Bortamatch den 5 mars

Herregud!
Ja, det är väl den minsta känsla man kan (och bör) bära på när man ställs inför det fakta att man kan provsmaka (eller, snarare dricka) världens bästa viner. Varför tänker jag då sällan på denna Herre Gud, om jag borde tillbe varje dag i veckan? Allt jag håller på med är ju överflöd i I-landslyx.

Det är på något sätt lättare att referera till sina bästa vänner, vilka ur ett njutningsmässigt perspektiv ersätter alla de gudar jag kan minnas att jag någonsin har tänkt på. Alltså begav jag mig på pigga steg genom ett soligt men vinterkallt landskap till Världsmästaren, som hade bjudit in till lunch.
Jazzmusiken flödade avkopplande ur högtalarna när jag steg innan för dörren, underbart ackompanjerad av väldofter från köket. Musik är en viktig del av totalupplevelsen, och den bör väljas med samma omsorg som menyn komponeras. Hos Världsmästaren blir det jazz, klassisk musik, och spansk gitarr. På tallrikarna blir det motsvarande känsla, elegans och temperament. I glasen likaså. Någon hip-hop och amarone blir det aldrig, heller inte rock’n’roll och zinfandel.

Det var en djupt rosafärgad champagne med nyanserad mognad till både utseende och doft som först fick känslospröten att väckas till liv efter den kalla promenaden. Toner av söta röda bär, ungefär som en mogen röd bourgogne, kopplat till sensuellt multen skogsvegetation vittnade om mognad, och smaken var både rik och djup, men samtidigt elegant. Min gissning gick hem, champagnen kom från Veuve Clicquot Ponsardin och visade sig vara 1998 La Grand Dame Rosé.
Till den njöts anklever på mörkt, lite sötaktigt bröd – en ljuvlig kombination.

Trots att korken upplevdes lite krympt, därmed fick pressas ner i flaskan snarare än ur den, var vinet i absolut perfekt skick. Fortfarande ljust halmgult med en ung och först lite knuten men med tiden i glaset allt växande och stilfullt fet på samma gång som ytterst elegant, framstod det strama och påtagligt kalkmineraliskt bitska vinet som en fullfjädrad grand cru. Så var det också, och på sitt sedvanligt logiska sätt resonerade sig världsmästaren på ett föredömligt sätt fram till rätt svar på alla tre punkter på det vin jag hade tagit med; producent, läge och årgång. Facit var 2005 Chevalier-Montrachet Grand Cru från Etienne Sauzet.
Trots att rätten i sig känns svår till vin, en tartar av avokado och crème fraiche som generöst hade toppats med löjrom, blev kombinationen god.

Eftersom den vita bourgognen var så försvinnande god och snabbt sinade i glasen, förslog Sir Ausonius att vi skulle knäcka hans champagne till nästa rätt. Den bjöd också på mognad med nyanser av bokna äpplen, men också med en yngre ton av gråpäron, och med en stramt syrlig smak med underbar längd. Det här var en champagne som jag inte direkt kände igen, och som sedan visade sig vara helt ny för mig; 1990 Grande Cuvée från Billecart-Salmon.
Till det goda bubblet serverades riktigt fina, tunt skivade pilgrimsmusslor och god färsk tonfisk – enkelt serverat som de var med god sojasås, ingefära och wasabi. Varför krångla till det?

Två flighter om rött stod på tur sedan på tur, och som vanligt (ja, faktiskt) blir det en resa genom Bordeaux när man leker med Världsmästaren. Vi var alla överens om att det första vinet var en av anledningarna varför man så totalt faller för vinets lov. Det var på alla sätt kvintessensen av vin, och av Bordeaux som vindistrikt. Elegansen fanns där, komplexiteten, ungdomen och mognaden i ett, men mest av allt – den fantastiska balansen mellan sensualism och pur kraft i ett. Enda gnället var att vinet med luft avslöjade en lätt volatil nyans, troligen från ordentligt mogna druvor i en varm årgång, typ 2003 eller 2000. Själv trodde jag vinet var betydligt äldre. I det första glaset hade vi fått en förbluffande bra 2003 Château Canon-La-Gaffelière från St-Emilion.

Hur gott det än var, föll mitt val på nästa vin, som upplevdes djupare, tätare och mer strukturerat. Att vinet kom från samma årgång, fick vi reda på, gjorde mig lite förvånat – det kändes så väldigt mycket yngre. En logisk gissning, baserad på smakupplevelsen och den auktoritära doften, hade varit att det här vinet hörde till Médoc och förmodligen var av ”dyrare slag”, eller kanske till och med ”mycket dyrare slag”. Samtidigt var Världsmästaren värd, och då brukar den fullkomligt inaktuellt och fåniga klassificeringen från 1855 ställa sig vid skampålen. Så sant som gissat – vinet var såklart inte cru classé, dock en cru bourgeoise! I glaset hade vi en alldeles strålande bra 2003 Château Tour Seran, byggd av närmare 60 procent Merlot och signerat av den mästerliga Jean Guyon.

