Bortamatch den 8 november

Fett, det var huvudtemat när gänget med sommelierer träffades för en lång och skön söndagsmiddag. Ju mer fett, desto bättre. Till det såklart massor av vin.

Vi började med en glas uppfriskande NV Brut från Billecart-Salmon, torr och stram med en fin mineralton och lite ungdomligt knuten men väldigt god eftersmak. Det var precis vad som behövdes för att späda på bushumöret! Nästa champagne, en magnum 1979 Vintage Brut från Louis Roederer, var så oxiderad och trött att den mest påminde om en alkoholsvag version av en palo cortado. Hur trist som helst när en stor pjäs levereras till förväntansfulla pojkar. Nu löste sig problemet blixtsnabbt, och redan inom ett par minuter var en nu magnum öppnad, denna gång en förträffligt god 1989 Louise från Pommery. Det här var tidigt en av mina favoriter, men de senaste åren har jag faktiskt varit lite besviken på de flesta flaskor och årgångar jag har provat. Den här kvällen satte den sig dock väl tillrätta i njutningscentrat. Åh, vad den var sensuellt krämig och diskret mognadsrostad, och ändå ungdomligt vital och frisk.

Ett par stilla vita viner skickades också upp. Först en ännu mer krämigt läcker och lite smörig 2006 Ma Belle Fille, en fatjäst och full malolaktisk chardonnay från den högst belägna av alla vingårdar hos Peter Michael Winery i Knights Valley, Sonoma. Här finns en läcker kryddig ton från ekfaten, en generös gul fruktighet med inslag av aprikoser och ändå med en sval känsla och god syra. Utsökt! Mer elegant och definitivt mer bourgognelik var 2003 Chardonnay McCrea Vineyard från Sonoma Mountain och toppfirman Kistler. Först trodde jag faktiskt det var en vit bourgogne från en varmare årgång, och en firma som inte snålar på ekfaten. Den läckra mineraltonen fångas upp av en underbart ren frukt, precist inramat i ny dyr men välbalanserad ek. Det är ungefär vid den här tiden som Kistler nådde sin absoluta toppnivå, och såklart nu håller sig kvar där. Känns onödigt att säga att det här är vansinnigt gott.

Det kan man emellertid inte säga om 2003 Meursault Château de Labouré-Roi, från just firman Labouré-Roi. Låt gå för att årgången var besvärligt varm och få firmor lyckades göra eleganta vita viner – men det här är tråkigt och under all kritik, mer fadd smak än så här går knappast att frambringa i Bourgogne. Rött kort, och vasken nästa!
Tack och lov fick Bourgogne en rejäl revansch i den mångfacetterade, eleganta och mycket komplexa 2007 Saint-Aubin Premier Cru En Remilly från Pierre-Yves Colin-Morey, en av de allra nästa producenterna från Saint-Aubin.
Till champagner och vitviner åt vi kvällens första fett, en rejäl skänk med underbar Skagen på tunt knäckebröd.

Väl till bords skulle rödvinerna komma på löpande band, helt utan logik eller tanke på vilket fett som skulle serveras härnäst. Först en underbar pinot som vi först trodde kom från antingen Kalifornien (stor, rik och underbart hallonaromatisk rödfrukt) eller Bourgogne (försiktig ek, och stor elegant), men som med en lite avklingande eftersmak röjde att vinet inte var stort – dock väldigt gott. Det kom från Franken i Tyskland, och producenten Schloss Sommerhausen – 2002 Frühburgunder, och serverades ur magnum. Tack för den referensen.

Nästa vin var tio gånger mäktigare, nästan becksvart (i det dunkla middagsljuset) och tätt fruktig, lite kryddigt och dyrbart eknyanserat. Med lite luft växte det sig storartat läckert och elegant – mitt i all sin prakt – och vann allas gunst. Denna härliga 2005 Matriarch, som är ett andravin hos Bond, fick familjesällskap av ett annat vin signerat Bill Harlan, 2003 The Maiden, den fullkompligt magnifika andravinet hos Harlan Estate. Det var mer elegant och hade tydliga nyanser av bergsfrukt och mineral, och var också lysande.
Vi njöt av de tre vinerna till nästa fett, en smakrik långkokt rilette av rådjurslägg i en millefeuille, toppad med en minst sagt oblygt tjock skiva halstrad anklever som toppades med finaste hallonvinäger och en slösaktig hyvling av svart tryffel.

Nu kom två ”nya” viner, det första helt klart från Bordeaux, och av mycket ädelt ursprung med en underbart rostad och multet jordig mognadskomplexitet och utsökt men lite mjuk eftersmak. När flaskan avtäcktes blev jag faktiskt lite besviken – det visade sig vara 1982 Château Mouton-Rothschild. Jag har druckit vinet många gånger de senaste fem åren, och har i och för sig noterat av detta tidigare så storslagna vin håller på att klinga av. Den här flaskan var den svagaste hittills. Inte heller skulle slottet få en revansch med en nästan lika stor årgång, 1986 Château Mouton-Rothschild var nämligen korkad. Shit pommes frites.

På tal om fett, nu började det lukta förföriskt av långstekt fläsksida från ugnen. Till det en rejäl hasselbackspotatis, baconlindad haricot verts (en kväll som denna måste alla grönsaker maskeras med någon sorts fett eller gris), och en närmast omöjligt stor gryta av fetast tänkbara choronsås (béarnaise med tomat). Det slank ner som Guds ord i en tokig!

Mer vin kom i form av en fantastiskt komplex 1998 Le Méal Ermitage från Chapoutier, ett vin som förenade mörkmogen och intensiv frukt med en stor elegans och stram mineralton. Den kändes betydligt yngre än sina nio år.
Nästa vin var för mig okänt, 2006 Arrels från appellationen Côtes de Roussillon Villages. Rik, sötyppig och kryddig fruktighet, ändå återhållen med en lång och tät eftersmak som bjuder på en liten sötma, samtigit kryddiga ekfat och lite skön lakrits. En kul bekantskap med stor potential. Ännu sötare och silkigare var bärfrukten i 2004 Cabernet Sauvignon från Bucella i Napa Valley, en svåråtkomligt vin som hyllas stort i amerikansk press och som förvisso är väldigt gott, men mer fruktdrivet än särskilt komplex. Vi tyckte dock alla att det var gott och till den feta och lite salta maten satt det perfekt. Det är något särskilt lyckosamt i triangeldramat fett, salt och fruktsött. En fullträff!
Betydligt mer elegant stod att finna i 1999 Château Duhart-Milon som var oväntat utvecklad, brådmogen till och med, men som är stilfullt jordig och nästan lavendeldoftande. Riktigt gott, men inte imponerande.

Jag ska inte säga att jag har svårt för vinerna från Châteauneuf-du-Pape, men jag förstår inte alla dessa superlativer och hyllningsord om dem – dock har jag under gånget år druckit en hel del utmärkta viner därifrån, och har såklart också gjort det under de senaste 20 åren. Den 2006 Vieille Vignes från Domaine Marcoux vi nu njöt av vad dock föredömlig, intensivt fruktig med massor av vildhallon och med en silkig och elegant kropp.

Nu skulle de bli mer fett, i form av en stor tårtbit friterad camembert med hjortronmylta. Här hade jag nästan nått gränsen för hur mycket fett jag kunde få i mig, så jag smakade bara lite på osten och sylten, och koncentrerade mig sedan på grönsakerna – den friterade kruspersiljan! Vinet till osten var sagolikt, 2004 Riesling Spätlese Graacher Himmelreich från Joh. J. Prüm. Oj, vilken frisk och sötfräsch nektar, fullkomligt packad av gul stenfrukt, citrus, vita vinbär och mineral. Helt klart bättre än den i och för sig goda 1998 Pinot Gris Clos St-Urbain Vendange Tardive från Zind-Humbrecht i Alsace. Här bjöds ett doftregister innehållande apelsinblom, akacia och även lite nötter, och smaken var lång rik och intensiv.
Ännu ett sött vin dök upp, typiskt aprikosfruktig och ståligt ultraren, 2008 Vidal Ice Wine från Blaxsta Vingård i Flen.

Därefter kom ett par viner mer sporadiskt utan någon ordning eller diskussion – vi började nog bli rätt stökiga. Men jag minns en 1997 Cuvée des Cadettes från Château La Nerthe i Châteauneuf-du-Pape, idag sötkryddig och något mogen med en avrundad eftersmak, och en mer tilltalande pigg 2007 Riesling Ried Loibenberg Smaragd från den utomordentligt fina firman Knoll i Wachau. Den var såklart hur god som helst, ren och mineralig med en generös frukt men ändå torr smak.
Jag hade dock fått upp ögonen för en starkvinstyp som jag verkligen uppskattar, men nästan aldrig träffar på – Barolo Chinato, denna kväll från firman Aldo Conterno. Enklast beskriver man vinet som en hybrid mellan barolo, söt recioto och bittersprit. Och det är just den här märkvärdigt komplex kombinationen som lockar mig.

Den här kvällen avlutades på Akkurat, med en strålande god belgisk trappist – Rochefort 6, från klostret Rochefort. Jag njöt av den sval som den var, utan chips. Jag kände mig som en svikare som avstod feta tilltugg till ölen. Men jag var faktiskt rätt mätt.
Även dagen efter!