var vinet murket med ett överflöd av torkad svamp och gammal kant från kittost. Kvällens första och enda riktiga dikeskörning, även om vi senare skulle åka på ytterligare en annan vägrenssladdning (vilket alltid är en risk när det öppnas mogna viner).

Tack och lov var nästa röda bourgogne i mycket gott skick, och den fortfarande primära aromen av söta vildhallon formligen stod som en kaskad ur glaset. Och med luft skulle vinets ljuvliga doft växa till sig ytterligare. Trots en viss mognad, hur gammalt vinet var kändes svårt att bedöma (men vi prickade faktiskt in året till slut), hade vinet fortfarande kvar sin säregna kryddighet av pinje, och i kraft av ålder hade den bytypiska aromen av aprikoser och hjortron också fått fäste. Det kunde inte vara ett annat vin än ett från Domaine de la Romanée-Conti – den parfymen brukar man inte missa – och just det här exemplaret bestämde vi till 1978 La Tâche Grand Cru. Full pott!

Sedan bytte vi glastyp, därmed också vintyp. Nu stod en mörkfruktig, tät, granitstenigt mineralisk, bläckig och närmast knuten rackare i glaset, och trots att vinet hade en liten nyans av mognad var det framför allt söta mörka körsbär, tanniner, en hygglig syra och en markerad stenmineralton som höll smaken kvar i sin ungdom. Att vinet kom från norra Rhône höll vi som självklart, men att det skulle vara 22 år gammalt förvånade oss nog alla – det fanns inte tillstymmelse till mognad i denna 1990 Hermitage La Chapelle från Paul Jaboulet Ainé. Alla var dock inte övertygade om vinet, Stekaren gnällde en del, inför döva öron!
   Det gjorde Stekaren emellertid inte när nästa vin hälldes upp, det formligen ”skrek” Guigal om det, och så var det, en Guigal med mognad ska tilläggas. Även detta vin var tätt, oerhört komplext och mörkfruktigt med nyanser av björnbär, men med en fint jordig mognad, ett uns av valnötter och en begynnande mognadston som av tryffel. En god fyllighet röjde kvalitetsambitionen, men min gissning på 1991 Côte-Rôtie La Landonne för tyvärr inte i god jord. Jag skulle ha sagt 1988 Côte-Rôtie La Turque. Då hade vännerna runt bordet blivit imponerade … tror jag.

Nu gick vi tillbaka i tiden, till en formidabelt ädelmoget väldoftande 1961 Château Ducru-Beaucaillou från Saint-Julien, ett vin som dock hade en något flackare smak än vad doften lovade och helt klart har sett sina glansdagar men som fortfarande var gott. Det här är tyvärr något jag finner i en alltför stor del av de äldre bordeauxviner jag dricker. Nog för att jag gillar mogen bordeaux, men alla dagar i veckan skulle jag föredra en mogen bourgogne om en sådan fanns som alternativ.

Nästa vin var tvärtom ungt, modernt, tätt, i min näsa och gom absolut perfekt – ja, det var en fullpoängare som gjorde mig salig av lycka. Detta otroligt fint sammansatta, massivt fruktiga men ändå ytterst eleganta vin, 2000 Château La Mission Haut Brion från Péssac-Léognan, var minst sagt ett grand vin. Ur fruktdjupet växte redan en nyans av blyerts och en nästan skifferliknande mineralitet fram, och textur och struktur kändes nästan sömlös! Jag tillhör inte dem som per automatik tänker att vinet var alldeles för ungt, det finns en stor njutning i att njuta av purunga storheter som detta, också.

De allra flesta av oss höll oss kvar i Bordeaux med nästa blinda vin – alla viner serveras alltid blint när vi möts – och det gjorde även jag till en början. Jag trodde det var ett merlotbaserat vin från Pomerol. När det sedan gick upp för mig att vi var i Kalifornien, föll min gissning omedelbart på en mogen årgång från La Jota Vineyards uppe på Howell Mountain. Så var det, samtidigt blev jag lite förvånad att årgången var den, i allmänhet ska tilläggas, allra svagaste årgången på 1990-talet, 1993 Cabernet Sauvignon Anniversary Release (fast i sanning lät vinmakaren Bill Smith blanda i lite av den väldigt mycket bättre årgången 1992 vid buteljering). Här bjöds sous bois, tryffel, blyerts, en gnutta vanilj och en fortfarande intensiv och sötaktig blåbärsfrukt. Det var väldigt gott.

Lite ost skulle förgylla smakupplevelsen av de mogna vinerna vi hade i glasen, men det bjöds också en läcker mogen port, 1963 Grahams Vintage Port, som försvann i ett nafs.

Mitt i hela vinorgien skulle vi hinna med en perfekt vinorienterad dessert, en crème brûlée med en sorbet av passionsfrukt. Den var egentligen allra mest perfekt designad till det andra dessertvinet, 2005 Château Climens från Barsac, ett av de allra mest eleganta söta vinerna från den här delen av Frankrike. Det formligen sjöd av solsöt ananas, underbar honung, vanilj och botrytis i doften, men knappt ens en ton av ekfat, och syran var livgivande och skapade en ytterst fin smakbalans.

Men vad gjorde allt detta, när den bärnstensfärgade karamellexplosionen 1955 Château d’Yquem från Sauternes stod i glaset intill. Liksom andra mogna årgångar av denna lyxsötma, fanns där en intressant nyans a krondill, men det var ädelsöt botrytis, karamell, knäck och torkad frukt som dominerade detta söta, men mot slutet av smaken nästan helt torra elixir.

Därmed var den officiella delen av måltiden över. Det är emellertid något som vi sällan förstår, eftersom klockan i regel då bara är 22 eller 23, eller så. Alltså sparkas vinkällardörrarna upp på vid gavel, och blindbockleken återuppstår.
   Först ut ett megakoncentrerat vin (15 hektoliter per hektar) med massiv björnbärsfrukt, kryddat av en rejäl dos exklusiva ekfat, och med en mineralitet och tanninstruktur som direkt förde mig till Priorat. Där stannade flera av oss. Och vi hade fel. Rejält fel. Vinet kom från Saint-Emilion, och inte ska väl ett vin från Bordeaux uppföra sig som en priorat? Det gjorde hur som helst denna 2005 Château Bellevue Mondotte, ett garagevin från två hektar vinmark och en produktion på cirka 4 000 flaskor årligen.
   Då tyckte jag nog att 2000 Château Pavie-Decesse, också det från Saint-Emilion, var ett betydligt mer välbalanserat och kalibrerat vin med förvisso unga och fasta tanniner och en tät frukt, men med en mer stilfull och behaglig munkänsla.

Och även om nästa vin inte fullt ut levde upp till sig själv, var det åtminstone mer än 30 poäng bättre än de 58 poäng som Mäster Parker delade ut för, i och för sig, länge sedan. Det var förvisso inte kraftfullt, men läckert nyanserat med bläck, blyerts, violpastill, mörk frukt och en gnutta stenig mineralitet. Diamond Creek Vineyards i Napa Valley var, lite oväntat måste jag säga, avsändare, och vinet var 1985 Volcanic Hill Cabernet Sauvignon. Gott, läckert och elegant, men inte storslaget. Men 58 poäng, hallå???

Med det normalt sett imponerande och eleganta syrahvinet 1987 Hill of Grace från Henschke i Eden Valley, åkte vi rejält av vägen igen. Det led av dubbelfelet att vara både korkdefekt och för gammalt. 
   Alltså raskt över till ett vin som var fantastiskt läckert, djupt mörktfruktigt med en liten nyans av mint, en jordig komplexitet, i nuläget inte särskilt mycket ekfatskaraktär kvar (bara en diskret nyans av kokos), en fortfarande vital tanninstruktur som balanserades snyggt av en fruktsötma och rik rondör i slutet av den långa eftersmaken. Ridge Vineyards var producent, och vinet var den utsökta 1990 Monte Bello från Santa Cruz Mountains. Det här tycker jag är så vansinnigt gott!

Det vita vinet, som kom som en uppfriskande instickare mellan alla täta och tanninrika röda viner, kom från Rheingau och Weingut Georg Breuer och kändes igen (jag drack det för inte så länge sedan) som 2004 Berg Schlossberg. Läcker citrus, massiva mineraltoner, ungdomligt fräsch med en första mognadskomplexitet. Det var behövligt med en vitamininjektion.

Kvällens mest udda vin kom från Toscana och producenten San Felice. Från sin experimentvingård, där de har uppåt 200 druvsorter och kloner av druvsorter, gör de ett par specialviner. Det vin vi nu fick blint serverat, kunde vi såklart inte alls pricka in druvsorten på. För hur rimligt är det att man tänker på 2007 Pugnitello (också namnet på druvsorten) när man får ett helt okänt, blåbärstätt, lite violblommigt, Läkerolkryddigt och fint tanninstrukturerat vin i sitt glas? Skillnaden mellan det här vinet och en hel del andra viner av mindre kända druvsorter, är att det här vinet faktiskt är riktigt bra!

Kvällen avslutades med en tät, koncentrerad men också stramt syra- och mineralstrukturerad 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru från Lucien Le Moine. En värdig final på helgens första stora vinorgie.