lördag 4 september 2010

Bortamatch den 3 september

När samlare av fina viner möts för en middag, blir det alltid lika högt till tak som djupt ur källaren. Man kan lätt få för sig att vi som har stora vinkällare alltid gräver allra djupast och försöker bräcka varandra i buteljerad excellens, men snarare försöker vi lyfta fram det som vi själva finner vara särskilt intressant just nu, det kan vara okänt och oprövat eller vida berömt, men framför allt är det väldigt gott. Den här kvällen tog jag med det billigaste vinet till den lilla gemytliga och skönt avspända middagen. Och det föll ändå i mycket god dager, just för att alla runt bordet inte var några tråkiga vinkritiker à la Kronblom & Co, utan vinälskare mer än något annat! Det känns så befriande att bara få njuta av allt det goda ...

Medan värdinnan lade sista handen vid ett par moment i en av rätterna, bjöds vi in i det vackra köket för en aperitif. Lite lövtunt skivad lufttorkad och välhängd skinka satte med sin fina sälta och läckert nötiga smak fart på smaksinnet. I det högsmala glaset skänkte Hansa upp ett vackert halmgult vin, väldoftande och fint nyanserad med en läcker ton av mogna gula äpplen. Smaken var silkeslen, elegant och rätt frisk med ett torrt och närmast stramt slut som bjöd på en komplex mognadsnyans. Att det rörde sig om en prestigechampagne stod utom allt tvivel, den fantastiska texturen och längden talade för det. Min gissning gick till mitten av 1990-talet eller till och med 1990, men samtidigt var champagnen mycket mer vital än de flesta 90:or jag har provat de senare åren. Nu hade jag rätt på året, men fel på huset, 1990 Cristal från Louis Roederer stod det på etiketten … och det var försvinnande gott.

Till bords skänkte Millie upp två vita viner, bourgogner helt klart, i de runda kuporna. Den första var synbart mer mogen med sin djupare halmgula färg med stråk av bärnsten. Doften var medelstor, tydligt nötig och en aning fatrökig – inledningsvis lite knuten, men med luft större och mer intensiv (först efter 30 minuter började en fin blommighet växa fram), och smaken hade en god kropp utan att vara fet, med en fin men inte stram syra. Jag kände inte igen stilen och trodde först vi var på nivån premier cru, men Hansa avslöjade att det var en grand cru. Per doft och smak ströks först Musigny eftersom vinet var tyngre (och vit musigny knappt finns), Corton eftersom vinet inte hade den strama kritmineral man finner där, sedan Chevalier-Montrachet av precis samma anledning, därefter Montrachet och Bâtard-Montrachet eftersom vinet hade en lättare kropp och kortare eftersmak än man kan vänta från dessa grand crus. Återstod Bienvenues-Bâtard-Montrachet och Criots-Bâtard-Montrachet. Jag valde såklart fel, vinet var 1990 Criots-Bâtard-Montrachet Grand Cru från Domaine Blain-Gagnard. Visst var vinet gott, särskilt efter lite luftning, men det levde inte helt upp till den förväntan grand cru utlovar.
Då var nästa vin betydligt bättre. Det bjöd på en enastående intensitet och mineralitet, det var fett och elegant, stramt och silkigt, finstilt men högljutt och nästan rökigt på ett så där nyanserat sätt som kombinationen Chardonnay, kalkstensrik jord, en medveten odling och en försiktig vinmakning kan resultera i. Att vinets adress var en högklassig vingård och producent tog jag som givet, men jag gick först på grand cru från Corton-Charlemagne eller möjligen Chevalier-Montrachet, men från en producent som gör stringenta viner. Fel! Okej, tillbaka till glaset för ny analys och ny gissning. Meursault, den fenomenala vingården Perrières och firman Roulot kändes som en riktigt bra gissning, men samtidigt kände jag att vi troligen var i Puligny-Montrachet. Och troligen i vingården Les Perrières som där ger ett av de mest mineralstinna vinerna. Fel igen. Okej, men Puligny-Montrachet måste väl ändå vara rätt, och då borde vi vara hos Domaine Leflaive (för stilen, djupet, kroppen och längden) snarare än byns andra topp Etienne Sauzet (som gör stramare viner). Jodå, nu blev det rätt, men åldern gick jag fel på eftersom jag trodde det var 2002 istället för 1999 Puligny-Montrachet Premier Cru Clavoillons från Domaine Leflaive. Ett riktigt stort vin.
Vi njöt dessa två viner till krämig soppa av grön sparris med halstrade pilgrimsmusslor, en kombination som var utsökt. En liten detalj skar sig dock till vinet och lyfte fram en liten tråkig bitterhet och metallisk biton, så är det nästan alltid med den löjrom som så ofta används som garnityr.

Det är vid det här läget det är så fantastiskt att ha en vinkällare. Eftersom vi varit inne på ett antal gissningar enligt ovan, hämtade Hansa upp en 1995 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrières från Etienne Sauzet. Vilken härlig doft det bjöd på, nästan direkt det hälldes upp, fet och intensiv med fina toner av kanderad citrus (särskilt i slutet av smaken) och en lätt nötighet som är sprungen ur mognaden. Millie tog här fram sina sommelierkunskaper och skapade en lika enkel som begåvad och fullkomlig kombination med en fint stekt gösfilé med mycket hög smak, som toppades med brynt smör som blev en perfekt aromspegel till de tre vinernas mogna nyanser.

