Bortamatch den 17 mars

Ibland blir det mer provning än middag – och det gör inte mig något, i alla fall inte om kvällen utvecklar sig som denna, och man upptäcker att det faktiskt mellan alla goda viner smyger sig in inte mindre än fyra rätter. Jo, jag tackar jag!

Temat på kvällen var toppviner av rhône- och bordeauxdruvor, och det lovar ju gott. Vi började med en kvartett viner baserade av Grenache, vilket mer specifikt var två viner från Châteauneuf-du-Pape och två från Kalifornien.
Det första kändes definitivt franskt, läckert hallon- och plommonfruktig med en nyanserat jordig ton, en värmande alkohol (troligen över 15 proce

nt), balanserad syra, en försiktigt mineralton och en skön lakritskrydda, men ingen ek. På alla sätt och vis bar det signaturen Grenache, i detta fall uteslutande dessutom, och det förbluffande goda vinet var 2007 Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes från Domaine Cristia.

Nästa vin hade stora likheter, även det sötkryddigt med hög intensitet och en skönt fänkålsaktig arom som så många sydfranska viner av Grenache har. Inte heller detta vin visade på någon ek, men det hade en tydligare tanninstruktur än föregående, och i eftersmaken formligen vällde det fram lager på lager av söta vildhallon, kokta plommon och sötlakrits. Trots det fick jag en känsla av vinet var återhållet, nästan blygt mot vad jag misstänker att det kommer vara om ett par år. Samma årgång och ursprung, men toppcuvéen 2007 Châteauneuf-du-Pape Dues Ex-Machina från toppfirman Clos Saint-Jean (en av de allra bästa i regionen).

På något sätt avslöjar sig alltid Sine-Qua-Non i glaset, det finns något särskilt med vinerna från magikern Manfred Krankl, en slags överdådig storslagenhet som förenas med en märklig elegans utan att vinerna är i närheten av att vara obalanserade. Doften var dock påtagligt mörkare och sötare än den i franskvinerna, djup med intensiva toner av solvarma vindhallon och björnbär, dock en aning knuten – det märktes inte minst av att vinet blommade ut under sin halvtimma i glaset. Alkoholen var typiskt värmande, framför allt i slutet av den rika men fortfarande något knutna eftersmaken. Vinet, 2007 Pictures från Sine-Qua-Non, är byggt av 87 procent Grenache och resten Syrah och lite Mourvèdre och bör lagras i minst två tre år till

Sista vinet var också hustypiskt i sin storslagna, sötfruktiga, kryddiga, djupa, koncentrerade och alkoholvarma stil, men det var något särskilt elegant över de fina hallontonerna. En lite kryddig och söt ton från ekfaten vittnade om att vinet behöver ett par år till. Det täta, yppiga och långsmakade vinet visade sig vara 2007 James Barry Vineyard från Saxum.

Hade jag fått tänka till med maten, hade jag gått hårt fram med kraft – men den begåvade kocken Niklas Wahlström mar modig och serverade en kall förrätt av tunt skivad råsotad oxfilé, som en carpaccio. Det som knöt ihop rätten med de kraftiga vinerna var en rostad brioche med en kryddig ankleverkräm, ovanpå vilket oxfilén varvades. Till det en ljummen senapsolja med lite timjan. Och det passade faktiskt riktigt bra, framför allt till de lite ”lättare” franska vinerna.

En kvartett av cabernetviner från Napa Valley stod på tur, alla från den högoktaniga årgången 1997. Det första vinet hade en riktigt fin, lätt mogen och ganska bordeauxliknande doft (en fånig och andefattig jämförelse, men ändå beskrivande för vad vi känner igen från en god bordeaux), men med en tydligt stenmineralisk ton. Smaken var också mogen, men de typiska bergstanninerna är fortfarande markerade – därmed uteblev charmfaktorn. Som sådan var vinet dock gott, men jag hade helst sett det tillsammans med mat för att fånga upp och mjuka av tanninerna. I glaset en 1997 Diamond Mountain Cabernet Sauvignon från Von Strasser Vineyards.

