söndag 26 juni 2011

Middag den 26 juni

Okej, jag gjorde väl något halvhjärtat försök att lova att det inte skulle bli för mycket. Men vad hjälper det när både jag själv, och mina ärade gäster, spårar ur. Tänkte först att mina åtta flaskor vin skulle var en perfekt mängd för mig och mina fem gäster - det visade sig med facit i hand att kvällen skulle ha 15 flaskor i beredskap för oss. Och vi skötte uppdraget med heder, okej, lätt flamsiga och med mycket skratt, men skratt förlänger livet och gör gott, alltså rena hälsokvällen. Tänkte jag, och körde på i gamla intrampade spår.

Full fart bland  karafferna med andra ord!

Det började lugnt med en superb 1995 Dom Pérignon från Moët & Chandon, en champagne som bjuder på stor komplexitet och läcker balans mellan frisk syra, en första mognadsnyans och en god textur. Till den lite tilltugg, de vanliga lättsaltade potatischipsen precis som vanligt, men också en kall skummande blomkålssoppa i glas toppad med brunoise av rostat rökt ankbröst, dessutom en god ägg- och tryffelkräm som hade toppats med tryffelkaviar.

Till bords bjöd Mr Z på första vinet, generöst fruktigt och mjukt i texturen med en något låg syra men i gengäld en läcker doft och smak. Vinet var svårgissat, vem hade kunnat tro att vi hade ett vin av Verdelho från Kalifornien i våra glas? Detta vin, 2009 Naucratis Lost Slough Vineyards från den lilla spännande experimentella firman Scholium Project och en vingård i Solano, passade alldeles perfekt till den smakrika consommén av havskräftor med garnityr av halstrade havskräftor och pilgrimsmusslor.
 
Två chardonnayviner på lut, båda av högsta kvalitet men helt olika i stilen. Från Bourgogne hade jag valt 2006 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Louis Jadot, ovanligt fet och fyllig med en mineralstruktur som inte var lika utmejslad som vanligt. Jämfört med amerikanen som stod intill, upplevdes den nyanserad och även stram, och den passade perfekt till den fina torskryggfilén som hade ugnsbakats och serverades med en klassisk (och supergod!) vitvinssås kokt av musselfond och serverad med musslor, löjrom och rädisor.

I glaset intill stod en fet, lätt smörig, tropiskt fruktig men ändå sval 2006 Chardonnay Marcassin Vineyard från Marcassin ute i Sonoma Coast. Som alltid finner jag vinerna från Marcassin vara kraftfulla och goda, särskilt med ordentligt luftning, men de har tyvärr en lite för låg syra för att vara riktigt storstilade.

Gun och Lenny hade tagit med sig två pinotviner, båda riktigt goda men det första allra bäst. Det bjöd på en underbar mörk sötsur körsbärsfrukt i stil med den man finner i vinerna från Morey-Saint-Denis, och även om vinet hade en viss mineralkänsla, fick jag inte ihop det med årgång 2008 (fick vi veta) i Bourgogne. Alltså USA, och alltså Oregon, och alltså 2008 Pinot Noir Canary Hill Vineyard från den allt bättre producenten Ken Wright Cellars. Ken Wright gör bland de mest bourgogneliknande vinerna i Oregon, och just det här är det mest typiska på det spåret. Även om nästa vin också var gott, 2007 Pinot Noir Brown Ranch från Saintsbury, föll min röst på vinet från Oregon.

Vi hade inte talat med varandra om det inför middagen, ändå blev det synk på högsta nivå. Meringue hade nämligen tagit med sig två mogna cabernetviner från Kalifornien (1990-tal) och jag har planerat varmrätten efter två av samma typ, men från 1980-talet.
Vi började med ungdomarna, det första läckert mörkfruktigt med en lätt jordig mognadsnyans och en sötaktig fatton som av amerikanska ekfat. Jag gissade Ridge Montebello och trodde på tidig 90-talsårgång, men vad gjorde det när Mr Z glänste och spikade vinet, 1993 Alexander Valley Cabernet Sauvignon från Silver Oak Cellars.
Bara att bita ihop. Nästa vin. Fantastiskt storslagen med en djup och seriös kropp, underbara aromer med läckra mognadstoner, helt klart av yppersta snitt. Vid summeringen av kvällens viner, var det helt klart ett av de allra bästa. Att de var en toppcabernet från Napa Valley stod klart - jag själv var på andra sidan dalen när Mr Z gjorde det igen, spikade producenten, Abreu Vineyard, men gick lite fel på själv vingården. När flaskan avtäcktes visade etiketten 1992 Cabernet Sauvignon Madrona Ranch. Snyggt medhavt av Meringue, snyggt provat av Mr Z.

