Indonesien en vecka i oktober

Jag överlevde!

Att utgången skulle bli lycklig var emellertid inte säkert, åtminstone efter ett par dagars samlade intryck och nogsamma utvärderingar. Skulle jag inte hungra ihjäl, trodde jag åtminstone att jag skulle bli dödligt sjuk. Så kom jag att tänka på fåntrattarna i såpan Robinson, som efter några veckor i ”paradiset” börjat se allt magrare och mer härjade ut, tidigare blekhyade normala och vitala svenskar vars solbrända hy snabbt vittnat om solens obönhörliga effekt vid ekvatorn, där vi själva nu var, och deras insjunkna ögon med håglösa, hungrande blickar. Var det så som jag, AJ Styles och mina vänner skulle se ut mot slutet av vårt äventyr?

Skillnaden mellan oss och Robinsongänget var att vi gjorde denna äventyrsresa för att njuta, framför allt av den del av världen som är den allra bästa – den under ytan. De magra stackarna i tevesåpan utsätter sig för dåraktigheten av egen fri vilja också, men enbart för något slags sjukligt begär att tävla, vinna och ”vara bäst”, och såklart, för att de är så pinsamt kåta på att bli kända genom teve.

Som om Robinsondeltagare eller ens vinnare vore något fint, något åtråvärt…

Dykgänget var åter samlat, och äventyret skulle den här gången utspela sig på Sulawesi, en av många öar i det förvisso vackra, men också smärtsamt folktäta och fattiga Indonesien. Efter den andra flighten som tog oss till Singapore, njöt vi av välförtjänta öl på vattenhålet O’Learys i Singapore, i Sverige kanske ett ställe att inte direkt längta till, men här på bortplan en säker hamn att styra sitt hungriga skepp till. För min del blev det en sval och krämigt kolsyreskummad Kilkenny. Gott, minst sagt. Åt gjorde jag inte, dumt nog, min längtan efter en riktigt genuin indonesisk middag fem timmar senare var alltför lockande.

Min erfarenhet av indonesisk mat var dock begränsad, och inte blev jag mer upplyst genom att ögna igenom den aningen internationellt designade menyn på resorten där vi bodde. Första kvällens mål blev därför kycklingspett med en aning kryddhet jordnötssås och till det inte helt otippat ris. Det var lika rustikt som enkelt, och även om rätten inte lämnade några djupare intryck efter sig, var den i alla fall godkänd. Med god vilja från den hungriga resenären ”godkänd”, ska tilläggas.

Större matglädje än så skulle vi knappt uppleva – om dykresorna i Egypten ur ett kulinariskt perspektiv tidvis har utspelat sig på bottennivå, fick jag under flera dagar uppleva mat som om inte vore för att överleva akut hunger, faktiskt inte var ätlig. Hur svårt ska det vara att laga god mat?

"Servitz" skrek dykguiden i extas - "Helvete", tänkte jag när jag insåg vad det innebar!

Kycklingen var överstekt så till den milda grad att den hade antagit samma textur som ett fossil, med köttet var det inte bättre. Fisken då – vi är ju för Guds skull i en övärld? Nej, alla varianter smakade avloppsvatten eller (i värsta fall både och) hade drabbats av en så svår och beständig form av rigor mortis till följd av brutal överstekning att det inte gick att känna skillnad mellan fisken och bark. Fy för den lede vilken katastrof!

Under en veckas tid såg jag det ena skammen efter den andra radas upp på buffén eller den à la carte som serverades om kvällarna – för att inte säga på dykbåtarna. Hemska minnen från barndomens akvarium och de stinkande flagor jag matade guppyfiskarna med drogs upp till ytan. Emellanåt var det så kväljande att jag helt enkelt inte iddes stoppa skiten i munnen. Bättre att dö hungrig än ledsen med illa bismak, tänkte jag (och skämdes lite med tanke på hur vår orättvisa värld ser ut).

Egentligen borde jag hålla käft och inte gnälla, och medan ett par personer i omgivningen, bland dem de indonesiska dykguiderna, lät maten tysta mun, satt jag mest och led och drömde om vällagad fisk, grillat kött, eller stekt kyckling – i all enkelhet. Inga extravaganser. Bara ätbart ur ett smakperspektiv.

Jag tror att fallet mot avgrunden blir både större, hårdare och mer smärtsamt ju mer man i sitt liv har hängett sig åt livets allra godaste. För den som äter pulvermos och annan fuskfabricerad E621-mat, kanske det möjligen inte var verkligen gott, men i alla fall ätbart.

Det var första gången i mitt liv som jag avundades den som inte har förmåga att skilja på råvarors och maträtters kvalitet, att skilja verkligt gott från äckligt!

Tack och lov fanns baren i poolen där till vår räddning. Det lokala ölet Pilsener från Bintang tjänade gott och väl som mättnad och energiintag. En öl av denna mellanölsstyrka innehåller 40 kalorier per 10 centiliter, och efter två flaskor om 62 centiliter vardera, hade man tacksamt tjänat ihop kalorier motsvarande en Big Mac & Co … en måltid som vi alla mer och mer längtade efter så det kved i våra magar och hjärtan.

I tillägg till ölen njöt vi goda cocktails, barens Piña Colada fick betyget ”mer än godkänt”, medan deras Long Island Ice Tea och Singapore Sling fick nöja sig med ”godkänt”. Barhänget blev något av varje dags gyllene stund, ur rent smakmässiga aspekter, och det blev nog 12-16 cocktails var under veckan.

Som vanligt hade vi köpt med oss lite vin, att hitta kvalitetsvin på fjärran dykort är inget vi har särskilt god erfarenhet av. Sånär som på en kalifornisk cabernet, som vi drack till en knappt godkänd men ändå ätbar hamburgare, passade inget av vinerna till den maten vi serverades. Å andra sidan passade inte maten till människor heller.

En av kvällarna drack bjöd Pedro på en skolboksmässigt parfymerad 2008 Te Koko Sauvignon Blanc från Cloudy Bay i Marlborough på Nya Zeeland. Grönaromatisk som sig bör, torr med en generös fruktighet som nästan tangerar en publik fruktsötma, men också en god syra som gör eftersmaken nästan helt torr. Märkligt nog skämdes den inte särskilt mycket till den biffgryta med kokosmjölk och chile som jag beställt – men ska man vara helt ärlig räddade vinet maten.

Vinglas, karaffer och tropisk värme?

Ja, vin är en materialsport. Så enkelt är det. Serverar man ett gott vin i ”fel” vinglas, upplevs det mindre gott. Så enkelt är det. Serverar man ett gott vin vid ”fel” temperatur, upplevs det mindre gott. Så enkelt är det. Serverar man ett vin som bör dekanteras utan att göra det, upplevs det också mindre gått. Så enkelt är det också.

Här i Hades Matsal hade vi varken bra vinglas eller karaffer, dessutom var det svårt värre att temperera vinerna i den tropiska värmen.
Lägg därtill ansträngda dyknäsor och salt- och tubandningsanfrätta lukt- och smakorgan, det gör ju inte saken bättre, direkt.

Min 2007 Cellar Reserve Pinot Noir från Penfolds var tyvärr körd hur som helst. Jag hade köpt den i Singapore och är helt säker på att den hade förvarats alldeles fel under en tid. Vinet, uteslutande Pinot Noir från svala vingårdar i högt och kustnära belägna Adelaide Hills borde ha varit rödfruktigt och friskt bärsyrligt – det här var jordigt, plumpt, tråkigt … ja, rent ut sagt illasmakande. Defekt ur de traditionella aspekterna kork och oxidation, var det dock inte.

