Bistro Bouchon den 18 maj

En av de vackraste vingårdarna i världen ligger uppe i bergen i Knights Valley och hör till Peter Michael Winery. Det är inte bara höjden som ger en svindel, utsikten tar formligen andan ut en, går man dessutom närmare och tittar på varje enskild vinranka och detalj i vineriet, inser man att man har med fullblodsperfektionister att göra!

Det märktes också på den lunch som serverades, tillagade av husets egen kock Janelle Weaver. ”Lätt lunch” stod på programmet, på tallrikarna landade dock något helt annat än den macka och sallad jag hade förväntat mig.

Först en tartar eller snarare mousselin av rökt stör på en rostad brioche (som speglade vinet fataromer) som serverades med en fräscht krispig sallad av palmhjärta, lövtunt hyvlad fänkål (som speglade en del lakritsnyanser i vinet) och späd frisésallat smaksatt med en dressing av brynt smör och citronvinäger. Rätten var fantastiskt god, och upplevdes som stöpt efter den underbart rent fruktiga, hustypiskt stramt hållna och nötigt men diskret fatnyanserade 2007 Ma Belle Fille, en av de elegantaste chardonnayerna från vineriet.

Vi fortsatte med deras röda bordeauxtolkning, 2007 Les Pavots, ett vin som med förtjänst hade dekanterats en dryg timma innan lunchen, medan vi tillsammans med vinmakaren Nick Morlet hade en omfattande provning av vineriets utsökta vinlista. Dt är fortfarande ungt och djupt fruktigt, tätt och strävt – som förväntat av bergsviner – men det blommade ut fint med luften och tidens hjälp. Vi njöt att det fruktmättade men eleganta vinet till en med vinstocksglöd ugnsgrillad spädgris serverad på en krämig skogssvamprisotto (var feta konsistens på ett perfekt sätt tog hand om det unga vinets tanniner och gjorde det silkeslent) och en fint smakförhöjande fond. ”Lätt lunch”? Knappast, men vem bryr sig om sådana missförstånd vid beställningen när utfallet andas enstjärnigt brasseri?
Det blev också en god dessert, en krämig och välsmakande polentakaka med blodapelsin, jordgubbar och en lättvispad grädde med en doft av Grand Marnier. (Sedan bar det av till Verité för att njuta hundrapoängsviner).

Kvällens middag hade bestämts till Brasseri Bouchon mitt i Yountville, ett stilfullt och livfullt brasseri med höga ambitioner och stor vinlista, ägd av Thomas Keller som också äger The French Laundry. Här skulle det bli lite ”enklare” middag eftersom jag hade skrivit in så många finmiddagar på veckans program. Här beställde vi alla lite olika rätter, därför gjordes vinvalen het utan direkt tanke på rätterna. För min egen del blev det rent smakmässigt jackpot till båda de rätter jag tog.

Det hela började med ett vitt vin, en chardonnay från firman Hyde de Villaine (ägd av odlaren Larry Hyde och bourgognelegenden Aubert de Villaine), den fatjästa men sedan delvis ståltanksjästa 2009 De La Guerra från odlingarna i Los Carneros. Det blev en elegant aperitif, frisk och nyanserad med bara en viskning av ekfaten.

Jag hade valt sniglar till förrätt, tillagade som en liten ragu med svamp, vitt vin och grädde samt gröna ärter och bondbönor, en klassiskt orienterad rätt som kändes passande till rött vin. För att synkronisera med de andra vännernas rätter, valde jag ett elegant rött vin – 2009 Pinot Noir Peters Vineyard från Anthill Farms och Sonoma Coast – ett vin som jag egentligen hade tänkt välja alldeles oavsett vad vi åt till. Anthill Farms rockar, de är helt klart den nya tiden superstar bland kaliforniska pinotproducenter, och inspirationen såväl som lärdomarna kommer till stor del från den legendariska pinotfirman Williams Selyem, där de tre unga delägande vinmakarna tidigare har jobbat.
En förföriskt yppigt och hallon- och rosenaromatiska doft slog upp mot näsan, faten är så gott som borttrollade, syran är livlig och texturen sammetslen. Det är så fint och gott att man blir förälskad!

Eddy bjöd sedan två blindviner, båda kraftfulla viner av helt olika stil. Det första stramt fruktig och bergsstrukturerat elegant med massor av stenig mineral och seriöst stadig men ändå njutbar ryggrad av tanniner, fem år till hade inte varit fel, ändå var vinet så vansinnigt gott – ja, det försvann innan jag ens hade fått in min kötträtt! Att det rörde sig om cabernetdominans var jag övertygad om, men huruvida det kom från Washington State eller Napa Valley hade jag först svårt att bestämma mig för, innan jag tack vare vinets elegans lade min röst på förstklassig (dyrbar!) cabernet från Napa Valley. Och så var det – i glaset hade vi 2007 Deep Time Cabernet Sauvignon från kultiga Hundred Acre. Det här är firmans prestige, långlagrat i de finaste av ekfat.

Nästa vin hade en doft som var påtagligt sötare och mer koncentrerad frukt, ungefär som en stor zinfandel från Paso Robles, samtidigt med en fast och stenigt markerad struktur som förde mina tankar till Priorat, eller åtminstone lika stenig jord. Jag var inte nöjd med någon av mina gissningar, och kände mig helt enkelt förvirrad. Stilen var ju så otroligt rik.
Det visade sig vara en närmast ren cabernet från Robert Mondavi Winery, och vinet var den sällsynta toppselekteringen 2007 To Kalon. Gott, absolut. Ungt, helt klart! Men fem till åtta år till hade varit att föredra. Därför lade jag min personliga röst på vinet från Hundred Acre.

Jag tog kvällens tips som varmrätt, en rosastekt sirloin som serverades med fint knaprigt kokta och smörslungade vårgrönsaker och en schalottenlöksrödvinssås, som hade en liten tilltalande sötma som matchade vinerna sötaktiga frukt på ett alldeles lysande sätt.

Det var dags för mig att plocka fram det vin jag hade beställt blint och dekanterad av sommelieren. Vinet var mörkt, tätt och fortfarande lite knutet, såklart (med tanke på åldern), men det hade en djup frukt som snarare var tät än sötmogen, det hade också en lätt bläckig nyans och en mjukt vaniljkryddig fatkaraktär Smaken var fyllig, precis som de tidigare vinerna märkt av tanniner och ungdomens något tjurskalliga sätt att visa lite av frukten, men absolut inte hela härligheten. Tack vare de stora Riedelkuporna och tiden (30-40 minuter i glaset) började vinet öppna upp sig och bli minst sagt förföriskt. Något skrämmande fanns det inte alls i detta vin, inte alls. Tvärtom – trots motståndet från Deep Time blev nog alla lite trollbundna över denna 2008 Scarecrow från firman med samma namn, Scarecrow.

Nog tog jag en dessert, en chokladbakelse med honung, förvisso god, men eftersom jag hade mitt fokus på vinerna, lät jag desserten åka ner med blixtens hastighet, så jag kunde sitta som Ferdinand, och bara lukta, och lukta, och lukta … och såklart också dricka resten av vad som fanns kvar av de supergoda vinerna.