Jag ska vara helt ärlig. Miljön var inte den bästa, inte heller omständigheter såsom glas eller temperering. Eller kök för den delen (kock fanns det dock). Egentligen var det kasst som aldrig förr! Platsen var mitt ute på Röda Havet, under en dyksafari, och maten på dykbåten tänker jag inte ens kommentera här. Men det 14 man starka gänget var härdat och väl införstådda med läget, och för att muntra upp stämningen lite arrangerades en liten och enkel vinprovning (enbart medhavt vin, inget kameltjut) varje dag efter sista kvällsdyket. För att rensa gommen och trigga smaklökarna efter det ettersalta havet, och vädra bort gummitonerna av regulatorns munstycke, fick det först bli en iskall Grolsch. Holländskt neutralt öl som inte förtjänar någon annan kommentar än sin duglighet som sköljmedel.
Första kvällen började vi lättsamt och enkelt, med en 2008 Pinot Gris från kooperativet Bestheim i Alsace, en tämligen enkel och mjukt fruktig och inte alls nyanserad vitvinare med en tydlig släng av fruktsötma. Nästa vin var också enkelt – något annat känns kanske inte helt rätt i mina medköpta partyglas i engångsplast (59 kronor för 10-pack på Coop Forum). Dessutom hade temperaturen i vinerna stigit till omgivande 22-24 grader, en inte helt optimal serveringstemperatur om det är finess man är ute efter. Vinet 2007 Cabernet Sauvignon från Errazuriz i Chile, var närmast sötjolmigt och vinbärsyppigt med en mjuk strävhet och lätt grönaktig nyans. Ännu ett vin som inte var min tekopp, men som åtminstone inte förlorade så vansinnigt på vår serveringsmässiga misshandel. Bättre ställt var det med 2004 Château Prieuré Lalande från Lussac-Saint-Emilion, ett slott som ägs av André Lurton. Vinet var helt okej, en aning elegant och till och med nyanserat (även här på båten!), med en fin struktur och något jordig fruktighet. Sista vinet för kvällen fick bli en 2006 Cabernet Sauvignon Merlot från Cape Mentelle i Western Australia. Jag gillade vinet, trots en på tok för hög temperatur som gav det en lite slappare och tjurigare framtoning än normalt – kraven så här på Röda Havet är lägre – och det hade en god klädsam struktur av frisk syra och tanniner som kändes upplyftande just för tillfället.
Andra kvällens middag och provning ägde om möjligt rum under sämre förutsättningar. Efter en hel dags rätt tuffa dyk i 15-20 sekundmeter och 3-5 meter höga vågor, dessutom tidvis kraftig ström, var delar av gänget sargat av både trötthet och sjösjuka. Maten var dock bättre, både kofta (lammfärs) och en slags hamburgare med pasta. Först en soppa, och till det en knappt medelfyllig, ståltanksren och syrafrisk 2006 A2O Albariño från Bodegas Castro Martin i Rias Baixas. Helt okej, men inte i den övre sfären av albariñoviner jag har provat. Tack och lov hade vi varit kloka nog att kyla vinet ordentligt den här kvällen.
Till varmrätten blev det tre röda, först ut en korkdefekt 2005 Saint Joseph från Cave Tain l’Hermitage, och sedan den stiltypiska och sötaktigt cassisfruktiga 2005 Shiraz Bin 128 från Coonawarra och storfirman Penfolds. Den typen av vin passade faktiskt oväntat bra till den sits vi satt i – enkel och grovhuggen mat, samma pinsamt mediokra engångsglas i plast och en fortfarande vindpinad sjö. Kvällens sista blev en amerikan, 2005 Amaranthe Cabernet Sauvignon från Amaranthe Wines (på etiketten kallat Six Spirits) i Napa. Den var som de flesta medelgoda, något rökigt ekkryddiga cabernetviner från Napa Valley – och hamnade någonstans i den nedre kvalitetsskalan.
