Peking Duck House och Porter House den 26 juni

Det är något särskilt med Chinatown. Från att ha i ena kvarteret ha kunnat läsa varje skylt och butiksnamn, befinner man sig i en helt annan värld när man kliver in i nästa kvarter. Som sprunget ur ingenting omges man av skyltar på kinesiska, ett myller av människor och en helt annan butikskultur. Visst finns här sedvanliga turistfällor – de kinesiska handelsmännen vet liksom alla andra hur man säljer på dumma turister det mest märkliga av krimskrams – men varvat med ett otal butiker som säljer både äkta och mindre äkta juveler, en och annan bank och lite andra affärsrörelser, finner man Chinatowns äkta skatt – maten!

Små fisk- och grönsaksbutiker, samt små stånd med frukt, nötter, torkad fisk och andra delikatesser, såväl som restauranger, breder ut sig utefter de bitvis smala gatorna som pärlband och att hitta rätt bland dem är inte lätt. Därför tog vi till det gamla vanliga knepet, som fungerar utmärkt varje gång: undvik restauranger som redan ute på gatan försöker marknadsföra sig med (dåliga) bilder på maten ur sin turistorienterade meny, och sikta istället in dig på en restaurang som antingen har lockat dit lokalbefolkningen eller som ser väldigt lyxig ut. Den här gången valde vi den senare tekniken – och det visade sig vara ett otroligt lyckat val.
I den södra ändan av Mott Street mitt i Chinatown, hittade vi den fina Peking Duck House (det finns också en på East 53th Street uppe i Midtown) som såg riktigt trevlig ut. Eftersom det var lunch valde vi den stora lunchmenyn för $37.50, som inleddes med en riktigt god wonton soup med fläskfyllda nudlar, som följdes av en uppsättning av fyra små förrätter; en barbeque beef på spett med en sötaktig mörk sås ringlad över, en vårrulle fylld med grönsaker, en perfekt ångad dumplin fylld med spenat och ett hack av gryn, nötter och kyckling fyllt i ett sallatsblad som vi toppade med en sojasås.

Därefter kom den rätt vi hade spetsat in oss på, Pekinganka med sina klassiska tillbehör av tunna pannkakor, strimlad gurka, strimlad sticklök och en speciell sötkryddig sås. Efter en speciell tillagningsmetod, som innefattar att spruta luft in i ankans skinn, sedan spreja kokande vatten över skinnet i flera omgångar för att få det att börja torka, och sedan långsamt stekta ankan tills den blir knaprig och saftig på samma gång, har man fått en anka som är helt makalöst god med ett krispigt och ytterst välsmakande skinn. Sedan är det bara att göra rullar av pannkakorna, ankan, grönsaker och sås och hänge sig åt njutning!
I vår meny ingick också en varmrätt – som om det hittills inte hade varit nog – men när rätten kom in insåg jag att det fanns plats för lite mer av det goda, i detta fall lammkotletter Peking Style. På en bädd av sprödkokt broccoli hade kocken arrangerat stekta lammkotletter som toppats med en lätt sötkryddig barbequesås, och till detta ett stekt ris med grönsaker (och märkligt nog också räkor). Det var himmelskt gott.

Någon direkt dryckeslista blev vi inte erbjudna att titta i, och helt ärligt tror jag inte att de hade någon sådan heller. Te, mineralvatten, kranvatten och läsk fanns emellertid att tillgå. Vi drack ett gott te och mineralvatten – och saknade heller ingen annan dryck. Här stod maten i centrum, helt rättvist!

Senare på kvällen stod ett av de klassiska stekhusen på tur att besökas, Porter House som ligger intill Per Se och Masa på tredje våningen i Time Warner Center vid Central Parks sydvästra hörn. Här skulle vi njuta förstklassigt välhängt kött, vilket såklart är en av husets specialiteter. Eftersom det skulle ta en försvarlig tid att grilla den majestätiska steken vi hade beställt, bad vi att få dela på en portion tryffelrisotto med knaprigt stekt karljohansvamp och parmesanost som förrätt. Den var krämig och kokt al dente och hade en riktigt god kvardröjande smak av tryffel, som satt perfekt till kvällens vin, 2007 Cru Cabernet Sauvignon från Vineyard 29 i Napa Valley. Det är ett väldigt gott och seriöst gjort vin som är en slags andraselektering från den här lilla firmans toppvin, som kort och gott heter Vineyard 29, och vars vinmakare Philippe Melka är en av de hetaste i Napa Valley nuförtiden. Vinet är ungt, mörkfruktigt och märkt av mörka bär med ett uns sötma, en lätt rostad och till och med rökig fatnyans (som kommer att rundas av inom ett par år) och med en ordentligt men samtidigt mycket fint mogen och len tanninstruktur. På sommelierens uppmaning, hade vinet dekanterats och det blommade successivt ut och blev alltmer elegant efterhand det fick luft. Dekantering för luftningens skull är ett absolut måste för kaliforniska cabernetviner under sina första 10-15 år.

Sedan kom vår grillade, 28 dagar hängmörade T-benstek, en rejäl pjäs som med råge räckte till oss, men som ändå fick sällskap av ett gäng side orders (de såg ju så goda ut). Det blev en potatispuré med tryffel, krispiga french fries, macaroni & cheese, klassisk bearnaise (fattas bara annat) och en rödvinssås med schalottenlök. Sedan var det bara att hugga in. Och det gjorde vi, för kung och fosterland, medan vi njöt av den fantastiska utsikten över Central Park, den sköna loungemusiken i högtalarna, sorlet av alla gäster i den stora och stilfullt inredda matsalen, och såklart av den vänliga och professionella servicen.
Det är inte särskilt billigt här, men ska man njuta förstklassig kött blir det sällan billigt. Däremot gott, och det är gott nog för oss.