Blog’n’Roll!
Så blev det den här fredagskvällen då de (i mitt tycke) allra bästa vinbloggarna kom. Big time!
Så blev det den här fredagskvällen då de (i mitt tycke) allra bästa vinbloggarna kom. Big time!
(Vingrodan kunde tyvärr inte komma – grodan satt nog och rättade skoluppsatser och läxade upp små okunnig skolbarn hela fredagen)
Vi träffades över ett glas sval champagne, 2002 Cuvée Edmond från den 14 hektar lilla odlarfirman Champagne Barnaut i Bouzy, en ren och frisk och rätt fin men inte stor champagne med både citrus- och äppeltoner, och en torr finish. Att från en god och klassisk champagne gå till ett annat mousserande vin är inte alltid det lättaste, och så var det nu också. Den duktiga gästlistan hade sjå med att hitta rätt på nästa vin, från cava till ett bubblande vin från Loire, och så tillbaka till Champagne men i en varm årgång, eller fatjäst stil. Helt lätt var det alltså inte, och det var därför jag bjöd på 2003 Les Trois Saints, en blanc de blancs från Bourgogne och den utmärkta specialiserade bubbelfirman Louis Bouillot. Vinet var rent och friskt, torr och mycket elegant, men lite mer gulfruktigt för att vara en champagne. Gott var det hur som helst.
Till bords bjöds två vita viner, det första en något viognierblommig och fruktaromatisk 2008 Palladius från odlaren och vinmakaren Eben Sadie och hans firma The Sadie Family. Trots den lite yppiga frukten och de tropiska övertonerna, var vinet framför allt präglat av elegans. Samtidigt fanns här både en god syra och en (för ursprunget) något oväntad ton av mineral. Ett steg upp från föregående årgång. Bravo!
I nästa glas stod en blyg rackare som behövde betydlig mer luft än vad jag hade gett den. Att det var en vit bourgogne av rang stod klart, men först efter en kvart eller så framträdde den feta kropp som kompletterade den massiva strukturen av syra och mineral. Helt klart var det riktigt strama vinet 2007 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Bonneau de Martray för ungt, men gott som synden.
Världsmästaren dekanterade nästa vin. Både till den gyllene halmgula färgen och den nästan äppliga och honungsaktiga doften kändes det mer moget än det var. Med sin torra och feta smak, mjuka syra och steniga mineralitet, kändes det som en vit hermitage, vilket det också var: 2005 Le Méal Ermitage från Chapoutier. Trots min ofta uttalade kritik att vinerna från Chapoutier är lite stökiga, måste jag medge att det här var ett utmärkt och klassiskt vin.
De tre vita serverades till en terrin av duva, anklever och soltorkade körsbär, med en späd sallad och rostad brioche. Tack vare vinernas kropp, matchades terrinens feta textur på ett perfekt sätt.
En fredag utan röd bourgogne är en bortkastad fredag. Rätten därtill var perfekt designad. En krämig jordärtskockssoppa med tryffel, confit på anka och brunoise av morötter samt en doft av finskuren bladpersilja, lyckades fånga upp varje aspekt på pinotvinerna.
Först ut av dem en riktigt läcker, mer lättsam och silkig än djup och tät 2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Cherbaudes från den unga firman Louis Boillot & fils. Men mot 2005 Vosne-Romanée Premier Cru Aux Malconsorts från toppodlaren Sylvain Cathiard hade den egentligen ingen chans. Det här är en stor terroir, där både höjden och djupet i doft och smak gör vinet alldeles enastående. I den stora bourgognekupan växte och utvecklades vinet under den halvtimma jag lyckades behålla min beskärda del av flaskan. Otroligt gott – ett av kvällens allra bästa viner.