Kväll tre var i stort sett alla dykpojkar på topp, vi hade flyttat båten och vågorna var inte längre hiskeliga. Middagen inleddes med en klar grönsakssoppa, till vilken vi serverade en rättfram och lite krusbärsfruktigt frisk 2006 Sauvignon Blanc från firman l’Avenir i Stellenbosch i Sydafrika, idag ägd av Michel Laroche. Som kombination betraktat helt okej – i alla fall de usla förutsättningarna inberäknat. Det här, att dricka i vanliga fall medelmåttliga viner i miljöer som är knapphändiga eller till och med mediokra för kulinarisk njutning, är faktiskt en rätt spännande, upplyftande upptäckt.
Det som serverades till varmrätt var kanske oväntat – bräserad kamelstek med friterad spagetti! Har du provat det förut? Nej, jag hade inte väntat mig det heller (och det kommer aldrig heller serveras på Café Rotsunda – jag lovar). Första vinet ut var gott, och knappt jag tror det själv upplevdes många av dess (troligen) rätt många nyanser. Klassisk elegans skrev jag efter en första snabb bedömning, därefter mörk och elegant bärfrukt med en fin ton av ekfatslagringen, och en rätt finstämd eftersmak. Gott till kamelen? Japp!
Det gällde också nästa vin, en 1999 Barolo Vigna Cucco från Cascina Cucco, som även det visade en hel del av sina kvaliteter i mitt billiga plastglas. Jag ska inte sticka under stor med att jag saknade mina bättre glas från Riedel. Ändå upplevde jag toner av körsbär, viol och den stiltypiska elegans, fin syra och en stringens som hör Nebbiolo till. Nu, med tio års mognad, mer förfinad.
Sista vinet var helt annat, sötaktigt solrikt fruktigt med toner av björnbär, torkade plommon och små stänk av tobak. Typisk zinfandel. Passade också märkligt nog anständigt i mitt enkla glas.
Dag fyra, även den med djupdykning i det blå med olika hajarter, blev det middag – tyvärr inte särskilt god. En sönderkokt höna med grönsaker och en märkligt rätt som påstods vara lasagne. Förmodligen lagad av kamelkött och kamelmjölk. Smaken påminde inte om något från Italien, eller ens ungdomens skolbespisning där fryntliga medelålders matmammor fått inspiration att försöka sig på etnisk mat från söderlandet Italien. Dock var de två vita vinerna rätt goda. Det första av dem var en pigg och frisk 2007 Chardonnay från Cloudy Bay i Marlborough, Nya Zeeland. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om det här vinet, och det visade sig väldigt bra även här ute på Röda Havet, men serverat i de små platsglasen fanns det inte utrymme för alla dess aromer att utvecklas – därmed fick kryddan från ekfaten en oväntat framträdande position. Gott var det dock, liksom den nu perfekt mogna men fortfarande vitala 2001 Meursault Premier Cru Poruzot från Mikulski, ett vin som jag vanligen finner vara något för ekigt. Denna flaska och årgång drucken just nu, upplevdes dock väldigt harmonisk med en fin fetma, delikat smörighet och fortfarande god upplyftande. Jag hade gärna sett denna min sista flaska serverat i ett bättre glas, vid ett bättre tillfälle.
