Årets första middag var liten, fem man stark, och något mer spontan och improviserad än vanligt. Efter jul- och nyårshelgernas ”måsten” är det skönt att bara göra precis som man vill, bortom traditionerna. Sour tyckte vi skulle fira det nya året med en legendarisk femtioåring, 1959 Brut från Champagne Henriot (enligt Skumpa-Julle en av de bästa champagnerna någonsin). Idag är vinet bärnstensfärgat, knäckigt och moget kolalikt med rondör, en liten jordighet, torkad svamp och tryffel som bygger på vinets komplexitet, men det är lite väl slappt för att rocka min värld. Därför tog vi till ett klassiskt trick, att toppa upp lite av det gamla trötta vinet med en spänstigt vital ungdom – och vips så fick vinet nytt liv, och blev genast mer elegant och syrafriskt. Det unga vinet var en utmärkt ren 1998 Cuvée William Deutz Brut från Deutz, elegant och frisk med en fint äpplig nyans och lätt brödiga toner av jästen. I förhållande till åldringen fanns här inte ens ett embryo till mognadstoner – men nog finns det en första hint av sekundäraromer i vinet. Gott var det hur som helst, till chipsen och den tunt skivade tryffelsalamin.
Två vita viner inledde den spartanska middagen, där första rätten var tagliatelle med hummer och halstrad torskfilé. Att det var två chardonnayviner stod klart, men då de var tydligt olika gick gissningarna först åt två håll. Mest tydligt amerikansk var det högra glaset, som Mr Z snabbt fastställde komma från Peter Michael Winery. Så var det också, det generöst och nästan visköst tropiskt men ändå friskt fruktiga och muskotkryddigt fatnyanserade vinet var 2005 Belle Côte. Det första glaset var mer stramt och syrabetonat, och hade också en fin mineralton och bara en försiktig och mycket väl placerad fatkaraktär – och det var av de två inte bara det mest stilfulla, och också betydligt billigare. Etiketten avslöjade att vinet kom från en av de högst belägna vingårdarna i Kalifornien, 2007 Coast View Vineyard Chardonnay från firman De Tierra Vineyards i Monterey.
En riktig middag kräver en god bourgogne, så är det bara! Och här kom de vackert klotrunda bourgognekuporna väl till pass för att fånga upp, intensifiera, och leverera den kanonad av röda sommarbär, mosade trädgårdshallon, körsbär, nypon och fint utslagna Mercedes-rosor. Syran är frisk, tanninerna där men silkeslent inbäddade, och tonen av mineral ligger kvar länge och slutar i en känsla av sommarregn över Gotlands kalkstenslandskap. Just det här vinet är ett av mina absoluta favoritviner i Bourgogne nästan oavsett årgång, 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos St-Jacques från Domaine Fourrier. Jösses i gatan vad gott!
Tanken var sedan en studie i Grenache från magikern Manfred Krankl och Sine-Qua-Non i Ventura County norr om Los Angeles. Så blev det inte, en illasinnad terroristattack av TCA hade ödelagt den ena av två flaskor, 2004 Into the Dark, och den formligen stank av precis allt annat än önskat. Därför byttes temat till en studie i årgång 2001 från Sine-Qua-Non. Det första vinet var 2001 Ventroliquist, som i doften var lite med diskret än väntat. Då flaskan öppnades var doften nästan stum, men efter en timma i karaffen började saker och ting hända. Frukten väcktes till liv, och växte i storlek, och även smaken breddades och förlängdes och bjöd på en intensiv och silkig körsbärs- och hallonfrukt med en stiltypisk touche av lakrits, och tanninerna var silkigt väl integrerade. Nu, såhär åtta år efter att vinet jästs färdigt, har också ekfaten trollats bort i den slösande rika men ändå elegant polerade frukten.
Nästa vin fick bli 2001 Midnight Oil, en alldeles förträfflig och skolboksmässig syrah som har en tät och mörkt bärfrukt, en god kryddighet med inslag av lakrits och brända raggardäck, en fortfarande ung och tydlig tanninstrukturerad smak. Det här är, som förväntat i förhållande Syrah mot Grenache, ett vin som har rört sig betydligt mindre på mognadsskalan, och min erfarenhet av Sine-Qua-Non säger att vinet har ett liv om minst 10-12 år till. Med luft växte vinet i intensitet och djup på ett sätt som är så typiskt för Sine-Qua-Non – som gör några av de mest monumentala vinerna av Syrah i världen.
Båda vinerna matchade maten perfekt, en smakrik couscous med brunoise av grönsaker och kryddad med kanel och spiskummin, till vilken helstekta majskycklingar hörde. Dessa var marinerade i olivolja, vitt vin, kaffe, chili av typerna Ancho och Chipotle, spiskummin, korianderfrön, rosenpaprika, kardemumma och färskpressas apelsin. Det är precis den typ av smakrik mat som vinerna från Sine-Qua-Non kräver. Och det blev ju såklart riktigt, riktigt bra!
Mr Z bjöd på storslagen modern nymodighet från Napa Valley, 2006 Materium från den unga firman Maybach (samma familj som gör de fantastiska bilarna) och deras vingård alldeles intill toppfirman Dalla Valle. Det här är ett mörkfruktigt, tätt och ännu fatdoftande stort vin av Cabernet Sauvignon som har den där fina tonen av röd vulkanisk jord som man också finner i vinerna från de intilliggande vingårdarna Dalla Valle och Screaming Eagle. Helt klart vann den här ungdomen på en ordentlig behandling i karaff, och under kvällen såg vi hur det i allt större takt blommade ut.
Platter hade tittat åt helt annat håll i sin fina vinkällare när hans vinval gjordes. Han gick old school, och valde en så typisk skolboksbordeaux man kan tänka sig. Jag tyckte först vinet påminde om Mouton-Rothschild från mitten av 1980-talet, men det hade inte det djup jag hittar i de misstänkta årgångarna 1986 eller 1988, och särskilt mycket yngre trodde jag inte det var. Klassiskt stallig och grusig med nyanser av blyerts och ceder, och så där lagom skitig med toner av brettanomyces, och med en helt mogen tanninstruktur och en avsmalnande lätt intorkad kropp. Vinet visade sig vara 1990 Château Cos d’Estournel från Saint-Estephe.
Två extraviner stod på menyn, och det första av dem på önskan av Sour som ville ha mer av Syrah eller Grenache. Då vi tidigare under kvällen hade talat om en gemensam bekant i Napa Valley som vi hade besökt, Michael Havens, kändes det rätt att plocka fram en nu förträffligt kryddig och läckert komplex 2004 Napa Valley Syrah från Havens Wine Cellars. Det andra vinet var en gåva från underbart vackra Vanessa Robledo, en annan av våra gemensamma bekanta i Kalifornien. Från hennes familjeegendom Robledo Family Winery hade jag fått en specialtappning, 2007 Napa Valley Cabernet Sauvignon Sixth Edition, som bjöd på en mörkt och för firman oväntat djup och koncentrerad frukt och ungdomligt stadig struktur. Jag blev helt överrumplad över hur otroligt gott vinet var, och hade det inte haft en lite för vaniljssöt ton av de amerikanska ekfaten hade jag gett vinet än högre poäng. Men ikväll drack vi bara, i stora klunkar.
Till doften och smaken av alla härliga slattar njöt vi mogen hård komjölkost från Alperna, toppad med tryffelhonung.
Ja, svårare än så här behöver det inte vara att sådär helt plötsligt förgylla en dag i början av året.
Summering: 5 gäster, 12 viner och 20 Riedelglas
Två vita viner inledde den spartanska middagen, där första rätten var tagliatelle med hummer och halstrad torskfilé. Att det var två chardonnayviner stod klart, men då de var tydligt olika gick gissningarna först åt två håll. Mest tydligt amerikansk var det högra glaset, som Mr Z snabbt fastställde komma från Peter Michael Winery. Så var det också, det generöst och nästan visköst tropiskt men ändå friskt fruktiga och muskotkryddigt fatnyanserade vinet var 2005 Belle Côte. Det första glaset var mer stramt och syrabetonat, och hade också en fin mineralton och bara en försiktig och mycket väl placerad fatkaraktär – och det var av de två inte bara det mest stilfulla, och också betydligt billigare. Etiketten avslöjade att vinet kom från en av de högst belägna vingårdarna i Kalifornien, 2007 Coast View Vineyard Chardonnay från firman De Tierra Vineyards i Monterey.
En riktig middag kräver en god bourgogne, så är det bara! Och här kom de vackert klotrunda bourgognekuporna väl till pass för att fånga upp, intensifiera, och leverera den kanonad av röda sommarbär, mosade trädgårdshallon, körsbär, nypon och fint utslagna Mercedes-rosor. Syran är frisk, tanninerna där men silkeslent inbäddade, och tonen av mineral ligger kvar länge och slutar i en känsla av sommarregn över Gotlands kalkstenslandskap. Just det här vinet är ett av mina absoluta favoritviner i Bourgogne nästan oavsett årgång, 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos St-Jacques från Domaine Fourrier. Jösses i gatan vad gott!