Nästa bourgogne kom med Finare Vinare. Jag blev positivt överraskad av den balans som jag tidigare har uttalat mig en aning tveksamt om, vinerna från firman Perrot-Minot kan emellanåt ha en lite för uttalad ekfatskaraktär för den i sig utmärkta fruktkvaliteten. Kvällens 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru La Combe d’Orveau var läckert fruktigt i en sirligt bärig och mineralmärkt stil med bara en fin nyans av ekfaten.
Ytterligare en bourgogne. Den var både klassiskt med underbart komplexa toner av sous bois, och med en första skymt av mognad. Vilken årgång? Kunde det vara 2001, eller 1999? Pannor i djupa veck, bynamn och producenter flög som fiskmåsar över bordet – bara för att upptäcka att Mis En Bouteille hade tagit med sig en tysk, 2007 Pinot Noir från Weingut Friedrich Becker i Pfalz. Jösses vad spännande! Där fick man …
Det blinda temat Syrah bjöd på märkliga överraskningar. Det första vinet hade en sötjolmig frukt med tydligt brända toner som förde både bourbon, Sydafrika och Lagavullin på tal. Det här blev kvällens kalkonvin, det visade sig komma från distriktet Nashik i Indien och producenten Sula Vineyards (som gör bättre vitt än rött), 2007 Dindori Shiraz. Nej tack!
Andra flaskan bjöd betydligt bättre njutning, om än ungt och knutet trots dekantering 3 timmar tidigare. Frukten var mörk, söt och mogen, och tanninerna markerade men ändå på ett skickligt sätt polerade, men när etiketten röjdes tyckte de flesta runt bordet att vinet inte var så klassiskt elegant det brukar vara, snarare mer fruktyppigt. Vinet var 2007 Columella från The Sadie Family i Swartland, Sydafrika.
Koncentration och årgång 2001 var temat på nästa flight. I första glaset en något klassisk men intensiv mörkfruktig och tydligt tanninstrukturerad 2001 Château Bouscassé Vieilles Vignes från Montus Bouscassé, som trots en del tveksamma kommentarer utsågs till omgångens bästa vin. Nästa vin var ännu mer fruktyppig, sötare och till och med lite kokt i stilen, men samtidigt med ordentliga tanniner. Vinet kom från Gérard Bertrand och var 2001 Le Viala (60% Mourvèdre, plus Grenache och Carignan) från distriktet Minervois. Sist, men på inget sätt minst, stod en fruktbomb av stiltypiskt slag i den björnbärssöta och något kryddiga 2001 Zinfandel Tofanelli Vineyard från Calistoga och firman Turley Cellars i Napa Valley. Det blev inte en enda applåd för det sista vinet.
Världsmästaren hade (på egen begäran) fått i uppdrag att ta med sig viner till kvällens huvudrätt, lammkotlettrad med haricots verts, zucchini och körsbärstomater, med en reducerad örtkryddad lammfond med rött vin, och med en klassisk fransk potatisgratäng med en generös dosering av riven alpost. Underbart gott, om man får berömma sig själv. Det blev tre klassiska viner, alla från Bordeaux och den underskattade årgången 2004. Först ut en mycket elegant, till och med slank, och utmärkt nyanserad 2004 Château Margaux, som vann stilpoäng i min gom. Nästa vin var mer burdust, drivet av sötare mörk bärfrukt och inte alls lika elegant som de två andra. Vi var nog alla lite förvånade när flaskan avtäcktes, 2004 Château Cos d’Estournel från St-Estèphe. Vi var till och med lite besvikna över avsaknaden av komplexitet. Fast till maten var det väldigt gott!
I det tredje glaset kom kvällens fynd, tror det kostar 15 euros, som på ett imponerande sätt stod upp mot de andra vinerna och var flightens bästa. Lite mer djup, lite mer ceder, lite mer frukt men samtidigt också större elegans, 2004 Château Rollan de By i Médoc är trots sin status som cru bourgeois ett ypperligt vin!