Vi fick också tillfälle att prova en ny flaska av 2005 Saint Joseph från Cave Tain l’Hermitage, den vi hade häromdagen var ju korkdefekt. Den här hade klarat sig från detta bekymmer, och bjöd på en något sötaktig röd frukt – inte stramt nyanserad som väntat. Men så är det ett relativt enkelt vin. Nej, det var inget för mig. Inte heller blev jag lycklig av 2003 Reserva från Baron de Ley i Rioja, ett vinhus jag brukar beskriva som nyklassiskt och som brukar ge populära viner (och som av vingurun Bengt-Göran Kronstam – förlåt min ironi – alltid är ett säkert kort). Jag har inget minne av att ha provat den här årgången på riktigt, men provat här i sugiga glas på gungande sjö, till mat av tveksam kvalitet och trött efter dagens alla dyk, var det absolut ingen höjdare. Mjuk och jolmig rödfrukt, slapp struktur och toner av dillchips och kräftspad fick mig att tänka på helt andra vinhus än just Baron de Ley. Ta mitt omdöme för vad det är …
Sista kvällen med gänget – fredagsmys! Efter fyra dyk, bland annat ett rätt avancerat vrakdyk på 30 meters djup (som vi simmade 85 meter in i, och sedan tillbaka ut i det blå igen), var vi både trötta och mer än vanligt sugna på öl vid uppstigning efter sista nattdyket. Kocken hade förberett en lite extra god middag, och den var minst sagt efterlängtad, helstekt kyckling med potatispuré och en spenatpannkaka. Jag undrar om den egyptiska kocken hade hört att vi svenskar, enligt reklamplågan ”På fredag är det kyckling, på fredag är det fest…”), gärna äter just kyckling på fredagar. Det första vinet var riktigt gott, rent fruktig och elegant med en fin sötsaftig bärighet – 2006 Pinot Noir Reserve från Villa Maria på Nya Zeeland. Jag fick känslan av att alla runt borden fann denna pinot var både godare och bättre än den 2007 Finca Las Palmas Cellar Reserve från Trapiche i Mendoza. Det senare är ett ganska fatrökigt och kryddigt vin, i alla fall provat på vårt sätt i våra undermåligt nyanshämmande glas, med en rätt generös mörk frukt som kanske bättre passar till en rejäl köttbit än till vår fina kyckling på båten.
Vi avslutade kvällen med två champagner, av vilka min favorit utan tvekan var NV Brut Réserve från firman Charles Heidsieck, en vinserie som man kallar för Mis En Cave efter det år man har lagt ner vinet i källaren för flasklagring (i detta fall 2001, och dégorgerat 2005). Här möttes vi av stor komplexitet, med en delikat brödighet och gul äpplighet, en frisk syra och rätt lång stilfull eftersmak. För mig var detta resans vin, och det var såklart mycket bättre än den i och för sig goda NV Special Cuvée från Bollinger, som var rätt lätt och mjukt fruktig i jämförelse.
Väl i hamn gick vi på toppkrog, Hard Rock Café, åt nachos och kött och drack litervis med öl. Gissa om vi var obeskrivbart sugna på fastlandsmat.
Summering: 14 dykare, 19 viner, 240 Grolsch och en märklig samling plastglas och muggar
Första kvällen började vi lättsamt och enkelt, med en 2008 Pinot Gris från kooperativet Bestheim i Alsace, en tämligen enkel och mjukt fruktig och inte alls nyanserad vitvinare med en tydlig släng av fruktsötma. Nästa vin var också enkelt – något annat känns kanske inte helt rätt i mina medköpta partyglas i engångsplast (59 kronor för 10-pack på Coop Forum). Dessutom hade temperaturen i vinerna stigit till omgivande 22-24 grader, en inte helt optimal serveringstemperatur om det är finess man är ute efter. Vinet 2007 Cabernet Sauvignon från Errazuriz i Chile, var närmast sötjolmigt och vinbärsyppigt med en mjuk strävhet och lätt grönaktig nyans. Ännu ett vin som inte var min tekopp, men som åtminstone inte förlorade så vansinnigt på vår serveringsmässiga misshandel. Bättre ställt var det med 2004 Château Prieuré Lalande från Lussac-Saint-Emilion, ett slott som ägs av André Lurton. Vinet var helt okej, en aning elegant och till och med nyanserat (även här på båten!), med en fin struktur och något jordig fruktighet. Sista vinet för kvällen fick bli en 2006 Cabernet Sauvignon Merlot från Cape Mentelle i Western Australia. Jag gillade vinet, trots en på tok för hög temperatur som gav det en lite slappare och tjurigare framtoning än normalt – kraven så här på Röda Havet är lägre – och det hade en god klädsam struktur av frisk syra och tanniner som kändes upplyftande just för tillfället.
