Bortamatch den 15 september

Kantareller!

Det, med en italiensk touch, blev ett genomgående tema på de två måltider jag hann med under min korta visit i Oslo. Det hela började kvällen före då Daly bjöd på vickning med tillhörande vin. Medan han stod vid spisen, drog jag korken ur en 1990 Echézeaux Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Korken var något mjuk, rätt blöt och lite murken, och sådant (med tanke på etiketten) gör mig alltid lite orolig. Det visade sig inte lukta dåligt om korken, men oron fanns ändå där hur sällsynt det än är med korkdefekter i vinerna från DRC. Jag torkade ur flaskmynningen, sniffade försiktigt över den och slog sedan upp en liten skvätt i den stora bourgognekupan. Första lukten var ren, lite blyg kanske, men ren. Jag fyllde på lite till, och med större mängd i glaset och lite luft, blommade vinets doft upp till den komplexitet och delikata röda bärfrukt jag förväntar mig. Vinet har nu fått en fin första mognadston med en liten jordighet och försiktiga toner av skogsvegetation som ett trevligt nyanserat komplement till rödfrukten. Det slog till och med upp en liten nyans av fin kakao – men frukten var alltjämt det förhärskande. Smaken var också fint fruktig och ren, mycket elegant och först lite knuten. I takt med att vinets temperatur steg något (till 14-15 grader), vann vinet lite mer kropp. Det var också då jag noterade att frukten inte räckte hela vägen till slutet – att vinet helt enkelt hade nått den mognad så strukturen hinner ikapp och kanske till och med en aning förbi frukten.
Vinet var fortfarande väldigt gott och finstämt, men inte absolut övertygande. Till den krämiga risotto som hade kokats med kycklingfond och ett par generösa grabbnävar kantareller, tonades den diskreta flackheten i eftersmak ner, och därmed vann vinet åter sina stilpoäng. Sedan gick det väldigt fort … att dricka upp flaskan!

Daly tog då fram ännu ett vin, denna gång en något vek årgång från ett högt klassat slott i Bordeaux, 1993 Château Mouton-Rothschild. Även här var doften utvecklad och jordigt mogen, läcker utan att vara stor eftersom vinets kropp till följd av den blekare årgången inte hade samma djup och intensitet. Smaken var knappt medelfyllig, inte det man kan och ska vänta sig av förstklassificerade dyrgripar, men ändå fullt njutbar. I alla fall till maten. Det sista glaset, som dracks till en av de sjukaste norska filmer jag har sett (Død Snø), var inte lika gott som det var till maten. Det hade en slags järnig bitterhet i slutet.

Dagen efter blev det lunch på den trevligt luftiga restaurangen Tjuvholmen Sjømagasin nere vid Akke Brygga i centrala Oslo. Där blev det en risoni med massor av kantareller, spetsad med lite syrad smålök och en nästintill perfekt ugnsbakad odlad torskryggfilé som toppades med lite skummande vitvinssås. Nu slog vi inte på lika stort, utan valde ett rätt lätt vin från Finger Lakes i New York State, 2007 Dry Riesling från Dr Konstantin Frank Vinifiera Wine Cellars. Det här är ett lättsamt, friskt och mycket rent fruktigt ståltanksjäst vin med 12 procents alkoholhalt och en naturlig syra på 8 gram per liter. Dess fruktighet drar åt citrus och gröna äpplen med en fin ton av gul persika. Visst finns det likheter med rieslingvinerna från Mosel, men det har inte samma djup och fint feta fruktkropp, och heller inte någon mineralton. Det var gott ändå, och det passade också bra till fisken. Och det är ju inte det sämsta!