Nästa vin blev mitt ”kvällens vin”. Det var alldeles enastående storslaget, nobelt bordeauxlikt (som en riktigt stor årgång av Château Mouton-Rothschild med mognad) med inslag av ceder, blyerts, tobak, tryffel och lite skogsbacke. Smaken lika komplex, fortfarande strukturerad med lång väg kvar att gå, men så förtvivlat god att jag inte tror att jag kommer kunna hålla mina egna sista flaskor särskilt länge till. Fan vet om det inte ryker en flaska inom en vecka – jag vill nämligen har mer av denna magiska 1997 Estate Cabernet Sauvignon från gammelmannen Philip Togni. Det kanske rent av är den allra bästa årgång han har gjort.

Tredje vinet var mycket mörkare, tätare, djupare, ännu mer läder och jordtoner, till och med en liten släng brettanomyces, vilket upp till den här nivån (men inte längre) skrivs in på avdelningen ”komplexitet”. Vidare små nyanser av violpastill och basilika. Kroppen är fortfarande fyllig och tanninerna fasta och det bor också en liten mineralton i slutet av smaken på denna 1997 Estate Cabernet Sauvignon från firman Seavey, som håller till i en liten dalgång i östra Napa Valley och som vinifieras av toppvinmakaren Philip Melka.
För andra gången på sex dagar fick jag njuta av den mäktiga, täta, koncentrerade, långt smakande men fortfarande inte helt färdiga 1997 Harlan Estate från just Harlan Estate. Den förra flaskan kändes en aning mörkare och stramare, den här till en början lite yppigare och till och med, tyvärr, något volatil. Denna lite tråkiga ton, som är sprungen ur den höga mognaden på druvorna (och den väldigt höga alkoholen i denna årgång), vädrades snabbt bort och lämnade bara kvar vinets riktiga aromer – vilka är magnifika, djupa, nyanserade och även en aning mineraliska. Jösses vad gott – men trots det hyllade jag Philip Togni denna kväll. Så kan det gå.
Nästa rätt var inte alls lyckad – okej, rätten i sig var god, men den fungerade inte alls till maten. Dels försvann den i vinernas kraft, dels blev vinerna otäckt bittra av den fåniga dill som hade strötts över den cabernetsyrade råbiffen som serverades med god lardo och en slät och välsmakande auberginekräm. Återigen hade det varit bättre att servera något smakrikare, och något med en krämig textur för att fånga upp vinernas tanniner.

En av kvällens gäster har en fantastisk egenskap, den att ta med sig ett par blinda viner av minst sagt stort format när det vankas provning. Det var inte svårt att pricka in vintyperna, och nästan också ursprungen rätt precist, men jag gick vilse på producenterna. Först helt klart en australisk shiraz, tätfruktig och mörk med björnbär och lakritskrydda som toppats med vaniljsöta och lite kokosdoftande fat, men samtidigt med en förvånansvärt stram och nästan helt torr smak. Barossa Valley i alla fall, men vilken producent, och vilket vin? När flaskan avtäcktes blev jag faktiskt lite förvånad, mitt minne berättade att vinet borde ha varit än mer koncentrerad, och silkigare. Nu var det i och för sig ett litet tag sedan jag provade vinerna från Clarendon Hills, och deras fina toppvin 2005 Astralis Shiraz.
Nästa vin satte jag i Spanien, troligen uteslutande av Tempranillo och definitivt från en av de allra högsta rankade producenterna. Ribera del Duero landade jag på i min gissning, men var ändå inte helt nöjd med den, det fanns en annan dimension i vinet, och det var i mina ögon (och gom) varken tuppnumrena Nebro, Sanchomartin, Aalto PS eller Termanthia. Ett tag var jag inne på toppmalbec från Argentina, men den gissningen övergav jag och återvände till Spanien. Och så var det, dock var det Rioja som skulle ha gett mig rätt. Och då föll allt på plats. Vinet var nämligen det sällsynta (det finns dock mycket märkligt nog på Systembolaget) 2007 Contador från Vinos Benjamin Romeo, en av Spaniens mest nitiska vinmakare. Vinet var välstrukturerat, fylligt, generöst fruktigt och lite kryddigt med en gnutta choklad från faten och en generös men ändå balanserad alkohol.