Andra kvällens middag och provning ägde om möjligt rum under sämre förutsättningar. Efter en hel dags rätt tuffa dyk i 15-20 sekundmeter och 3-5 meter höga vågor, dessutom tidvis kraftig ström, var delar av gänget sargat av både trötthet och sjösjuka. Maten var dock bättre, både kofta (lammfärs) och en slags hamburgare med pasta. Först en soppa, och till det en knappt medelfyllig, ståltanksren och syrafrisk 2006 A2O Albariño från Bodegas Castro Martin i Rias Baixas. Helt okej, men inte i den övre sfären av albariñoviner jag har provat. Tack och lov hade vi varit kloka nog att kyla vinet ordentligt den här kvällen.
Till varmrätten blev det tre röda, först ut en korkdefekt 2005 Saint Joseph från Cave Tain l’Hermitage, och sedan den stiltypiska och sötaktigt cassisfruktiga 2005 Shiraz Bin 128 från Coonawarra och storfirman Penfolds. Den typen av vin passade faktiskt oväntat bra till den sits vi satt i – enkel och grovhuggen mat, samma pinsamt mediokra engångsglas i plast och en fortfarande vindpinad sjö. Kvällens sista blev en amerikan, 2005 Amaranthe Cabernet Sauvignon från Amaranthe Wines (på etiketten kallat Six Spirits) i Napa. Den var som de flesta medelgoda, något rökigt ekkryddiga cabernetviner från Napa Valley – och hamnade någonstans i den nedre kvalitetsskalan.
Kväll tre var i stort sett alla dykpojkar på topp, vi hade flyttat båten och vågorna var inte längre hiskeliga. Middagen inleddes med en klar grönsakssoppa, till vilken vi serverade en rättfram och lite krusbärsfruktigt frisk 2006 Sauvignon Blanc från firman l’Avenir i Stellenbosch i Sydafrika, idag ägd av Michel Laroche. Som kombination betraktat helt okej – i alla fall de usla förutsättningarna inberäknat. Det här, att dricka i vanliga fall medelmåttliga viner i miljöer som är knapphändiga eller till och med mediokra för kulinarisk njutning, är faktiskt en rätt spännande, upplyftande upptäckt.
Det som serverades till varmrätt var kanske oväntat – bräserad kamelstek med friterad spagetti! Har du provat det förut? Nej, jag hade inte väntat mig det heller (och det kommer aldrig heller serveras på Café Rotsunda – jag lovar). Första vinet ut var gott, och knappt jag tror det själv upplevdes många av dess (troligen) rätt många nyanser. Klassisk elegans skrev jag efter en första snabb bedömning, därefter mörk och elegant bärfrukt med en fin ton av ekfatslagringen, och en rätt finstämd eftersmak. Gott till kamelen? Japp!
Det gällde också nästa vin, en 1999 Barolo Vigna Cucco från Cascina Cucco, som även det visade en hel del av sina kvaliteter i mitt billiga plastglas. Jag ska inte sticka under stor med att jag saknade mina bättre glas från Riedel. Ändå upplevde jag toner av körsbär, viol och den stiltypiska elegans, fin syra och en stringens som hör Nebbiolo till. Nu, med tio års mognad, mer förfinad.
Sista vinet var helt annat, sötaktigt solrikt fruktigt med toner av björnbär, torkade plommon och små stänk av tobak. Typisk zinfandel. Passade också märkligt nog anständigt i mitt enkla glas.
Dag fyra, även den med djupdykning i det blå med olika hajarter, blev det middag – tyvärr inte särskilt god. En sönderkokt höna med grönsaker och en märkligt rätt som påstods vara lasagne. Förmodligen lagad av kamelkött och kamelmjölk. Smaken påminde inte om något från Italien, eller ens ungdomens skolbespisning där fryntliga medelålders matmammor fått inspiration att försöka sig på etnisk mat från söderlandet Italien. Dock var de två vita vinerna rätt goda. Det första av dem var en pigg och frisk 2007 Chardonnay från Cloudy Bay i Marlborough, Nya Zeeland. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om det här vinet, och det visade sig väldigt bra även här ute på Röda Havet, men serverat i de små platsglasen fanns det inte utrymme för alla dess aromer att utvecklas – därmed fick kryddan från ekfaten en oväntat framträdande position. Gott var det dock, liksom den nu perfekt mogna men fortfarande vitala 2001 Meursault Premier Cru Poruzot från Mikulski, ett vin som jag vanligen finner vara något för ekigt. Denna flaska och årgång drucken just nu, upplevdes dock väldigt harmonisk med en fin fetma, delikat smörighet och fortfarande god upplyftande. Jag hade gärna sett denna min sista flaska serverat i ett bättre glas, vid ett bättre tillfälle.