Tanken var sedan en studie i Grenache från magikern Manfred Krankl och Sine-Qua-Non i Ventura County norr om Los Angeles. Så blev det inte, en illasinnad terroristattack av TCA hade ödelagt den ena av två flaskor, 2004 Into the Dark, och den formligen stank av precis allt annat än önskat. Därför byttes temat till en studie i årgång 2001 från Sine-Qua-Non. Det första vinet var 2001 Ventroliquist, som i doften var lite med diskret än väntat. Då flaskan öppnades var doften nästan stum, men efter en timma i karaffen började saker och ting hända. Frukten väcktes till liv, och växte i storlek, och även smaken breddades och förlängdes och bjöd på en intensiv och silkig körsbärs- och hallonfrukt med en stiltypisk touche av lakrits, och tanninerna var silkigt väl integrerade. Nu, såhär åtta år efter att vinet jästs färdigt, har också ekfaten trollats bort i den slösande rika men ändå elegant polerade frukten.
Nästa vin fick bli 2001 Midnight Oil, en alldeles förträfflig och skolboksmässig syrah som har en tät och mörkt bärfrukt, en god kryddighet med inslag av lakrits och brända raggardäck, en fortfarande ung och tydlig tanninstrukturerad smak. Det här är, som förväntat i förhållande Syrah mot Grenache, ett vin som har rört sig betydligt mindre på mognadsskalan, och min erfarenhet av Sine-Qua-Non säger att vinet har ett liv om minst 10-12 år till. Med luft växte vinet i intensitet och djup på ett sätt som är så typiskt för Sine-Qua-Non – som gör några av de mest monumentala vinerna av Syrah i världen.
Båda vinerna matchade maten perfekt, en smakrik couscous med brunoise av grönsaker och kryddad med kanel och spiskummin, till vilken helstekta majskycklingar hörde. Dessa var marinerade i olivolja, vitt vin, kaffe, chili av typerna Ancho och Chipotle, spiskummin, korianderfrön, rosenpaprika, kardemumma och färskpressas apelsin. Det är precis den typ av smakrik mat som vinerna från Sine-Qua-Non kräver. Och det blev ju såklart riktigt, riktigt bra!
Mr Z bjöd på storslagen modern nymodighet från Napa Valley, 2006 Materium från den unga firman Maybach (samma familj som gör de fantastiska bilarna) och deras vingård alldeles intill toppfirman Dalla Valle. Det här är ett mörkfruktigt, tätt och ännu fatdoftande stort vin av Cabernet Sauvignon som har den där fina tonen av röd vulkanisk jord som man också finner i vinerna från de intilliggande vingårdarna Dalla Valle och Screaming Eagle. Helt klart vann den här ungdomen på en ordentlig behandling i karaff, och under kvällen såg vi hur det i allt större takt blommade ut.
Platter hade tittat åt helt annat håll i sin fina vinkällare när hans vinval gjordes. Han gick old school, och valde en så typisk skolboksbordeaux man kan tänka sig. Jag tyckte först vinet påminde om Mouton-Rothschild från mitten av 1980-talet, men det hade inte det djup jag hittar i de misstänkta årgångarna 1986 eller 1988, och särskilt mycket yngre trodde jag inte det var. Klassiskt stallig och grusig med nyanser av blyerts och ceder, och så där lagom skitig med toner av brettanomyces, och med en helt mogen tanninstruktur och en avsmalnande lätt intorkad kropp. Vinet visade sig vara 1990 Château Cos d’Estournel från Saint-Estephe.
Två extraviner stod på menyn, och det första av dem på önskan av Sour som ville ha mer av Syrah eller Grenache. Då vi tidigare under kvällen hade talat om en gemensam bekant i Napa Valley som vi hade besökt, Michael Havens, kändes det rätt att plocka fram en nu förträffligt kryddig och läckert komplex 2004 Napa Valley Syrah från Havens Wine Cellars. Det andra vinet var en gåva från underbart vackra Vanessa Robledo, en annan av våra gemensamma bekanta i Kalifornien. Från hennes familjeegendom Robledo Family Winery hade jag fått en specialtappning, 2007 Napa Valley Cabernet Sauvignon Sixth Edition, som bjöd på en mörkt och för firman oväntat djup och koncentrerad frukt och ungdomligt stadig struktur. Jag blev helt överrumplad över hur otroligt gott vinet var, och hade det inte haft en lite för vaniljssöt ton av de amerikanska ekfaten hade jag gett vinet än högre poäng. Men ikväll drack vi bara, i stora klunkar.
Till doften och smaken av alla härliga slattar njöt vi mogen hård komjölkost från Alperna, toppad med tryffelhonung.
Ja, svårare än så här behöver det inte vara att sådär helt plötsligt förgylla en dag i början av året.
Summering: 5 gäster, 12 viner och 20 Riedelglas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar