Mitt ute i ingenstans. Ja, nästan så kändes det när jag körde på den slingrande vägen från staden Paso Robles ut mot kusten, för att checka in på det underbara lilla hotellet Just Inn. Ja, hotell kanske låter storslaget, det rör sig om 4 ytterst stilfullt (lika med lyxigt och stilfullt) inredda rum/små lägenheter som ligger i anslutning till toppfirman Justin Vineyards långt ute i västra Paso Robles.
Här finns också en liten men trevlig restaurang, Deborah's Room, som inte helt oväntat är fullkomligt anpassad till det lilla hotellets storlek, med andra ord bara ett fåtal bord. Som väntat serveras husets viner, alltså de från Justin Vineyards. Men vad gör det när det är så välgjorda.
Jag började med en 2008 Chardonnay, rent fruktig och ytterst elegant med en frisk syra och med en tydlig mineralton. Här ute är det gammal havsbotten som gäller under vinrankorna – massor av kalksten och fossila avlagringar (det sägs att grannen hittade fossil av valskelett när de planterade sin vingård). Klokt nog har man jäst musten i mestadels äldre franska ekfat, dessutom blockerat den malolaktiska jäsningen. Precis så ska en slipsten dras om man är en klok vinmakare. Och vinet är förtjusande rent och gott – nästan burgundiskt faktiskt! Nästan i varje fall. Ett litet tryffelrostat bröd med minutpocherat ägg och brunoise av bacon gjorde vinet gjorde sällskap.
Till förrätt hade jag valt en hastigt bräckt röding med en kräm av blomkål som toppades med lite rostad blomkål och brynt smör. Det var till denna rätt som chardonnayvinet var tänkt, och det passade också utmärkt. Hur gott det än var sparade jag lite av vinet, jag hade en annan vitvinsrätt på lut, en panerad och stekt abalone (en stor mussla) med surkål och fint tärnat rökt sidfläsk. Helt plötsligt tar sommelieren bort mitt vitvinsglas (jag som trodde jag skulle få påfyllning) med förklaringen att den här rätten skulle serveras med ett rött vin. Okej, tänkte jag. Shoot man, shoot!
In kom en 2007 Cabernet Sauvignon, fortfarande från firman Justin Vineyard (såklart), och från de kalla vingårdarna här ute i Paso Robles kustområde. Stockarna hade planterats redan 1981 (i förhistorisk tid, lokalt räknat) och ger numera druvor med en riktigt fin intensitet. Vinet var överraskande rikt och djupt, men med den friska syra och fasta struktur som hör området till, och med den värmande alkohol som egentligen står att finna i alla viner från Paso Robles. Döm om min förvåning över hur perfekt det här vinet satt till musslan – inte minst tack vare den sötsyliga balansen i surkålen och fläsket, men också för den ”hamburgerdressing” (ett finare namn är Thousand Island Dressing) som kocken av någon anledning tyckte skulle toppa anrättningen.
Nästa servering var inte bara den bästa för kvällen, utan också helt formidabel. Som ”gammal” kock vet jag hur vårt det är att lyckas med en Wellington, där det inbakade köttet ska vara perfekt rosastekt och brödytan genomgräddad, torr och krispig. I de allra flesta fall brukar det misslyckas, vilket (antar jag) är därför som Gordon Ramsay envisas med att djävlas med alla sina adepter genom att sätta upp Wellington på meny i Hells Kitchen. Här var Wellington på hjortfilé med hösttryffel från Oregon och puré av potatis en fullträff. Första vinet var firmans prestige, 2006 Isosceles, en ytterst elegant och närmast bordeauxlik men lite fruktsötare blend av 86% Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc och Merlot, och den stramare men samtidigt mer mörkfruktiga och svalt gräsiga 2007 Justification. Det senare vinet bygger på cirka 60% Cabernet Franc, vilket känns (och det gillar jag), med en balans av Merlot som ger vinet mer kropp och lite mörkare toner. I nuläget är Isosceles det mest komplext utvecklade vinet, men så var det också serverat från halvflaska. Båda var utmärkta och passade förträffligt till det perfekt stekta köttet. Under middagen vägde min preferens dock över till Justification. Tänk vad lite luft kan göra...
Som ett mellanspel kom 2007 Savant in. Det är en tät och in your face cuvée av Syrah med lite Cabernet Sauvignon, som är gjord med i en extremt mogen och närmast eldig stil som inte gav så värst många extra stilpoäng från mig. Inget större fel på vinet, men jag bad faktiskt om påfyllning av Justification, och drog utan att skämmas i mig det extra glaset av det – och ytterligare ett eftersom det var så förbaskat gott! (Jag behövde nämligen inte be om påfyllning av Isosceles – det förväntade sig sommelieren att jag ville ha mycket av, och det fick jag också!).
Sedan kom en Point Reyes Blue, en blåmögelost från norra Kalifornien. Till den krossade valnötter (gott, men aldrig till vin … rött kort!) och en sval sorbet av rotsaker, samt en riktigt gott mandel- och fikonbröd. Pinsamt nog förstod jag helt plötsligt att det intensiva sötfruktiga syrahvinet Savant var tänkt till osten, men jag höll nog masken lika bra som sommelieren, och berättade istället ett par blöta och dråpliga historier ur dryckens värld för att lägga ut en vilseledande rökridå. Tack och lov gick han på det … trodde jag … för att inom en minut komma och fylla på mitt glas med Isosceles. Igen!
Tack och lov fungerar den törstiges kroppsspråk i alla lägen. Ett tomt glas är ett tom glas. Och så får det inte vara.
Desserten bestod av en underbar chokladkaka med inkokt päron, syltade moreller och en glass på färskost. Till det fick jag ett glas av husets starkvin, 2008 Obtuse, en portvinstolkning gjord av Cabernet Sauvignon som har spritats upp till 18 procents styrka, med en bibehållen sötma på 110 gram per liter. Vinet har en typisk cabernetkaraktär, som kanske är lite för syrlig och gräsig för att nå till rätt portvinsfaktor. Facit: Sisådär.
Här finns också en liten men trevlig restaurang, Deborah's Room, som inte helt oväntat är fullkomligt anpassad till det lilla hotellets storlek, med andra ord bara ett fåtal bord. Som väntat serveras husets viner, alltså de från Justin Vineyards. Men vad gör det när det är så välgjorda.
Jag började med en 2008 Chardonnay, rent fruktig och ytterst elegant med en frisk syra och med en tydlig mineralton. Här ute är det gammal havsbotten som gäller under vinrankorna – massor av kalksten och fossila avlagringar (det sägs att grannen hittade fossil av valskelett när de planterade sin vingård). Klokt nog har man jäst musten i mestadels äldre franska ekfat, dessutom blockerat den malolaktiska jäsningen. Precis så ska en slipsten dras om man är en klok vinmakare. Och vinet är förtjusande rent och gott – nästan burgundiskt faktiskt! Nästan i varje fall. Ett litet tryffelrostat bröd med minutpocherat ägg och brunoise av bacon gjorde vinet gjorde sällskap.
Till förrätt hade jag valt en hastigt bräckt röding med en kräm av blomkål som toppades med lite rostad blomkål och brynt smör. Det var till denna rätt som chardonnayvinet var tänkt, och det passade också utmärkt. Hur gott det än var sparade jag lite av vinet, jag hade en annan vitvinsrätt på lut, en panerad och stekt abalone (en stor mussla) med surkål och fint tärnat rökt sidfläsk. Helt plötsligt tar sommelieren bort mitt vitvinsglas (jag som trodde jag skulle få påfyllning) med förklaringen att den här rätten skulle serveras med ett rött vin. Okej, tänkte jag. Shoot man, shoot!
In kom en 2007 Cabernet Sauvignon, fortfarande från firman Justin Vineyard (såklart), och från de kalla vingårdarna här ute i Paso Robles kustområde. Stockarna hade planterats redan 1981 (i förhistorisk tid, lokalt räknat) och ger numera druvor med en riktigt fin intensitet. Vinet var överraskande rikt och djupt, men med den friska syra och fasta struktur som hör området till, och med den värmande alkohol som egentligen står att finna i alla viner från Paso Robles. Döm om min förvåning över hur perfekt det här vinet satt till musslan – inte minst tack vare den sötsyliga balansen i surkålen och fläsket, men också för den ”hamburgerdressing” (ett finare namn är Thousand Island Dressing) som kocken av någon anledning tyckte skulle toppa anrättningen.
Nästa servering var inte bara den bästa för kvällen, utan också helt formidabel. Som ”gammal” kock vet jag hur vårt det är att lyckas med en Wellington, där det inbakade köttet ska vara perfekt rosastekt och brödytan genomgräddad, torr och krispig. I de allra flesta fall brukar det misslyckas, vilket (antar jag) är därför som Gordon Ramsay envisas med att djävlas med alla sina adepter genom att sätta upp Wellington på meny i Hells Kitchen. Här var Wellington på hjortfilé med hösttryffel från Oregon och puré av potatis en fullträff. Första vinet var firmans prestige, 2006 Isosceles, en ytterst elegant och närmast bordeauxlik men lite fruktsötare blend av 86% Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc och Merlot, och den stramare men samtidigt mer mörkfruktiga och svalt gräsiga 2007 Justification. Det senare vinet bygger på cirka 60% Cabernet Franc, vilket känns (och det gillar jag), med en balans av Merlot som ger vinet mer kropp och lite mörkare toner. I nuläget är Isosceles det mest komplext utvecklade vinet, men så var det också serverat från halvflaska. Båda var utmärkta och passade förträffligt till det perfekt stekta köttet. Under middagen vägde min preferens dock över till Justification. Tänk vad lite luft kan göra...
Som ett mellanspel kom 2007 Savant in. Det är en tät och in your face cuvée av Syrah med lite Cabernet Sauvignon, som är gjord med i en extremt mogen och närmast eldig stil som inte gav så värst många extra stilpoäng från mig. Inget större fel på vinet, men jag bad faktiskt om påfyllning av Justification, och drog utan att skämmas i mig det extra glaset av det – och ytterligare ett eftersom det var så förbaskat gott! (Jag behövde nämligen inte be om påfyllning av Isosceles – det förväntade sig sommelieren att jag ville ha mycket av, och det fick jag också!).
Sedan kom en Point Reyes Blue, en blåmögelost från norra Kalifornien. Till den krossade valnötter (gott, men aldrig till vin … rött kort!) och en sval sorbet av rotsaker, samt en riktigt gott mandel- och fikonbröd. Pinsamt nog förstod jag helt plötsligt att det intensiva sötfruktiga syrahvinet Savant var tänkt till osten, men jag höll nog masken lika bra som sommelieren, och berättade istället ett par blöta och dråpliga historier ur dryckens värld för att lägga ut en vilseledande rökridå. Tack och lov gick han på det … trodde jag … för att inom en minut komma och fylla på mitt glas med Isosceles. Igen!
Tack och lov fungerar den törstiges kroppsspråk i alla lägen. Ett tomt glas är ett tom glas. Och så får det inte vara.
Desserten bestod av en underbar chokladkaka med inkokt päron, syltade moreller och en glass på färskost. Till det fick jag ett glas av husets starkvin, 2008 Obtuse, en portvinstolkning gjord av Cabernet Sauvignon som har spritats upp till 18 procents styrka, med en bibehållen sötma på 110 gram per liter. Vinet har en typisk cabernetkaraktär, som kanske är lite för syrlig och gräsig för att nå till rätt portvinsfaktor. Facit: Sisådär.
Åtminstone vad chokladen alldeles utmärkt.
Sedan var det dags att återvända till det underbara krypin som egentligen är som en mindre lyxvåning, med radiokanalen Watercolors (feel good slick jazzy soul music av bästa snitt) på lagom hög volym från plattskärmen på väggen. Framför den öppna spisen, och med ett stort glas 2007 Justification i handen.
Ibland är livet faktiskt rättvist!
Sedan var det dags att återvända till det underbara krypin som egentligen är som en mindre lyxvåning, med radiokanalen Watercolors (feel good slick jazzy soul music av bästa snitt) på lagom hög volym från plattskärmen på väggen. Framför den öppna spisen, och med ett stort glas 2007 Justification i handen.
Ibland är livet faktiskt rättvist!
2 kommentarer:
Ännu en härlig historia Mr J!
Det du skriver om prisvärdhetsproblematiken i nya LG är väldigt tankeväckande. Jag är av den uppfattningen att den upplevda prisvärdheten av drycken, har väldigt mycket med sinnesstämning att göra.
Köper man en låda vin (flaskor såklart!)och intar dom en och en under ett år, så kommer man alltid ihåg vissa speciellt bra och "prisvärda" flaskor som var så fantantiskt "prisvärda" för att de avnjöts i en perfekt "State of mind" Så genom att lägga några sekunder på att fundera över vad man verkligen åtrår, kan man troligen njuta av ett prisvärdare vin!
Hej Miguel,
Tack för feedback. Det är alltid en svår för att inte säga omöjligt ekvation att bedöma prisvärdet på en vara, eftersom det är så vansinnigt individuellt. Jag nöjer mig med att köpa precis det jag vill ha, så länge jag för tillfället har råd med det, och sedan njuter jag fullt ut av det (oftast) så fort tillfälle ges.
Just beacause I'm worht it!
Skicka en kommentar