Bottega den 16 maj

Efter den fina inledningsmiddagen på Michael Mina, hade ribban på maten satts högt. Ändå blev den ”lilla lätta lunchen” på Robert Mondavi Winery ett lyft! Kocken har höga ambitioner, och har också en fin meritlista bakom sig. Jag hade dock inte förväntat mig att maten skulle vara av stjärnnivå.

Först fick vi en liten aptitretare med gnocchi och en krämig sparrisvelouté, garnerad med lövtunna färsk grön sparris, som var både krispig och nästan söt.
I glasen hade vi en sval 2009 Fumé Blanc To-Kalon Reserve från Robert Mondavi Winery, en utsökt rent citrusfruktig sauvignon med en elegant vit blommighet, frisk syra som gränsar det strama men som ändå är väldigt fint balanserad i den feta men lättdruckna fruktkroppen. Den passade utmärkt till den finstämt milda maträtten, och även till den krispiga salladen med vårprimörer, tunt hyvlad mandel och en fin dressing av crème fraiche och getost. Lätt, somrigt … och gott!

Varmrätten var makalöst god och vällagad. En perfekt stekt och försiktigt ugnsbakad hälleflundra (en svår fisk att tillaga till perfektion – den blir lätt torr, och så urtråkig) som serverades på en bädd av pinfärska vårgrönsaker från den egna trädgården intill vingården (sugar snaps, lök, morötter) och trumpetsvamp, toppat med första örter på kvist friterade tempura, samt en ver jus (syrlig druvmust) och en rödvinsfond. Till det drack vi en läckert doftande 2009 Pinot Noir Reserve från Robert Mondavi Winery och deras vingårdar nere i Carneros. Det är ett helt okej vin, lite sötfruktigt och mjukt för att upplevas distinkt och verkligt komplex, men till maten passade det fint. Och just är faktiskt det viktigaste.

Middagen skulle bli betydligt mer rustik, men det behövs som motvikt till att det tjusiga som ska avhandlas vid middagsborden denna vecka. Den skulle avnjutas på Bottega i Yountville, en stor och ljudlig restaurang som är en hybrid mellan stockholmskrogarna Sturehof, PA & Co, Rolfs Kök och La Vecchia Signora, ungefär.

Eftersom vi hade varit på Robert Mondavi Winery under dagen, tyckte jag det var lägligt att inleda middagen med deras toppvin 2007 I Block Fumé Blanc To-Kalon, som görs av druvor från knotiga ålderspinade stockar planterade 1945 – de äldsta av sorten i Kalifornien. Vinet är till fullo jäst i helt nya franska ekfat, vilket inte noteras annat i form av en mild vaniljton, en fetare textur och en viss struktur i smaken. Det uppför sig väldigt mycket som en högklassig vit bordeaux, och vinet är helt klart att av de finaste i sitt slag i Kalifornien.

Till förrätt hade jag beställt in en vinstocksgrillad bläckfisk med olivoljebräserad potatis och en späd grönsallad med picklad rödlök. Till denna rätt passade vinet alldeles perfekt – dess kropp mötte texturen i potatisen och mäktade också med bläckfiskens grillyta.

Pinot Noir stod sedan på tur – veckan kommer ju mest handla om Cabernet Sauvignon, så det känns rimligt. I den stora listan hittade jag tre sorter som lockade allra mest.
I det första glaset fick skänkt en förträfflig, ytterst elegant rödfruktaromatisk och finstilt 2009 Pinot Noir Tina Marie Vineyard från Russian River Valley och den lilla uppstickarfirman Anthill Farms, vars viner alltid är förtjusande eleganta, med diskreta fat, fin syra, silkeslena tanniner och måttlig alkohol. Det var, enligt flera kring bordet, kvällens godaste.

I mittenglaset hade vi en 2007 Pinot Noir Flax Vineyards från Merry Edwards Winery, också den från Russian River Valley. Här är frukten djupare, mer mättad av mörkare fruktighet, vinet har också en lite jordigare nyans och inte alls samma höga parfym som det från myrfarmen. Även strukturen är lite stadigare, och trots att vinet är två år äldre, uppförde det sig snarast två år yngre.

Tredje vinet kunde vi bara inte låta bli att beställa – med en prislapp på 265 dollar var det på den här listan mellan 100 och 200 dollar billigare än på andra ställen. Alltså slog vi till på denna 2006 Pinot Noir Marcassin Vineyard från Marcassin ute i Sonoma Coast. Även om årgången är något svagare för pinotviner i Sonoma jämfört med de andra årgångar vi hade intill, uppförde sig detta vin riktigt bra. Det är dock gjort i en helt annan stil, det är mycket stramare strukturerat, inte alls lika charmigt och silkigt, istället med mer tanniner, friskare syra och en lite mer uttalad fatnyans. Frukten är syrligare, färgen är dessutom ljusare, men i gengäld finns här mer komplexitet stammad ur annat än själva frukten. Det här är viner som behöver mer tid, och mer luft, och det är inte allas tekopp. Jag tyckte om det, men höll vinet från Anthill Farms som kvällens finaste pinot.

Pinot betyder anka, i alla fall för mig, och i alla fall om ankan är kokt confit. Och det var den här. Rätten med den halva confitkokta ankan var rejäl, till och med för det matvrak jag är, och därför lämnade jag i stort sett hela garnityret; två stora skivor rostat surdegsbröd med anklevermousse (okej, jag erkänner, den åt jag upp) och en märklig kompott av apelsinskivor och senap. Den smakade jag på, men det kändes inte passande till vinerna, så den fick stryka på foten. Istället snodde jag åt mig av min bordsgrannes spröda pommes frites, som var smaksatta med tryffel. Mycket bättre!

Ankan var alldeles perfekt till vinerna, och tack vare den feta texturen kom vinet från Marcassin mycket bättre till sin rätt. För många viner är en klokt tillagad maträtt en mycket viktig faktor för att njutningen ska nå toppnivå, och sådana är vinerna från Marcassin, som egentligen aldrig rockar på egen hand. Men nu, till ankan, blommade vinet ut tack vare att strukturen polerades.

Dessert orkade jag egentligen inte med, ändå beställde jag (mest av nyfikenhet) in en dolci fritto, en lite hög med friterade beignets och risfyllt smågott som serverades med en väldigt sött sylt. Inget särskilt upphetsande … men så blir det ibland.

Istället satte jag i mig det sista av det härliga pinotvinet från Anthill Farms, som luftningen hade blommat ut ännu mer, men fortfarande hade kvar hela sin intensiva parfym och silkiga struktur. . Den som spar, han har.