Mina två viner var helt klart äldre och bjöd på både jordigare toner med multna löv och tryffel och mer torkade fruktaromer. Det första vinet, 1984 Estate Cabernet Sauvignon från Chateau Montelena, var oväntat katrinplommontorkat fruktigt, men hade samtidigt en stor komplexitet med nyanser av tobak, torkad chile och finaste mörk choklad. Jag mindes den dock som lite mer bordeauxlik. Smaken var intensiv, fortfarande väl sammansatt med vitala tanniner, men med en stor rondör och lång, lång eftersmak.
Nästa vin fanns det en del tvivel om. Jag höll inte alls med om eventuell korkdefekt, istället var vinet stramt hållet och torrt till sin struktur, men generöst och utsökt mognadskomplext till sin doft och smak. Det var också rätt hustypiskt för Diamond Creek Vineyards, och vinet var den första årgången firmans mest sällsynta vingårdstappning, 1987 Lake, gjort uteslutande av Cabernet Sauvignon.

Med mogna viner som dessa, måste maten bygga på komplexitet genom råvaror från jorden, alltså på rotgrönsaker, kål och svamp. Jag hade helstekt ett par gödkalventrecôter och serverade dem med en buljong av kalvfond, tryffel, vitkål och vitt vin, därtill en kräm av persiljerot med en liten persiljerot kokt confit i ankfett samt en krisp av friterad persiljerot. Därmed fångades både vinerna mogna komplexitet och deras läckra ålderssötma. Pricken över i blev några sköna rasp av färsk fransk sommartryffel.

Behöver man säga mer?

Kvällens första extravin kom från Kalifornien (förvånad?) och den lilla trevliga familjefirman Robledo Family Winery i Carneros. Det blev en medelfyllig, silkigt texturerad, en aning fatrostad men också frisk 2009 Chardonnay. Skönt med lite uppfriskande efter de mogna.

Sedan blev det åka av när jag fick lust på kraftpaket. Fick en sådan himla lust att dricka lite täta cabernetviner från Lokoya. Jag valde den unga men riktigt bra årgången 2005, men hann bara dubbeldekantera dem i 20 minuter medan vid satt som klistrade till en magisk konsert på DVD. Tiden behövdes, och det första vinet, 2005 Spring Mountain Cabernet Sauvignon, blommade successivt upp och förenade sin djuplodade, täta mörka vinbärsfrukt med mer stenigt mineraliska toner. Det här är det mjukare av cabernetvinerna från Lokoya, därmed inte sagt det enklaste; Lokoya är en av de allra bästa producenterna i Napa Valley.
I nästa glas blommade det ännu tätare och mer stenigt strukturerade 2005 Howell Mountain Cabernet Sauvignon upp. Jag höll det som de läckraste av de två, om man nu måste ha en åsikt om vilket vin är bäst. Egentligen är det rätt fånigt att hela tiden rösta på "bästa vin" och detaljstudera varje vin när man har en fest eller en middag. Vin ska drickas!

Jag hade köpt ett par kilo 24-månaders Comté, min absoluta favoritost, och har den alltid som stapelvara på caféet. Det blev inga större kulinariska skapelser - jag skar helt enkelt upp rejäla skivor till var och en och serverade med lite tryffelhonung och brödkrisp. Sedan fick var och en dricka vadhelst de önskade ur de öppnade flaskorna.

Bourgogne kom dock helt på plötsligt på tapeten, men tyvärr hittade jag inte exakt det jag hade velat servera vid den sena timman, så jag tog en 2007 Echézeaux Grand Cru från firman Domaine Confuron-Cotetidot i Vosne-Romanée. Sval, direkt från vinkällaren, var den läckert uppfriskande, men tyvärr inte alls så stringent jag hade hoppats på. Det kan ju lätt bli så efter ett antal viner...

Eftersom jag hoppade över själva midsommaraftonen, valde jag att gå traditionellt till desserten. Skivade jordgubbar med ett uns socker och en skvätt Cointreau, därtill bara vanlig hederlig vaniljglass. Enkelhet är oftast allra bäst.
Ett glas sött bestod denna kväll av 1989 Crème de Tête från Château Suduiraut i Sauternes. Varje gång vi når desserten på Café Rotsunda känns som en ren seger över tiden, och det är alltid en stor glädje att öppna något av mina goda sötviner.

Summering: 6 gäster, 15 viner, 30 Riedelglas

1 kommentar:

zwampen sa...

Känns skönt att veta, att ikväll så är det dags igen!
Vilken mat, vilka viner!