Säsongens sista middag med vinklubben, i härligt solsken och med Alsace och dess viner på kvällsordningen. Som vanligt var vi på Villa Källagen, vars förträffliga kök alltid anpassar maten precis efter vinernas struktur, smak och doft, ett måste om resultatet ska bli fulländat när man arrangera en vinmiddag.
Middagen skulle inte omfatta hela bredden av viner som görs i Alsace, heller inte alla de producenter jag gärna hade sett – man måste ju ändå begränsa sig lite till mage och gom – däremot idel gott.
I det första glaset serverades 2008 Pinot Gris Cuvée Ste Catherine från Domaine Weinbach, ett vin som jästs i ståltank men sedan mognat i äldre ekliggare, och vars smak var medelfyllig, rund, en aning smörig med gula fruktnyanser, en läcker kryddighet och en fin men inte frisk syra. Till sparrisrätten var detta vin det som passade allra bäst – både avseende smakintensitet och balans.
Vinet från Domaine Zind-Humbrecht, 2008 Pinot Gris Heimbourg, var både fylligare och lite kryddigare och hade en god fruktintensitet som till en början upplevdes sötare, men som mot slutet i smaken klingade av till en lite torrare känsla. Nog var även det riktigt bra till, även om det till viss del lade sig strax över sparrisrätten i sin större kraft, men jämförde man de två vinerna, var det vinet från Domaine Weinbach som vann de allra flestas gunst.
Vinet från Zind-Humbrecht passade desto bättre, faktiskt fulländat, till nästa rätt, en grillad brioche med ankleverterrin och en sallad på confit av anka och späda grönsaker och sultanrussin. Just till fetare rätter som denna brukar viner med god kropp och en inställsam fruktsötma göra sig väl. Mitt val var dock ett ännu sötare vin, 2008 Gewurztraminer Grand Cru Altenberg Vendanges Tardive från firman Gustave Lorentz. Den här vintypen är lurig, vet man inte exakt hur vinet smakar kan man lätt bli förvånad – den bedrägliga vinstilen kan vara allt från nästan torr till väldigt söt. I detta fall hade vinet en restsötma på 51 gram per liter, alltså inte så sött att det passar till dessert. Till denna goda ankleverrätt satt vinet som gjutet, och den normalt sett blommiga druvsortsaromen var lite mer diskret tack vare att druvorna hade skördats vid mycket hög mognadsgrad.
Av det vackra distriktets totalt 14 500 hektar av vin uppodlade areal, täcker Riesling cirka 20 procent. Flera av de finaste vinerna i Alsace görs av Riesling, och två utmärkta exempel på det hade givetvis tagits med. Den på beställningssortimentet tillgängliga 2005 Riesling Cuvée Frédéric Emile från Trimbach blev ett härligt, föredömligt torrt och stringent syra- och mineraldrivet sällskap till den första varmrätten – det bästa av två viner om man drog ett snitt bland de knappt 80 gästerna som var med på middagen. Doften är stor, förvisso väldigt elegant, men skolboksmässigt ren och druvtypisk, och den växte undan för undan vinet fick luft i glaset. I mitt tycke en av de bättra årgångarna nu på 2000-talet.
Nästa vin var också utsökt, men egentligen för kraftigt och fruktorienterat för just den här rätten (även om det var gott, passade det bättre till den efterföljande kycklingrätten). I glaset hade vi ännu ett stilfullt vin från Domaine Zind-Humbrecht, 2008 Riesling Heimbourg, men den här tappningen hade en större sötma (cirka 14 gram per liter) som liksom i det tidigare av firmans viner upplevdes mer i början av smaken än mot slutet.
Blott nio procent av vingårdsarealen i Alsace är planterad med Pinot Noir, och från de tidiga dagarnas sura, glesa och ljusa pinotviner, gör allt fler producenter idag viner med större djup, finare struktur och betydligt mer elegans. De finaste sorterna kan till och med mäta sig med rött bra bourgogne, numera!
Försmak på försommaren skedde med hjälp av rabarber och jordgubbar, vilka i nuläget båda har den nödvändiga syran för att balansera ett vin med syra. Denna syrabalans fulländades genom en mild yoghurtmousse som hade fyllts med rabarberkräm. I glaset hade vi en 2005 Pinot Gris Altenbourg Vendange Tardive från Domaine Weinbach, ett medelfylligt och betydligt sötare vin än den tidigare serverade sent skördade tappningen, vilket var nödvändigt för att finna den rätta balansen.
Hade det varit en middag på Café Rotsunda, hade troligen dörrarna till det välfyllda barskåpet öppnats, Alsace är ju också känt för både Marc de Gewurztraminer och en lång rad intressanta och goda vattenklara fruktdestillat. Den här kvällen fick jag dock vara utan fruktsprit – och det gick faktiskt rätt bra det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar