Bortamatch den 15 januari

En vanlig fredagskväll? Nej, inte riktigt, men heller inte helt ovanlig. Förutom att kvällens tema hos Millie och Hansa var 2000. Årgång, alltså.

Vi började i och för sig med en magnum 1990 Blanc de Blancs Brut från formidabla och underprisade Pierre Peters i Le Mesnil-sur-Oger. Till det lite lövtunt skivad lufttorkad skinka, ett utomordentligt intelligent tilltugg tack vare den för vinets syra så balanserande sältan.

Därefter skulle en lång blindprovning följa, i flighter om tre viner vardera. Först ut var en uppvärmningsrunda av mogna årgångar, med en först lite gles och avmattad 1982 Château Rauzan-Ségla från Margaux, som efterhand under kvällen skulle växa till sig och ge den järniga och lite torra strukturen en mer polerad kropp. Men stort blev vinet aldrig. Det var däremot den mycket rikare och påtagligt yngre (i stilen, eftersom vi provade blint) och lite fruktigare men samtidigt mycket bordeauxliknande 1991 Dominus Estate från Napa Valley. Och det vinet var ofantligt gott! Ett vin som först var surt, glest, grinigt, snipigt och faktiskt lite tunt, men som efter ett par timmar blommade ut i rikare och silkigare kropp med en mer accentuerad ton av blodapelsin, var den alldeles underbara om än inte storslagna 1947 Château Cos d’Estournel. Det var otroligt spännande, och förvånande, att notera hur denna pensionär växte till sig i doft och kropp med flera timmars luftning. Gott, ja, det är ett understatement.

Nu var vi redo för uppgiften – att prova, gissa och njuta av 2000 års frukt från Bordeaux. I första glaset en delikat cederrostad och fint intensiv 2000 Château Talbot från St Julien, som har de typiska tonerna av blyerts. Den tonen gick också igenom i 2000 Château Beychevelle, som visade sig vara fantastiskt god, ung och lite knuten förvisso (det var ju nästan alla av kvällens viner), med en nästan vegetal krydda som faktiskt inte är så dum. (Jag trodde först att vinet kom från Pauillac – jag är en loser på att gissa appellationer i Bordeaux). Så hade vi också en 2000 Château Cos d’Estournel från St-Éstephe, som om inte ultratypisk i sin knutna ungdom, i alla fall fick mig till rätt plats. Här fanns lite mer yppig ung vinbärsarom, en grillad fatkaraktär och en lite småskitigt klassisk bordeauxkänsla som var läcker, och god.

Ett vin som gladeligen imponerade (på hela gänget) var den otroligt uppskattade 2000 Château Trotanoy från Pomerol, där både söt och yppig mörk bärfrukt trängdes med mer återhållet klassiska toner, en god syra, rostade på gränsen till chokladbrända ekfat. Gott, tyckte vi alla, men helst vill man komma tillbaka till vinet om fem till åtta år. Och det gällde egentligen alla unga viner i denna primörprovning.

Och så kom 2000 Château Troplong-Mondot från St-Emilion som gjorde ett stort intryck på oss alla. Det hade en nästan amerikansk kropp med en rik fruktsötma, men samtidigt med en kalkigt mineralisk ton och en fatkaraktär som närmast kan beskrivas (i sitt unga skick) som en hård körning på svarven. Med luft blev vinet riktigt, riktigt gott! Men mot 2000 Château Angélus, också det från St-Emilion, hade det faktiskt ingen chans – trots att jag gav dem nästan identiska kvalitetspoäng. Det senare vinet hade en mer komplex sammansättning, även om det initialt hade en mer vegetal aromprofil. Till saken hör att alla viner hade luftats i karaff och tillbaka i flaskan cirka tio timmar före tillställningen.

Blyerts, stenigt stram struktur och påfallande Pauillac, skrev jag om 2000 Château Ducru-Beaucaillou från Saint-Julien, och för andra gången under kvällen ta på mig dumstruten och lova att hålla käften med mina dåliga gissningar. Men vem bryr sig när det är så gott och man skickar upp siffrorna 93-94 på sin poängspade? Vin ska vara kul, och gott, men inte prestige i stil med att ”jag, minsann, gissade rätt, medan du, din socialbidragstagare, inte vet ett skit om bra viner”. Fuck’em!

Båda föregående vinerna var ett hack bättre och mer komplexa än 2000 Château Léoville-Poyferré från Saint-Julien, som trots en mycket god fruktighet och intressant krydda som förde tankarna till Läkerol Original, och ungdomligt markerade tanniner, inte nådde upp till exakt samma kvalitetspoäng. Dock fullt godkänt, med råge!

Ska man följa den allsmäktiga Robert Parker, ska man tycka att 2000 Château Montrose från St-Éstephe ska vara bättre, men jag (och några med mig) stördes av de vegetala och vresigt omoget gröna nyanserna i doften, och den ogina, faktiskt omogna smaken. Är du asket, kommet du älska detta vin, annars inte. Jag gör det inte – men håller ändå med om att det finns en viss grundkvalitet i doften och smaken. Men var är den älskvärda kroppen?

Jag har svårt att förstå viner som är otillgängligt ogina som unga, och som sägs ”behöva tid för att bli bättre”. För att ett vin ska vara stort, ska det vara begripligt, välbalanserat och gott redan från början. Som 2000 Château Palmer, som är strålande klassiskt och till och med djupt mitt i den finstämda elegansen. Här finns både god kropp, syra och mineral, och fatkaraktären är tydlig men ändå väl integrerad. Det här var en av de flaskor som blev urdrucken snabbast under middagen.

Vi åt en härlig, långkokt boeuf bourguignonne, matig och värmande med en ljuvlig rödvinssmak och en perfekt sälta från sidfläsket – vilket behövdes för att polera de unga markerade tanninerna.

Jag passade på att skicka in en utmanare, som förvånande mig ordentligt. När jag öppnade flaskan på eftermiddagen, var vinet mörkt fruktigt och djupt, massivt men samtidigt knutet med en markerad tanninstruktur och tydlig mineralton – precis som väntat. Men sida vid sida med de andra vinerna, framstod det några timmar sedan nästan som australiskt i sin yppiga, till och med mintiga doft. Men det var hur gott som helst – men inte alls så som jag förväntade mig 2000 Chateau Montelena från norra Napa Valley. Men så var utmaningen för stor för amerikanen – en briljant 2000 Château Pichon-Longueville Baron från Pauillac stod i nästa glas. Vilket underbart djupt, vilken kraft – och ändå så elegant. Så här vill jag att det ska smaka om en ung stor bordeaux från en toppårgång som 2000. Ett av kvällens finaste viner, helt klart.

Nästa vin var först oväntat aromatiskt med urläckra toner av körsbär och rosor, men med en stunds ytterligare luftning i glaset, växte det fram djupare och mörkare nyanser, och den fina tonen av ceder, grafit och mörk choklad (från faten). Gissningen gick åt St-Julien, och vinet visade sig vara 2000 Château Léoville-las-Cases.

I sista flighten skärptes tonen ytterligare, och även om det första vinet initialt var lite blygt på gränsen till glest, växte det betydligt med luft och bjöd på en mycket elegant och finstilt doft och smak med djup. Men när etiketten röjdes, blev jag ändå förvånad, jag hade faktiskt väntat lite med tryck i frukten, lite mörkare frukttoner, och lite fastare struktur av 2000 Château Latour, ett vin som jag normalt sett håller som det kanske bästa i Bordeaux. Det var också första gången jag satte Château Margaux högre, men 2000 Château Margaux är ett i stort sett helt fulländat vin, åtminstone kommer det att vara det när tiden får frigöra den idag något knutna kroppen, och ge den både den bredd och djup som förväntas av ett exceptionellt vin. Det var mer sirligt och nyanserat än den mycket större, mer fruktdrivna, lite mer orientaliskt kryddiga 2000 Château Lafite-Rothschild som avslutade sviten av tvåtusenviner.

Vi fortsatte med rundgång i flaskuppställningen till de goda vällagrade hårdostarna, där en läcker Comté föll mig allra mest i smaken. Kategorin hårdostar är den mest användbara till vin – i stort sett alla vintyper passar till dem. Till dessert hade Millie gjort små crème brulée, till vilka vi njöt av en gyllene, sammetslen, honungsaromatisk och superelegant 1975 Crème de Tête från Château Climens i Sauternes.

Ja, så kan det gå, en nästan helt vanligt fredagskväll i januari. Att middagsbordet lockade mer än att se Gudrun Schyman svassa omkring på dansgolvet i Let’s Dance, behöver jag väl knappast förklara.