Syrah mot Shiraz stod på tur. Först ett vin som har börjat vika ner sig och inte höll måttet hela vägen in i mål, 2002 Shiraz Heysen från den österrikiska vinmakaren Rolf Binder och hans firma Veritas. Även nästa vin var lite funkigt, dock betydligt bättre med en skönt mognadsrostad ton men också en liten ton av mörk primärfrukt. Vinet kom från den smått "galna" vinmakaren Tim Spear och hans firma Clos Mimi i kaliforniska Santa Maria Valley, och var ett av hans bättre vingårdstappningar: 2002 White Hawk Syrah.

Min egen favorit i den här omgången var 2002 Thompson Vineyard Syrah från Ojai, ett vin som bjöd på mycket djupare och tätare fruktkropp än de två tidigare, dessutom upplevdes yngre trots att det var av samma ålder. En läcker violblommig och lakritskryddig ton gav vinet en fin komplexitet, och med luft utvecklades vinet utmärkt.
Det sista vinet vann flest positiva omdömen bland gästerna, och nog för att det i all sin kraft och koncentration, sin kolaliknande textur och lätt rökta fatnyans var ett synnerligen läckert vin, men det bjöd (enlig mig) inte på samma elegans som sin granne från Ojai. I glaset hade vi 2002 Old Bastard Shiraz från Kaesler, som verkligen behärskar konsten av balansera pur kraft med struktur, textur och elegans.

Äntligen lite varm mat – nu en utmärkt lättrökt renfilé, vars diskreta röknyans mötte upp alla typer av mognadsrostning och fatrök i vinerna, med en försiktigt söt lökterrin och en fond inkokt med plommon till en sötma som speglade vinernas fruktsötma på ett perfekt sätt. Dessutom ett gott rostad vitlökssmör, vars textur tog hand om alla tanniner som bodde kvar i vinerna. Alldeles briljant analyserat av chef Niklas, och fulländat utfört!

Sist en minivertikal av bordeauxblandningen Champoux från Andrew Will, en av de bättre producenterna i det expansiva Washington State. Något direkt recept finns inre, vinets komposition varierar påtagligt mellan årgångarna, vilket noteras med tydlighet i denna lilla provning. Vi började med 2002 Champoux, tydligt dominerad av Cabernet Sauvignon och med fortfarande något stram smak. Tack vare den svala västsäsongen har vinet en lätt gräsig nyans och lite mer knuten personlighet. Mer kropp, större djup och mer intensitet finner man i den fantastiska 2003 Champoux, som bjuder på både en rikare fruktighet och en läckert köttig och kryddig arom som kom att visa sig vara absolut fulländad till maten.
Även om jag innerst inne höll nolltrean som det allra godaste och bästa vinet, kunde jag inte låta bli att bli förtjust över den eleganta, mer gräsigt komplexa 2004 Champoux, som tack vare (misstänker jag) större andel Cabernet Franc och Merlot uppförde sig som ett lite elegantare vin från St-Emilion.
Vertikalens sista vin, 2005 Champoux, var fortfarande alldeles för ungt och knutet, dessutom både djupare och mer koncentrerat fruktig, för att visa sina allra finaste sidor. Samtidigt är denna nollfemma alldeles utmärkt, och kommer med några års vidare flasklagring bli ytterst läcker och njutbar.

Ett långkok av vildsvin med rödbetor och andra rotfrukter och ett lätt rökt inslag av sidfläsk utgjorde en perfekt kombination till den sista kvartettens viner. Kombinationen av mustigt kött, långkokets sublimt uppkomna dofter som så väl speglar vinernas animaliska övertoner, sötman och de jordiga nyansernas från rotsakerna som speglar vinernas djupa fruktkroppar, blev alldeles perfekt. Långkok och mustiga röda viner är en av mina favoritsporter!