Bortamatch den 12 mars

Samling vid pumpen innebär för en sommelier att man möts på Eriks Vinbar på Gondolen. Det gjorde vi, hela gänget denna soliga sena lördagseftermiddag, innan vi tog oss långt ut mot skärgården för kvällens middag som skulle avnjutas hos Le Soul Jones. På vinbaren blev det ett glas sval och elegant, lätt mineralisk och supergod 2007 Mâcon-Bussières Le Mansard från Domaine Héritiers de Comte Lafon, en av de allra bästa firmorna i södra Bourgogne.

Därefter blev det ett blint vin, djupt och tätt mörkfruktigt med en ordentlig struktur och slankt och mycket elegant avslut, där förvisso en lätt bränd fatkaraktär trängde fram. Jag fick direkt en känsla av högklassig modernism från Ribera del Duero, och troligen firman Finca Villacreces, och det var rätt. Men utifrån vinets elegans och stramare kropp föll min gissning på det billigare, vanliga vinet, men det visade sig vara egendomens exklusiva toppselektering, 2006 Nebro. Förvånansvärt slank för att vara just detta vin, men också väldigt god och tillgänglig. Snålvattnet efter gott grillat lamma började såklart rinna.

Efter trekvarts taxifärd blev det champagne, ur magnum – denna trevliga uppfinning. Ur glasen sjöd en skön, aningen mogen nyans av kanderade apelsiner, men trots det var vinet fullt av ungdomligt liv och fräschör. Jag gick vilse på åldern, trodde vinet var minst fem år yngre, men så blir det lätt ur magnumflaskor, och denna innehöll 2000 Grande Année från Bollinger. Till den mumsades på små rullader fyllda med skagenröra toppade med löjrom.
Cat Woman har som hjälteegenskap alltid en ny champagne i beredskap, i det här fallet en mindre flaska (halvmagnum) med äldre årgång, 1988 PR Brut från Pol Roger.

Sedan blev det premiär, vårens (?) första sparris hade säkrats av Le Soul Jones, kokats al dente och serverats med hollandaisesås och rostad chorizo, för sältans och nyansrikedomens skull. Till det goda rieslingviner, såklart!
I det första glaset var det definitivt en österrikare – ingenstans (utanför Mosel, i alla fall) görs det så briljanta, kristallklart fruktiga och eleganta rieslingviner som i Niederösterreich, och min gissning gick på en nanosekund till Wachau och firman Prager, just för det stilfulla och mineraliska i vinet. Det visade sig dock komma från FX Pichler i den östra delen av dalgången, en firma som gör alltmer eleganta viner, och detta var 2009 Riesling Dürnsteiner Hollerin Smaragd.
I nästa glas fann vi en tysk, svalt fruktig och stramare strukturerad i en aning torrare stil där tonen av mineral tagit sig längre fram i smakprofilen. Vinet kom från Weingut Josef Leitz i Rheingau, 2009 Riesling Rüdesheimer Roseneck, och var ett alldeles superbt vin till sparrisen.

Diamond Lager fyllde på med sitt medhavda, ett vin som vid första nosningen påminde om en fetare meursault, men som i textur och med mer luft och högre temperatur snabbt tog gissaren till svalare vingård i soliga Kalifornien. Kanske Kistler, fast troligen inte, snarare David Ramey för den absoluta elegansen, eller varför Kongsgaard? Däremot hade jag inte väntat mig att Mark Aubert och hans firma Aubert Wines levererade ett så stramt vin som denna 2006 Chardonnay Ritchie Vineyard från Sonoma Coast. Funkade också riktigt bra till sparrisen, en fet hollandaise gör susen till ett smakrikare vin som detta.

Nästa glas var skåpinfekterat – ett otyg för vinälskare. Ändå hade glasen diskats innan, och luktade faktiskt inte tokigt innan vinet slogs upp i dem. Men med vin i glaset steg den otäcka skåplukten mot näsan och tillintetgjorde vinet. Med lite joxande med vinet mellan olika glas, hade skåplukten till slut försvunnit, och vinet i glaset var mörkt, djupt körsbärsfruktig, ung och stramt tanninstrukturerad, och egentligen inte särskilt charmig. Så brukar i och för sig vinerna från Domaine Henri Gouges vara, och vinet 1998 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Les Prulières, som hade tagits med av Tom Nicola, var inget undantag.
Nästa glas vara desto ljuvligare, mer silkigt och polerat, med högre och mer rödfruktig parfym av sötmogna körsbär och blommande nypon. Att de skänktes ur magnum av Jon & Jones gav hopp om en generös påfyllning när första glaset tagit slut – vilket det faktiskt gjorde med glupsk hastighet. Min känsla hade först tagit gissningen till grand cru i Gevrey-Chambertin, främst tack var djupet, längden och en ljuvliga sötfrukten, men vinet visade sig komma från Morey-Saint-Denis, och då föll allt på plats, Domaine de Lambrays och deras 1995 Clos de Lambrays Grand Cru. Man tackar och bockar för detta, ett av kvällens allra finaste viner.

Innan varmrätten hann vi med två riktigt goda pausfåglar, det första av dem djupt, tätt, auktoritärt koncentrerad med både sötmörk bärfrukt, viss jordighet, en stadig struktur, en hint av valnötter och en viskning av mogen fruktsötma som vittnade om hög druvmognad. Nog var det Napa Valley i kubik, och visst hade jag en aning om ungefär vem som gör ett vin som detta, men jag blev ändå lite förvånad när flaskan avtäcktes, framför allt upplevde jag vinet vara mycket stramare än väntat av årgången, 1997 Harlan Estate, från just Harlan Estate. Don Daniele vet minsann hur man skämmer bort sina bordgrannar.
Hur kul är det att slå upp sitt eget vin direkt efter denna urladdning? Det gick faktiskt rätt bra ändå, trots att mitt vin var lugnare, koncentrerat på ett lättare sätt, men i gengäld med en finare mineralitet och finess i den djupt fruktmogna eftersmaken. Jag har tidigare haft stora problem med den här årgången av det här vinet, fem flaskor på rak har varit korkdefekta, men denna 1998 Grans Muralles från Torres och distriktet Conca de Barbera var alldeles perfekt!

Le Soul Jones serverade sedan det efterlängtade lammet, tillsammans med haricots verts och en krämig risotto med karljohansvamp och rödvinssås. Till den goda varmrätten en trio viner som tveklöst kom från Bordeaux. Vi satt länge och njöt av dofterna och smakerna, och försökte pricka in både strand, egendom och årgång. Högra stranden i de första glasen, vänstra i det sista. Så långt allt gott. Årgång? Ja, inte trodde någon av oss att vi talade om den ansett svagare årgången 1997, men så är det också på det viset att årgångssnack är tämligen tröttsamt eftersom det i själva verket aldrig finns någon absolut i sanning i övergripande snack om en årgångs kvalitet, eller inte.

Nej, producenten i sig står alltid över årgången, och denna trio visade detta tydligt. Inte minst visade första vinet, 1997 Château Trotanoy från Pomerol, djupt och tätt koncentrerad i en fortfarande ungdomligt och alldeles utmärkt stil. Mittenglasets vin var inte lika koncentrerat, däremot mer elegant, något rödfruktigare och fruktsötare, förunderligt komplext med både blyerts och animaliska inslag, och med en otroligt lång, sensuell eftersmak. Hoppsan, Le Soul Jones hade slagit på stort och skänkt upp en 1997 Château Lafleur, ett lika sällsynt som dyrbart vin – och det satt verkligen mitt i prick i min gom.
Det tredje i trojkan var också utsökt, men lite mer nyanserad och finstilt, och det växte storartar i glaset under tiden vi ägnade oss åt de två första vinerna. Normalt sett går jag inte igång på det här slottets viner i paritet med dess rykte, pris och klassificering, men den här kvällen var vinet faktiskt väldigt gott – i tredje glaset stod 1997 Château Margaux stolt och rakryggat i konkurrensen med pomerolvinerna.

Ännu en pausfågel togs fram – ur en missilliknande magnumflaska, som såklart har sitt ursprung i ett tysktalande distrikt. Med denna sötma, ljuvliga frukt, fina syra och mineral kunde det inte vara annat än Mosel-Saar-Ruwer som har fostrat detta vin, och så var det. I glaset hade vi 2005 Saarburger Rausch Riesling Auslese från Fortsmeiser Geltz Zilliken. Mums!

Le Soul Jones var verkligen på gott humör denna kväll, och hade dekanterat två magnumflaskor i varsin vacker pjäs till karaff. Bordeaux låg ju i det akuta smakminnet, och nog för att stilen var snarlik, men det fanns lite mer solvärme, lite mer temperament här. Idéerna om Kalifornien trodde jag inte på, i alla fall inte för första vinet, det var för klassiskt för det. Och nog fick jag in en fullträff nr jag gissade på Bolgheri som ursprung och 1998 Grattamacco som vin. Men vad var då andra vinet, som var så mycket mörkare och tätare, djupare och yngre i till struktur och intensitet? Mina bröder runt bordet tog snabbt kommandot och sa 1998 Ornellaia från Tenuta dell’Ornellaia, och det var helt rätt. Snygg duo, vilka härliga viner!

En god aprikoskaka med mandel och lite saffran kom att spegla vinets dofter och smaker på ett perfekt sätt. Inte märkligt egentligen, lilla söta hustrun hade ju bakat kakan i enlighet med Le Soul Jones provningsnoteringar – då blir ju resultatet alldeles perfekt. Vinet har ljuvligt sött och silkeslent, moget men fortfarande spänstigt med en underbar aprikosfrukt. Den goda 35-åringen kom från Barsac; 1976 Château Coutet.

Kaffe hoppade jag över, men spritskåpet och spritvagnen inventerades snabbt för att plocka ut en destillerad godsak, en Petite Champagne Cognac från en av mina favoritproducenter, Moyet. En läckert knäckig fruktighet mötte en sublim ton av rancio i den långa smaken, pur njutning om man frågar mig.

Sist men inte minst en uppfriskande champagne – det är en perfekt vederkvickande inför-hemresan-dryck som gör en lite piggare. Champagnen, NV Avize Grand Cru Blanc de Blancs Brut från Franck Bonville, serverades ur magnum, såklart!