Vi fick också tillfälle att prova en ny flaska av 2005 Saint Joseph från Cave Tain l’Hermitage, den vi hade häromdagen var ju korkdefekt. Den här hade klarat sig från detta bekymmer, och bjöd på en något sötaktig röd frukt – inte stramt nyanserad som väntat. Men så är det ett relativt enkelt vin. Nej, det var inget för mig. Inte heller blev jag lycklig av 2003 Reserva från Baron de Ley i Rioja, ett vinhus jag brukar beskriva som nyklassiskt och som brukar ge populära viner (och som av vingurun Bengt-Göran Kronstam – förlåt min ironi – alltid är ett säkert kort). Jag har inget minne av att ha provat den här årgången på riktigt, men provat här i sugiga glas på gungande sjö, till mat av tveksam kvalitet och trött efter dagens alla dyk, var det absolut ingen höjdare. Mjuk och jolmig rödfrukt, slapp struktur och toner av dillchips och kräftspad fick mig att tänka på helt andra vinhus än just Baron de Ley. Ta mitt omdöme för vad det är …
Sista kvällen med gänget – fredagsmys! Efter fyra dyk, bland annat ett rätt avancerat vrakdyk på 30 meters djup (som vi simmade 85 meter in i, och sedan tillbaka ut i det blå igen), var vi både trötta och mer än vanligt sugna på öl vid uppstigning efter sista nattdyket. Kocken hade förberett en lite extra god middag, och den var minst sagt efterlängtad, helstekt kyckling med potatispuré och en spenatpannkaka. Jag undrar om den egyptiska kocken hade hört att vi svenskar, enligt reklamplågan ”På fredag är det kyckling, på fredag är det fest…”), gärna äter just kyckling på fredagar. Det första vinet var riktigt gott, rent fruktig och elegant med en fin sötsaftig bärighet – 2006 Pinot Noir Reserve från Villa Maria på Nya Zeeland. Jag fick känslan av att alla runt borden fann denna pinot var både godare och bättre än den 2007 Finca Las Palmas Cellar Reserve från Trapiche i Mendoza. Det senare är ett ganska fatrökigt och kryddigt vin, i alla fall provat på vårt sätt i våra undermåligt nyanshämmande glas, med en rätt generös mörk frukt som kanske bättre passar till en rejäl köttbit än till vår fina kyckling på båten.
Vi avslutade kvällen med två champagner, av vilka min favorit utan tvekan var NV Brut Réserve från firman Charles Heidsieck, en vinserie som man kallar för Mis En Cave efter det år man har lagt ner vinet i källaren för flasklagring (i detta fall 2001, och dégorgerat 2005). Här möttes vi av stor komplexitet, med en delikat brödighet och gul äpplighet, en frisk syra och rätt lång stilfull eftersmak. För mig var detta resans vin, och det var såklart mycket bättre än den i och för sig goda NV Special Cuvée från Bollinger, som var rätt lätt och mjukt fruktig i jämförelse.
Väl i hamn gick vi på toppkrog, Hard Rock Café, åt nachos och kött och drack litervis med öl. Gissa om vi var obeskrivbart sugna på fastlandsmat.
Summering: 14 dykare, 19 viner, 240 Grolsch och en märklig samling plastglas och muggar
3 kommentarer:
Lyssande! En av små kycklingar!
Har du varit och djupdykt med den där Gertrud (:
Inga damer var med på den här turen. Och Gertrud hade troligen inte pallat gunget, hur rejäl hon än är.
Skicka en kommentar