Därefter var det dags för mitt vin att göra entré. Färgen var klarröd och doften stor, öppen och mycket aromatisk med tydliga toner av vildhallon, solmogna jordgubbar och ett stort fång av mörkröda rosor. Det påminde faktiskt om de urläckra vinerna från Vosne-Romanée och den strålande producenten Domaine Sylvain Cathiard, dock med den skillnaden att det här vinet hade en yppigare och visköst texturerad smak. Vinet, 2006 Pinot Noir Rancho Santa Rosa från distriktet Santa Rita Hills i Santa Barbara, är riktigt bra och producenten Flying Goat en av de allra bästa i regionen.
Huvudnumren kom dock från Hansa och Millie, som i det första glaset hade hällt upp ett mörkfruktigt och tätt vin med generös på gränsen till knäckigt sötmogen mörk bärfrukt som hade kryddats med en släng av vaniljsöt och chokladaromatisk ek. Min första tanke gick faktiskt till modernt storslagen rioja av rang, men sedan föll gissningen på Merlot, eller åtminstone en bordeauxblend dominerad av Merlot, och från Napa Valley. Näsan tog vägen till toppfirman Kapcsándy eftersom det jag fann vinet vara mer elegant än vad jag normalt tycker att de från Blankiet Estate brukar vara. Och såklart hade jag fel. I glaset stod en 2003 Merlot Paradise Hills Vineyard från just Blankiet Estate.
Nästa vin bjöd på ett större djup, en tätare och mörkare frukt, högre och mer intensiv parfym, större djup och längd, finare integrerade fat och dessutom en känsla av mineral och stenig struktur som drog mig till sluttningarna och bergen i Napa Valley. En lätt järnig ton tog mig till de östra sluttningarna i Oakville, till firmor som Dalla Valle (fast det här vinet var lite tätare än dessa), Maybach eller Ovid. Där blev det träff, i glaset det absolut bländande vinet 2006 Ovid som ligger högst upp på toppen av Pritchard Hill med majestätisk utsikt över Napa Valley. Vilken läckert vin!
Varmrätten var som klippt och skuren till dessa kraftiga viner, ett långsamt och rosastekt renkalvinnanlår med en slät puré av mandelpotatis, palsternacka och morot. Den typen av lätt sötaktiga tillbehör kräver nämligen viner med god fruktkropp – här gör sig strama och läckert nyanserade bordeauxviner inte besvär.

Ost stod på tur, två av mina favoriter dessutom; den sensuellt krämiga och delikat mjölksöta Brillat Savarin och den underbart saltmjölksöta och försiktigt nötiga Beaufort som är gjord av sommarmjölk. Vis av erfarenhet flyttade jag mina goda röda viner åt sidan (efter att först ha provat dem ostarna, och insett att de är för kraftiga för så eleganta ostar), och gick tillbaka till de nu tacksamt rumstemperade vita bourgognerna. Såklart var de nu alldeles perfekta till de goda ostarna.

Lite krämig god vaniljglass och färska (mycket fina) hallon serverades till dessert, och till det ett vin som kändes komma från centrala Loire och vara gjort av druvan Chenin Blanc. Det blev rätt på första gissningen, men sedan blev det svårare att pricka in exakt vilket vinet var. Vilket inte var så konstigt eftersom det troligen var första gången jag kom i kontakt med den här producenten, Philippe Delesvaux och det utsökt söta, citrus- och honungsaromatiska 1997 Carbonifera.

Sist, men absolut inte minst, ett glas riktigt god, lätt russinsöt men samtidigt rå och värmande grappa från den nu hädangångne mästarbrännande Romano Levi i Piemonte. Efter det fanns inget mer att önska.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ovid 2006 - gott, gott, gott. men 2005 är vassare... Har du prova experimenten?

CAFÉ ROTSUNDA sa...

2005 Ovid har en något större intensitet, lite mer djup och en lite mer polerad textur, så helt klart är denna premiärårgång ett litet snäpp vassare än 2006:an.
Experimentvinerna är också fantastiska, men lite annorlunda eftersom det är en annan sammansättning av druvsorter.

Johan sa...

Tack för ännu ett intressant inlägg! Provade Puligny-Montrachet Premier Cru Clavoillons 2004 från Domaine Leflaive i helgen och slogs direkt av dess storhet och i mitt tycke tillgängligt i sin ungdom med en knivskarp syra med fantastiskt välgjort och snyggt o integrerade fat. Finns de fler viner från Domaine Leflaive som du starkt kan rekommendera?

MVH
J.Nilsson

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Hejsan Johan,

Då jag har besökt Domaine Leflaive och provat alla deras viner jämte varandra, har jag alltid tyckt att hela linjen av viner är superba. Det är helt enkelt en fenomenal producent hela vägen från deras utmärkt strama och nyanserade Bourgogne Blanc och skolboksmässiga Puligny-Montrachet, till de nyanserade och högst olika (på grund av terroir) premier crus från Puligny-Montrachet. De har alltid gjort ett av de allra mest imponerande vinerna från Le Montrachet och gör en så makalös Chevalier-Montrachet att man blir förälskad på plats!
För mig är det här en av de allra bästa vitvinsproducenterna i hela Bourgogne.