Maten till bordeauxduon var lika rustik som god. Anklår, hastigt marinerade i lite sojasås och chile, sedan grillade och ugnsstekta till rosa perfektion, och – som pricken över i:et – serverade med en potatisgratäng med jordärtskocka, tryffel och lagrad Comté! Precis vad en hungrig karl som jag behöver.

Vi fortsatte på temat röd bordeaux i flight nummer två. Den första var klassisk, stilfull och komplex mogen med en uppsjö av nyvässade blyertspennor på ett skolboksmässigt sätt. Smaken var så förtvivlat god att man knappt vågade ta en endaste liten klunk till av ren rädsla att det goda skulle slut. Tack och lov var vi inte så många runt bordet, så därför hade vi generöst med vin att njuta av. För min del var det här kvällens röda, och gissningen gick nog till St-Emilion för kombinationen av kropp, struktur och känsla av mineral, men jag höll som en gissning, en vag sådan. Men mycket riktigt, så var det; 1982 Château Beauséjour. Jösses vad gott!
Jag kände så väl igen stilen på nästa vin, mogen i överkant med jordiga och lätt järniga toner, som en bordeaux men ändå inte, och tack vare den mogna på gränsen till lätt oxiderade stilen trodde jag att vinet var äldre än det föregående. Uppenbarligen hade jag inte gissat på den tydliga instruktion om temat som Världsmästaren hade presenterat. Dessutom gjorde jag det vanliga stora misstaget man gör som blindprovare – försöker bestämma vinets ursprung utifrån vem som har hällt upp det. Alltså har jag lika fast som fel i Bordeaux. My mistake!
I glaset hade vi nämligen 1982 Georges de Latour Private Reserve från Beaulieu Vineyards, i hjärtlandet av Napa Valley. Tänkt så fel man kan gå – och tänk så väl jag kände igen det här vinet från alla tidigare gånger jag har provat mogna kalifornier, inte minst från just detta vinhus.

Sedan blev det ost, god ost. Men jag måste erkänna att jag var mer förundrad över vinet. Djupt bärnstensbrunt, som en ljusare version av sherrytypen PX, och ungefär lika intensivt som detta utan att ha samma fyllighet och sötma. Nog var det sött, men det hade också en fin syra och en ljuvligt karamellig och kanderad personlighet. I den långa eftersmaken dröjde sig kanderad och torkad frukt kvar, russintonen var uppenbar, men mycket elegant. Jag tyckte det var svårt att gissa på vinet, visst hade det sauternesliknande egenskaper, men det var så djupt brunfärgat att det jag trodde det kunde har rört sig om ett riktigt häftigt och gammalt vin av typen passito. Mitt enda rätt var: gammalt. I glaset hade vi nämligen en 1929 Château Doisy-Dubroca, från Sauternes, från halvflaska (vilket delvis förklarade den mörka färgen).

Jazzen fortsatte att flöda ur högtalarna, men nu ackompanjerade av Världsmästarens fingerfärdighet på gitarren. I glaset ett alldeles underbart vitt vin, torrt och fräscht vitblommigt med en fet kropp som stramades upp av en pigg fruktsyra, helt klart en vit bordeaux. Jag har njutit av detta bländande goda vin förut, 2008 Les Plantiers de Haut-Brion, det fina vita andravinet på Château Haut-Brion.

Sedan kom nästa vin av bara farten, fullt mogen men fortfarande riktigt komplex. Att slutet var lite intorkat var inte att förvånas över – ett så moget vin ur halvflaska (!) ska egentligen inte var så här läckert. Det vin vi hade fått upphällt i glaset var 1964 Château d’Issan från Margaux. Ser man på!

Som om det var nödvändigt blev det en volta till Eriks Vinbar på Gondolen, där det i många goda vänners lag blev champagne, vitt vin, lite rött vin (bland annat en rätt god men kanske också lite väl kryddig pinot från Meyer-Näkel), innan vi fick för oss att åka hem igen. Kvällen skulle sluta med mer jazz, och med en riktigt, riktigt god röd bourgogne. Så var det bara!

Tack och lov hann vinet inte komma upp i temperatur, så det blev verkligen så läckert källarsvalt en nobel röd bourgogne ska vara. Svalkan till trots bjöd vinet på en kropp så djup, en fruktighet så tät och intensiv och en parfym som var omisskännlig från Vosne-Romanée. En viss mognad fann jag, men spänsten var så formidabel att vi måsta vara på den här sidan millennieskiftet. Min miss var att jag trodde det var en grand cru, men när flaskan avtäcktes visade etiketten att firman numera är såld och nerlagd, Domaine René Engel (idag Domaine d’Eugénie), och att vinet var 2002 Vosne-Romanée Premier Cru Les Brulées. Och det var absolut fantastiskt!