Winepunker stänkte in ett alldeles otroligt fint vin på samma tema – trodde vi alla. Men hur mycket vi än kände bordeaux i doft, smaken och strukturen, skakade punkaren på huvudet. Och tog till slut fram 2000 Tom, en utmärkt komplex cuvée av Merlot och Cabernet Sauvignon från Montana Wines i Hawke’s Bay. Nya Zeeland, alltså! Tack för den.
Därefter en blind åkning på temat en flod på Iberiska Halvön och årgång 2005. Fast det visste ju såklart ingen. Glas ett höll det finaste vinet, en tät fruktig men samtidigt stenstrukturerad 2005 Rótulo från Niepoort i Duoro. Det här är en specialtappning för Viking Line, som innehåller över 20 olika druvsorter från en gammal vingård.
Från distriktet Ribera del Duero och producenten Bodegas Aalto, kom de två nästföljande vinerna. Av dem var (något överraskande) det första av dem allra bäst, 2005 Aalto. En mörk och koncentrerad med samtidigt fint sträv och måttligt fatkryddig doft och smak, gav det en mycket bättre balans än den söta, mäktigt täta och lite väl överekade personligheten som toppvinet 2005 Aalto PS bjöd på. Kanske är vinet just nu bara inne i en besvärlig fas, kanske behöver vinet ett par års flasklagring till, men just var vinet faktiskt något av en besvikelse.
Frankofilen gjorde mig riktigt glad när han visade det vin han hade tagit med, 2005 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från den utmärkta, unga firman O’Shaughnessy. Blint hade vi snabbt kommit in på cabernetdominerat vin från Kalifornien, och vingårdar belägna uppe i de vulkaniska bergsjordarna. Så långt allt gott, men att hitta exakt rätt vin var inte lätt – just det här hyllade vinet är inte särskilt lätt att finna.
Från Nettare e Goia kom en klassiskt elegant och fint mogen 1990 Barolo Brunate från Vietti, som trots att jag sällan går igång på Nebbiolo gjorde mig glad i själen. Winepunker fick sedan önska en vinstil ur min vinkällare, och det verkade som att jag träffade fullkomligt rätt på hans önskan om ett ”köttigt och kraftigt klassiskt vin av Syrah”. Med viss mognad, det önskade köttet, en läcker rostad och till och med tropiskt gulfruktig nyans, var 1998 Côte-Rôtie från Jamet ett härligt vin.
En fin Comté med lite tryffelhonung och ett citronsurdegsbröd fick följe av de två röda vinerna, och en frisk och god men faktiskt inte imponerande 2005 Meursault Premier Cru Les Bouchères från négociantfirman Deux Montille.
Och till chokladdesserten, som AJ Styles hade varit med och gjort på Lux Dessert & Choklad, drack vi ett sött och moget gult vin med oxidationsnyanser och en hyggligt frisk syra. Här gick gissningarna isär, från starkviner (trots att vinet inte hade någon uttalad alkoholvärme) till vin santo (på grund av syran och oxidationen), tills vi slutligen hamnade i Loire, och sent skördad Chenin Blanc. Vinet var 1959 Moulin Touchais från Vignobles Touchais.
Så kan de gå när man släpar massor av vinhedonister till Café Rotsunda.
Summering: 8 gäster, 25 viner och 56 Riedelglas.
Vi träffades över ett glas sval champagne, 2002 Cuvée Edmond från den 14 hektar lilla odlarfirman Champagne Barnaut i Bouzy, en ren och frisk och rätt fin men inte stor champagne med både citrus- och äppeltoner, och en torr finish. Att från en god och klassisk champagne gå till ett annat mousserande vin är inte alltid det lättaste, och så var det nu också. Den duktiga gästlistan hade sjå med att hitta rätt på nästa vin, från cava till ett bubblande vin från Loire, och så tillbaka till Champagne men i en varm årgång, eller fatjäst stil. Helt lätt var det alltså inte, och det var därför jag bjöd på 2003 Les Trois Saints, en blanc de blancs från Bourgogne och den utmärkta specialiserade bubbelfirman Louis Bouillot. Vinet var rent och friskt, torr och mycket elegant, men lite mer gulfruktigt för att vara en champagne. Gott var det hur som helst.
