Bortamatch den 11 november

Äntligen Mondavi!

Så skrev jag när min vinklubb inbjöds till en stor middag för att hylla den legendariska Robert Mondavi. I Sverige har importör efter importör misslyckats med att lyfta fram vinerna från Mondavi Winery i Oakville … de har helt enkelt bara satsat på de billigare och ofta ointressanta vinerna från Woodbridge Winery i Central Valley. Skamligt! Nu hoppas vi på att importören Bibendum vill och lyckas bättre, och det var också anledningen till att jag valde att fokusera på Mondavi med en middag för min medlemmarna i min vinklubb, som alltid håller till på Villa Källhagen vid Gärdet i Stockholm. Det blev en fullträff – 94 gäster kom och åt och drack och njöt!

Vi började med en torr och frisk 2007 Napa Valley Fumé Blanc, det vin som Robert Mondavi gjorde sin entré med år 1966 när han vid 53 år ålder lade grunden för sitt nya vineri i Oakville. Vinet har en ren citrusfrukt och bara en lätt antydan av de fem månaderna i neutrala franska ekfat. Det var verkligen en fräsch och uppfriskande start på middagen, och därtill bjöds en lätt krämig och skummande ostronsoppa med citrongrässtekta råräkor på ett krispigt surdegsbröd. Sånär som på att soppan skulle behövt en lite högre syra för att matcha vinets höga syra, var kombinationen både god och väldigt uppskattat.

Vinets större syskon stod nu på tur, 2006 Fumé Blanc Reserve To-Kalon Vineyard, ett lika elegant men både djupare och mer intensivt vin med en något större fetma av den lite högre dosen av Sémillon (10 procent) och en lite mer uttalad fatkaraktär. Det här är ett utmärkt vin, underbart strukturerat och växande med luft, långt smakande och friskt fruktigt med toner av grapefrukt och passionsfrukt. Vinet intill, 2006 Private Selection Chardonnay (av köpta druvor från olika områden i Kalifornien), upplevdes smörigt och slappt och hade inte en chans mot sauvignonvinets fräschör. Det var därför något av en besvikelse, och medan sauvignonvinet växte med luft, blev chardonnayvinet bara jolmigare och smörigare. Väl kylt var det dock helt okej. En brödstekt rödingfilé med krämig mandelpotatispuré som nyanserats med löjrom, och en skummande och fint syrlig champagnesås därtill blev ett perfekt balanserat sällskap till framför allt sauvignonvinet.

Nästa två viner var av enklare slaget, men det var också min mening att visa upp spännvidden i portföljen. Det var år 1979 som Robert Mondavi köpte ett vineri på Woodbridge Road i Lodi, där han hade växt upp. Syftet var att börja producera en billigare serie som komplement till de allt dyrare vinerna från Napa Valley. Det vin vi serverade blev 2008 Woodbridge Zinfandel, ett publikt och typiskt sötfruktig mjukt vin med tydliga toner av solmogna björnbär och kokta blåbär, men också med en liten druvtypiskt syra och bitterhet och med bara en mjukt framtonad struktur. Jämte det en 2006 Private Selection Pinot Noir, som till en början nästan påminde om zinfandelvinet i sin lite yppiga sötfrukt. Efter ett par minuter i glasen började dock vinerna gå helt skilda vägar, och först då upplevdes pinotvinet mer elegant, ljusare i frukten och syrligare i kroppen. Riktigt elegant och finstämt är det dock inte – i alla fall inte för en bourgogneälskare som jag själv – men det är ett utmärkt exempel på en kalifornisk pinot i publikt prisläge som gör mycket bättre ifrån sig än Fetzer Barrel Select.

Maten härtill var en grillad gödkalv, väl tilltagen i storlek och grillad till rosa perfektion (köket på Villa Källhagen är träffsäkra på tillagningstider även till stora sällskap!) med lite sötaktiga rotsaker och en smakrik, på gränsen till lite sötaktig rödvinssås. Jag hade tänkt mig att pinotvinet skulle utgöra den perfekta kombinationen, men istället visade sig det billigare vinet av Zinfandel sitta alldeles förträffligt. Så kan det gå – ibland behöver inte de ”finare” vinerna vara de bästa, i det här fallet var det precis tvärtom!

Kvällens stora nummer var såklart vinerna av Cabernet Sauvignon, den druva som Robert Mondavi höll så kär och som han under hela sin livstid drömde om skulle skapa viner i Napa Valley som var lika fina som de från Bordeaux. Jag vill nog påstå att han verkligen lyckades! Och att han dessutom fick med sig dussintals, för att inte säga hundratals vinmakare i den drömmen, och även förverkligandet av drömmen.
Vi hade två cabernetviner, och vi började med 2005 Napa Valley Cabernet Sauvignon, ett vin där upp mot 15 procent av cuvéen består av Cabernet Franc, Petit Verdot och Merlot. Det som kännetecknar cabernetvinerna från klassiker som Mondavi, är att de förenar en djup och för soliga Kalifornien mogen mörk bärfrukt, dock aldrig söt och kokt utan med en svagt gräsig nyans mitt i fruktkroppen. Strukturen är också fint hållen med tydliga tanniner och en bara en lätt fatbesk och chokladbesk ton av ekfaten, som i det här fallet är 25 procent nya och ytterst väl integrerade. Det här är ett strålande vin, just nu kanske några år för ungt för att verkligen visa sina rätta sidor, men med en timmas luftning i karaff börjar det utsökta skönjas. Till maten satt det gjutet – en oxkind som långsamt hade kokats in i fond och rött vin med en generös skänk av svarta vinbär (för att matcha vinernas fruktighet) och en kräm av rostad jordärtskocka, och med en pyramid av strimlad och krispigt friterad svamp och svartrot.

För att hylla Robert Mondavi kröntes kvällen med den formidabla 2001 Cabernet Sauvignon Reserve, det vin allt sedan första årgången har varit firmans flaggskepp. Den toppårgång är ännu i sin linda, mörk och tät med en fint kryddig fatton, ett djup i frukten som bygger på perfekt mogna och noggrant sorterade druvor från gamla stockar i framför allt den utmärkta vingården To-Kalon som omger vineriet, men som har fått ett uppfriskande och lite mer gärsigt inslag av druvor från svalare vingårdar i Stags Leap District. Idag är vinet fortfarande fast strukturerat, men tanniner och fatkrydda polerades långsamt av i takt med att vinet möttes av luft i glaset. Det var minst sagt en värdig avslutning på middagen, och eftersmaken av vinet dröjde sig kvar … nästan till dess jag kommit hem.