Ett vin som var gott, men på inget sätt i världen passade till maten, var 2005 Campone Brunello di
Montalcino från Marchesi de'Fescobaldi som Thomas Again hade vänligheten att korka upp. Okej, jag medger villigt att jag bara noterade dess potential i det tillstånd (som nämnts) som vinet serverades vid. Men körsbärsfrukten fanns där, syran likaså, den balsamiska komplexiteten också, såväl som tanninerna som grep tag i gommen och påminde mig om alla goda viner jag normalt sett provar och dricker … när jag inte är på djupdykning!
I en bättre värld, en bättre tid, ett bättre tillfälle, hade vinet med en timmas dekantering och servering i ett propert glas säkert varit utsökt till en, exempelvis, tagliatelle med vildsvin och fänkål. Till kvällens fatalt misslyckade currykryddade biff gick det rätt åt helvete … som förväntat!

Nästa kväll var slutsatsen densamma. Helvete vad illa maten smaken, och vad illa maten gjorde vinet. Nu gick jag på de sista livsångorna, och hade det inte varit för att Platter hade haft vänligheten att ta med sig en 2009 Cabernet Sauvignon Special Selection från Caymus i Napa Valley, hade jag nog smällt av och sällat mig till den groggy fladdermus som rullade runt på golvet under vårt bord. Kanske var det en currykryddad sådan jag åt, kom jag på mig med att tänka.

Vinet var ungt, det borde ha dekanterats och serverats i stort Riedelglas vid exakt 18 grader, till ätbart kött. Dessa smådetaljer fick jag helt enkelt glömma denna kväll – ju fortare desto bättre.    

Rätt fylligt, fortfarande väldigt ungt och märkt av vaniljsöta och kryddiga ekfat, men det hade en god och rik frukt som ingav hopp och gjorde oss varma i själen. Hade jag en sådan i min vinkällare, skulle jag vänta med att öppna den i minst 4-5 år, därefter dekantera den en god halvtimma till timma innan servering.

Så skulle jag också hanterat det underbara cabernetvinet 2008 Continuum från Continuum Wines, den firma som familjen Mondavi grundade sedan de sålt av sina andelar i den firma de grundade 1966, Robert Mondavi Winery. Druvorna till detta djupfruktiga, mörka, täta och intensiva men ändå elegant och välbalanserade cabernetvin kommer både från den berömda To-Kalon Vineyard i Oakville och från familjens egen vingård högt uppe på Spring Mountain (bortom Bryant Family och Chappellet, och nästan intill Ovid). Det här är ett av de mest intressanta av de nyetablerade vinerierna i Napa Valley just nu.

Sista kvällen blev det barbeque nere på piren där våra dykbåtar låg förtöjda. Det ska, i ärlighetens namn, nämnas att den grillade bläckfisken var rätt god – trots att kockarna inte har förstånd att använda vare sig salt eller friskt smakande citron eller lime i rätterna där vi var – och det gällde också den heta grytan med fläskkött och den sötheta kycklingrätten. Men hade jag själv fått laga maten, hade den blivit avgjort mycket godare.
Det fanns också sallad och även sushi på buffén, men eftersom jag inte hade någon direkt dödslängtan undvek jag dem. Vissa saker ska man konsekvent avstå från när man reser.

Men den längtansfullt hungriges steg intog vi återigen O’Learys i Singapore, och den här gången såg vi puben som en den oas som lockade om paradiset. En rätt god Singapore Sling fick inleda vägen tillbaka till det normala, och med ett stort lass sötheta kycklingvingar och lite nachos med guacamole kändes det riktigt bra. Därefter en svalkande Hooegarden, jag är väldigt svag för veteöl och gärna den belgiska varianten. Sedan blev det strul med köttet, som var så överstekt och dåligt styckat att vi fick skicka tillbaka tre tallrikar av fem – än var vi inte hemma i civilisationen där man kan lita på kvalitet och service.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, sägs det. Denna gång blev det dock lite … trist!

Min nästa resa tar mig inte till någon paradisö, det förlovade landet Bourgogne bjuder på helt andra upplevelser, och alltigenom goda sådana avseende mat och vin. Jag längtar …