Till bords bjöds två vita viner, det första en något viognierblommig och fruktaromatisk 2008 Palladius från odlaren och vinmakaren Eben Sadie och hans firma The Sadie Family. Trots den lite yppiga frukten och de tropiska övertonerna, var vinet framför allt präglat av elegans. Samtidigt fanns här både en god syra och en (för ursprunget) något oväntad ton av mineral. Ett steg upp från föregående årgång. Bravo!
I nästa glas stod en blyg rackare som behövde betydlig mer luft än vad jag hade gett den. Att det var en vit bourgogne av rang stod klart, men först efter en kvart eller så framträdde den feta kropp som kompletterade den massiva strukturen av syra och mineral. Helt klart var det riktigt strama vinet 2007 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Bonneau de Martray för ungt, men gott som synden.
Världsmästaren dekanterade nästa vin. Både till den gyllene halmgula färgen och den nästan äppliga och honungsaktiga doften kändes det mer moget än det var. Med sin torra och feta smak, mjuka syra och steniga mineralitet, kändes det som en vit hermitage, vilket det också var: 2005 Le Méal Ermitage från Chapoutier. Trots min ofta uttalade kritik att vinerna från Chapoutier är lite stökiga, måste jag medge att det här var ett utmärkt och klassiskt vin.
De tre vita serverades till en terrin av duva, anklever och soltorkade körsbär, med en späd sallad och rostad brioche. Tack vare vinernas kropp, matchades terrinens feta textur på ett perfekt sätt.
En fredag utan röd bourgogne är en bortkastad fredag. Rätten därtill var perfekt designad. En krämig jordärtskockssoppa med tryffel, confit på anka och brunoise av morötter samt en doft av finskuren bladpersilja, lyckades fånga upp varje aspekt på pinotvinerna.
Först ut av dem en riktigt läcker, mer lättsam och silkig än djup och tät 2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Cherbaudes från den unga firman Louis Boillot & fils. Men mot 2005 Vosne-Romanée Premier Cru Aux Malconsorts från toppodlaren Sylvain Cathiard hade den egentligen ingen chans. Det här är en stor terroir, där både höjden och djupet i doft och smak gör vinet alldeles enastående. I den stora bourgognekupan växte och utvecklades vinet under den halvtimma jag lyckades behålla min beskärda del av flaskan. Otroligt gott – ett av kvällens allra bästa viner.
Nästa bourgogne kom med Finare Vinare. Jag blev positivt överraskad av den balans som jag tidigare har uttalat mig en aning tveksamt om, vinerna från firman Perrot-Minot kan emellanåt ha en lite för uttalad ekfatskaraktär för den i sig utmärkta fruktkvaliteten. Kvällens 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru La Combe d’Orveau var läckert fruktigt i en sirligt bärig och mineralmärkt stil med bara en fin nyans av ekfaten.
Ytterligare en bourgogne. Den var både klassiskt med underbart komplexa toner av sous bois, och med en första skymt av mognad. Vilken årgång? Kunde det vara 2001, eller 1999? Pannor i djupa veck, bynamn och producenter flög som fiskmåsar över bordet – bara för att upptäcka att Mis En Bouteille hade tagit med sig en tysk, 2007 Pinot Noir från Weingut Friedrich Becker i Pfalz. Jösses vad spännande! Där fick man …
Det blinda temat Syrah bjöd på märkliga överraskningar. Det första vinet hade en sötjolmig frukt med tydligt brända toner som förde både bourbon, Sydafrika och Lagavullin på tal. Det här blev kvällens kalkonvin, det visade sig komma från distriktet Nashik i Indien och producenten Sula Vineyards (som gör bättre vitt än rött), 2007 Dindori Shiraz. Nej tack!
Andra flaskan bjöd betydligt bättre njutning, om än ungt och knutet trots dekantering 3 timmar tidigare. Frukten var mörk, söt och mogen, och tanninerna markerade men ändå på ett skickligt sätt polerade, men när etiketten röjdes tyckte de flesta runt bordet att vinet inte var så klassiskt elegant det brukar vara, snarare mer fruktyppigt. Vinet var 2007 Columella från The Sadie Family i Swartland, Sydafrika.
Koncentration och årgång 2001 var temat på nästa flight. I första glaset en något klassisk men intensiv mörkfruktig och tydligt tanninstrukturerad 2001 Château Bouscassé Vieilles Vignes från Montus Bouscassé, som trots en del tveksamma kommentarer utsågs till omgångens bästa vin. Nästa vin var ännu mer fruktyppig, sötare och till och med lite kokt i stilen, men samtidigt med ordentliga tanniner. Vinet kom från Gérard Bertrand och var 2001 Le Viala (60% Mourvèdre, plus Grenache och Carignan) från distriktet Minervois. Sist, men på inget sätt minst, stod en fruktbomb av stiltypiskt slag i den björnbärssöta och något kryddiga 2001 Zinfandel Tofanelli Vineyard från Calistoga och firman Turley Cellars i Napa Valley. Det blev inte en enda applåd för det sista vinet.
Världsmästaren hade (på egen begäran) fått i uppdrag att ta med sig viner till kvällens huvudrätt, lammkotlettrad med haricots verts, zucchini och körsbärstomater, med en reducerad örtkryddad lammfond med rött vin, och med en klassisk fransk potatisgratäng med en generös dosering av riven alpost. Underbart gott, om man får berömma sig själv. Det blev tre klassiska viner, alla från Bordeaux och den underskattade årgången 2004. Först ut en mycket elegant, till och med slank, och utmärkt nyanserad 2004 Château Margaux, som vann stilpoäng i min gom. Nästa vin var mer burdust, drivet av sötare mörk bärfrukt och inte alls lika elegant som de två andra. Vi var nog alla lite förvånade när flaskan avtäcktes, 2004 Château Cos d’Estournel från St-Estèphe. Vi var till och med lite besvikna över avsaknaden av komplexitet. Fast till maten var det väldigt gott!
I det tredje glaset kom kvällens fynd, tror det kostar 15 euros, som på ett imponerande sätt stod upp mot de andra vinerna och var flightens bästa. Lite mer djup, lite mer ceder, lite mer frukt men samtidigt också större elegans, 2004 Château Rollan de By i Médoc är trots sin status som cru bourgeois ett ypperligt vin!
Winepunker stänkte in ett alldeles otroligt fint vin på samma tema – trodde vi alla. Men hur mycket vi än kände bordeaux i doft, smaken och strukturen, skakade punkaren på huvudet. Och tog till slut fram 2000 Tom, en utmärkt komplex cuvée av Merlot och Cabernet Sauvignon från Montana Wines i Hawke’s Bay. Nya Zeeland, alltså! Tack för den.
Därefter en blind åkning på temat en flod på Iberiska Halvön och årgång 2005. Fast det visste ju såklart ingen. Glas ett höll det finaste vinet, en tät fruktig men samtidigt stenstrukturerad 2005 Rótulo från Niepoort i Duoro. Det här är en specialtappning för Viking Line, som innehåller över 20 olika druvsorter från en gammal vingård.
Från distriktet Ribera del Duero och producenten Bodegas Aalto, kom de två nästföljande vinerna. Av dem var (något överraskande) det första av dem allra bäst, 2005 Aalto. En mörk och koncentrerad med samtidigt fint sträv och måttligt fatkryddig doft och smak, gav det en mycket bättre balans än den söta, mäktigt täta och lite väl överekade personligheten som toppvinet 2005 Aalto PS bjöd på. Kanske är vinet just nu bara inne i en besvärlig fas, kanske behöver vinet ett par års flasklagring till, men just var vinet faktiskt något av en besvikelse.
Frankofilen gjorde mig riktigt glad när han visade det vin han hade tagit med, 2005 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från den utmärkta, unga firman O’Shaughnessy. Blint hade vi snabbt kommit in på cabernetdominerat vin från Kalifornien, och vingårdar belägna uppe i de vulkaniska bergsjordarna. Så långt allt gott, men att hitta exakt rätt vin var inte lätt – just det här hyllade vinet är inte särskilt lätt att finna.
Från Nettare e Goia kom en klassiskt elegant och fint mogen 1990 Barolo Brunate från Vietti, som trots att jag sällan går igång på Nebbiolo gjorde mig glad i själen. Winepunker fick sedan önska en vinstil ur min vinkällare, och det verkade som att jag träffade fullkomligt rätt på hans önskan om ett ”köttigt och kraftigt klassiskt vin av Syrah”. Med viss mognad, det önskade köttet, en läcker rostad och till och med tropiskt gulfruktig nyans, var 1998 Côte-Rôtie från Jamet ett härligt vin.
En fin Comté med lite tryffelhonung och ett citronsurdegsbröd fick följe av de två röda vinerna, och en frisk och god men faktiskt inte imponerande 2005 Meursault Premier Cru Les Bouchères från négociantfirman Deux Montille.
Och till chokladdesserten, som AJ Styles hade varit med och gjort på Lux Dessert & Choklad, drack vi ett sött och moget gult vin med oxidationsnyanser och en hyggligt frisk syra. Här gick gissningarna isär, från starkviner (trots att vinet inte hade någon uttalad alkoholvärme) till vin santo (på grund av syran och oxidationen), tills vi slutligen hamnade i Loire, och sent skördad Chenin Blanc. Vinet var 1959 Moulin Touchais från Vignobles Touchais.
Så kan de gå när man släpar massor av vinhedonister till Café Rotsunda.
Summering: 8 gäster, 25 viner och 56 Riedelglas.
10 kommentarer:
Gaahh, vi kan fortfarande hallucinera fram smaken av din tryffelosande jordärtskockssoppa med sina frästa morotsbitar, persiljan och den fnasiga ankconfiten. Ooohh den ljuva pinotflighten som gick ända upp till himlen ovanför Pfalz vingårdar! För att inte tala om när den syndigt krämiga comté-gratängen gjorde entré i munnen tillsammans med rödvinsskyn och det möra lammköttet! En klunk av eleganta Margaux 04 därtill och lyckan var total...
Underbar kväll, Michel! Tusen tack för mat, viner och gott sällskap, alla ni som var med! Och ett särskilt tack till spottkopparna för att vi mår så oförskämt bra idag...
Kalaskväll! Soppan var så bra att jag var tvungen att göra en egen idag (med skockor från Ekoloådan), ingen anka men med lite getost fick den bli förrätt för kvällen.
Pfalz-pinoten var nog kvällens vin för mig, eller Jamet kanske, en riktigt lyckad flaska, eller Margaux, eller O’Shaughnessy, eller Tom, eller...
Argh!
Det är något speciellt med klassisk mat. Idag blev det en matiglunchmacka av det fina surdegsbrödet, med rejäla skivor terrin av duva och anka, och med en hel hop sköna vinslattar till.
Liten uppsummering från gårdagen:
1. Corton-Charlemagne har vuxit till sig ordentligt, och var lite godare och mer tillgänglig idag.
2. Vosne-Romanée hade också vuxit, blivit lite mer polerad, och faktiskt behållit en del av sina parfymer. Intressant!
3. Palladius vara lika god idag också.
4. Columella hade kommit runt hörnet och blivit lite stiligare, men var fortfarande sötyppig på ett sätt den inte brukar vara.
5. Aalto var urgod, och Aalto PS hade lugnat ner sig lite och var inte lika grovt tillyxad och fatsöt, men fortfarande inte så stor den ska vara.
6. Turley Zinfandel - den bredde på på frukostmackan istället för sylt.
7. Bouscassé Vieilles Vignas stod sig väl, men hade tappat lite av sin frukt och kryddighet.
8. Dindere Shiraz från Sula - nej tack idag med!
Nu är man alltså tillbaka in i dimman igen.
Lyckans ost är man hur som helst!
Ja, jäklar vilken rundsmörjning, jag känner mig lite trött idag ;-)
De där bourgognerna från Bouillot, Cathiard och Perrot-Minot komer att stanna kvar länge i minnet. Och så känns det nästan lite provocerande att en germansk pinne kunde vara så bra. Underbart att få sin världsbild lite omskakad. Jag var övertygad om att vi var kvar i Bourgogne...
Ett överflöd av goda viner, men för mig står ändå Andreas bordeaux-flight ut lite grann, trots en liten besvikelse med 2004 Cos d'Estournel som i mitt tycke saknade lite elegans. Men Château Margaux två gånger på tre dagar, bra vecka får man säga...
Och vilken soppa! Kan vara den godaste jag någonsin ätit.
Stort tack allihop för goda viner och trevligt sällskap. Och extra tack till dig Michel för lysande värdskap som vanligt.
Inte minst starkt att hinna dra ihop en lång bloggpost efter att ha diskat 327 glas.
Även jag tackar och bugar mig, och håller med alla om allt.
Den 9-årige sonen lyssnade intresserat när vi berättade om menyn, och nickade uppskattande när vi kom fram till gratängen, och sa drömmande;-" Det låter nästan mer som en ostfondue.."
Stort tack, Michel (och hälsa champinjonen)!
Ni ägnade er tydligen åt annat också kan man se. Winepunker verkar ha tagit intryck av en storsäljare, "Djävulens Urin" var en ny liknelse...
Hejsan Anonym,
Ja, det är helt sant. Medan jag slutförde middagen och dekanterade massa viner, fick gästerna leka lite. Det var en blandningsövning där jag hade köpt massa viner, bland dem 2007 Happy Cat Riesling Kabinett från Mosel, NV Castillo de Gredos Blanco på tetra, lite kaliforniska billiga viner av Chardonnay och Viognier, en riktigt bra 2005 Haut Densité Puilly Fumé från Château de Tracy, en okej men gles 2007 Meursault från Vincent Bouzereau, 2007 Château Coucheroy och 2007 Chenin Blanc från Sula Vineyards.
Fem viner skulle ingå i en blend, Happy Cat och/eller Gredos måste ingå till minst 20%, och inget vin fick ingå till mer än 40%.
Inte helt lätt att ur det göra en så god blend som möjligt. Men jag tyckte alla var oväntat bra!
Ingen använde Gredos. Ska tilläggas!
Men det är faktiskt rätt nyttigt att köra ner på fälgarna ibland, och prova de mest sålda pissvinerna i Sverige.
Även jag sällar mig till kören av hyllningar och tackar den gode Michel för eminent värdskap!
Inte en tråkig sekund. Och visst är det störtskönt få det ena stora vinet efter det andra in för att plötsligt plockas ner till en nivå man inte trodde existerade och som stavas Sula! Även om det gjorde ont i munnen så behövs dessa ibland Michel :-)
Jag kikar på indiernas hemsida och förundras över påståendet: "Sula Vineyards is at the forefront of the Indian Wine revolution.
Our award-winning Indian Wines are available in the best hotels & restaurants worldwide."
Vem är villiga att sabba sin vinbedömarkarriär genom att utdela awards till Sula? Och vilka restauranger och hotell som är världledande har detta på listan?
MVH
Niklas j
Jo du Niklas, jag var också inne på Sulas hemsida och läste mig till dessa fantastiska överord.
Men det är väl som det är med det mesta av marknadsföring - en djävla massa kvacksalveri helt enkelt.
Skicka en kommentar