Ondine den 27 juni

Ibland blir kvällen roligare, trevligare och godare än man hade tänkt sig. Så blev det denna kväll i Edinburgh, som jag först hade trott skulle bli ännu en av nästan 80 årliga ”room service” i all ensamhet på hotellet. Hotel du Vin i hjärtat av den gamla stadsdelen i Edinburgh var för övrigt alldeles fantastiskt bra, men en kväll på hotellet är sällan något annat än just en kväll på hotellet. Och sådana har jag haft över tusen av genom åren.

Tack och lov stötte jag på Dougal, ägare och grundare av bryggeriet Innis & Gunn, som hade massor av goda idéer vad en kväll skulle innehålla. Och jag föll för alla av dem. Så enkelt är det ibland.

Vi började i baren på Hotel du Vin med en uppfriskande läckert somrig öl, Raspberry Beer från Melville’s (som ägs av Innis & Gunn), en elegant lageröl smaksatt med färskpressade hallon och serverad i höga glas fyllda med is. Den sötaktiga och absolut rena fruktigheten inledde smaken, som sedan slutande torrt med en finstilt maltarom.

Sedan gick vi vidare, passerade den intilliggande pub där J.K. Rowling satt och skrev den första boken i serien om Harry Potter, och kom till den moderna och elegant inredda restaurangen Ondine på 2 George IV Bridge i hjärtat av det gamla Edinburgh. Det här är, fick jag veta, en av de bästa och mest trendiga restaurangerna i Edinburgh, och det lät ju lockande.

Fisk och skaldjur är det man satsar på här, och så fick det bli. Jag började med bläckfisk tempura som serverades med friterad chile, en söthet sås och lite färsk koriander. Bläckfisken var perfekt tillagad och såsen var aningen het, men den passade till det medelfylliga, något maltsöta och från ekfaten vaniljnyanserade ölet Blonde från Innis & Gunn. 

Näst på tur stod ett fat med ostron som såg matiga och fina ut. De tre sorterna var riktigt goda med tydliga smakskillnader. Ostronet Cumbrae från den skotska västkusten var smakrika och hade en fet, nästan gräddig textur, medan sorten Carlingford från Irland var fylligare och hade en underbar balans mellan havssälta och mjuk sötma. Min favorit för kvällen var de skotska Caledonian, de var stora och matiga och hade en fenomenal stor, elegant och lång smak med den renaste havssälta jag har känt på flera år. Citronen hoppade jag över, vinägern med schalottenlök också – ostronen var så fantastiska att jag inte för något i världen ville förändra något i dess smak.

Av någon underlig anledning ingick det också några, i och för sig väldigt goda, stekta chorizos till. Vad det hade med ostron att göra förstod jag inte, men att den skickliga köksmästaren och krögaren hade en fäbless för chorizo framgick tydligt – den lilla kryddiga rackaren dök upp på flera ställen i menyn.

I glaset hade vi nu den storsäljande whiskyfatlagrade Original från Innis & Gunn, ett mer nyanserat och elegant öl med lite mildare fatkaraktär och aningen slankare kropp. Just till ostronen var denna finstämd fatlagrade öl att föredra, men till chorizon, jag var ju tvungen att prova den, var ölet lite för vekt.

Till varmrätt hade jag valt en grillad John Dory, en välsmakande vit rundfisk som fångas utanför Skottlands sydliga kuster. Dess kött var fast och smakrikt och passade perfekt i sin rätt med kikärter, tomat och – chorizo! Den senare bidrog till en underbar fyllighet som gjorde att vårt öl passade absolut perfekt till. Det blev en exklusiva, småskalig tappning från Innis & Gunn (återigen – jag var ju nyfiken att prova så mycket som möjligt tillsammans med Dougal) som görs för den kanadensiska marknaden, Canada Cask. Detta maltfylliga, rikt smakande starka öl (8.7 procent) har en mycket fint avrundad balans med en liten maltsötma som gifte sig perfekt med den lätt söta tomat- och chorizofonden. Jag njöt i fulla drag och kunde för stunden inte komma på ett enda gott vin jag hellre hade velat ha. Det blev kvällens kombination!

Stoppmätt var jag redan, men ett öl till stod på listan, Rum Cask från samma bryggeri. Detta lite mörkare öl har en påtaglig arom av melass och vanilj utan att vara direkt sötaktigt. Däremot upplevs det mjukt eftersom det mer eller mindre saknar beska.

Jag kunde därför inte låta bli att beställa en saltad chokladmousse med en sval crème fraiche smaksatt med vanilj. Som vanligt var desserten för söt för ölet, vilket gjorde att det upplevdes lite tunnare och faddare, men ur ett rent aromperspektiv satt även den här kombinationen bra.  

Kvällens slutade på en pub – missade tyvärr namnet, men det ligger så många trevliga pubar här att den exakta puben inte är lika viktig. Förutom att jag glädjande nog fann God Lager från Nils Oscar, hittade jag en utsökt rik, ordentligt humlemättade men perfekt balanserad Landlord Ale från Timothy Taylor Brewery. Den blev den perfekta sängfösaren!