Bortamatch den 22 juli

Efter en skön veckas dyksafari i Röda Havet, var det trevligt att åter ta till flaskan. Den här gången blev det bortamatch hos Cat Woman och Meringue - vilket inte bara lovar god mat och härliga skratt, utan också en ansenlig mängd ädel champagne. Så ska det nämligen vara i dessa vindrottningars sällskap.

Först en magnum 2003 Louis Roederer Brut, vilket alltid är utsökt och rent fruktigt i en torr och elegant stil. Ju fler 2003:or jag provar från Champagne, desto mer imponeras jag av att årgången på inget sätt gav tunga, fruktdrivna och slappa viner. Tvärtom - här är det elegans som gäller. En årgång som alltid har hyllats som en av de verkligt stora är 1990, men alltför många viner har de senaste åren visat full mognad och till och med lite trötta anletsdrag. Det gällde dock inte den 1990 Cuvée William Deutz på magnum från elegansleveratören Deutz. Doften var underbart ren och elegant, fortfarande ungdomlig och fräsch, och smaken var stilfull, stram och ytterst välbalanserad med en god frukt, frisk syra och föredömligt stramt slut.
Jag var inte lika imponerad, eller förtjust i, 1990 Cuvée Sous Bois från firman Boizel, en pinotdominersd cuvée som nu är mogen men fortfarande vital, men som har en lite gräddkolaliknande rondör med nyanser av nougat som fick vinet att tappa stilpoäng. Då föredrog jag den laxrosaorangefärgade 1974 Brut Rosé från Louis Roederer. Fullt mogen doft med inslag av karamell, kanderade apelsinskal och choklad, mogen och avrundad smak med måttlig kolsyra och en viss syrlighet, men fullkomligt sagolik i sin ordentligt mogna stil. Hur ofta dricker man en champagne från årgång 1974? Egentligen aldrig - vi sökte alla i våra minnesbanker efter något vin, och hittade ingen sådan notering. Vi stannade kvar på 1970-talet med en utmärkt flaska (det har varit stora buteljvariationer) 1976 Blanc de Blancs från Diebolt-Vallois som trots full mognad och något slapp kolsyra fortfarande var levande och god.

Vi njöt av dessa champagner till en buffé av laxtartar med forellrom, en alldeles fantastisk marierad lax i japansk stil med ingefära, soja och rostade sesamfrön, och ett stort fat med lövtunt skivad tryffelsalami. Cat Woman kom sedan farandes med generöst tilltagna toaster med smörstekta kantareller! Jösses.
Vi hann också med en 1990 Bollinger R.D. från Bollinger, dégorgerad hösten 2002 och därmed med 12 års jästlagring. Snygg, klassisk, torr och komplex med en hint av första mognad i form av en delikat nougatton. Kvällens absoluta dark horse blev ett jordgubbsfruktigt mousserande rosévin med mild fruktsötma, hygglig men inte stram syra och en publikt snäll smak. Att gissa rätt på druvsort och ursprung, som Carson (som tagit med blindvinet) frågade oss om, skulle visa sig vara så långt från möjligt man komma. Cava av Trépat? Nej. Mousserande Brachetto från Piemonte? Nej, inte det heller. Något från Kalifornien. Inte så vitt jag kunde tro. Och heller inget från Australien, eller Luxemburg, eller ... ja, gissningarna avlöste varandra till Carson avtäckte flaskan. Förvånade miner och skratt och huvudskakningar tog sedan vid. Vinet var en 2006 Rigas Sampaniets Sangiovese Brut från Lettland! Ja, jag skrev rätt - det var en mousserande rosa sangiovese!

Väl till bords bjöds röda viner, mest från Meringues välfyllda källare. Första vinet kom dock från Cat Woman, en förvånandsvärt fin 1970 Château La Mission Haut Brion. Fullt mogen med rätt nerslipad struktur (och helt klart på väg utför) med polerade tanniner, tydliga toner av tobak och kaffe, men ändå med en något aromatisk fruktighet. I glaset växte vinet först till sig, men efter 20 minuter började doft och smak falna. Än mer förvånande blev alla duktiga provare runt bordet när 1987 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande och 1987 Château Mouton-Rothschild hamnade i glasen. Enligt alla förstå-sig-påare och övriga besserwissers som är duktigare på att läsa (oftast missvisande) årgångstabeller än på att prova vin, ska man inte dricka bordeuaxviner från 1987. Sant är att årgången är svagare och inte alls gav viner med djup och intensitet, men att klaga över dessa viner vore ett misstag. Båda var mogna och mjuka, Mouton-Rothschild det något mer komplexa och eleganta av de två, och båda bjöd på jordiga, komplexa och rätt goda dofter och smaker. Och vi vara alla förvånande! Gissningarna hade gått direkt till Bordeaux och 1980-tal, men efter att ha bläddrat igenom samtliga årgångar utom 1987 tog gissningarna slut ... det var faktiskt enda anledningen till att gissningarna till slut landade på 1987. Jag har vid ett par tillfällen ställt upp (blint såklart) samtliga toppslott 1987 mot varandra, med samma resultat. Inte stort, men förvånansvärt gott!

Nästa servering bjöd dock på betydligt större vinupplevelser. Första glaset höll en 1995 Insignia från Joseph Phelps Vineyards i Napa Valley, fullkomligt bländande i intensitet, renhet i frukten, djup och längd, fortfarande med en fin och fast struktur och med en lång, komplex och stilfull eftersmak. Som vanligt är Insignia ett fantastiskt vin!
Det ställdes blint mot ett vin som jag först fick spanska vibbar av, vanilj från faten och till och med en svag nästan örtig nyans (nästan som dillchips), en fast tanninstruktur och fin mineralitet, och samtidigt massiv mörk bärfrukt och lång smak. Jag gillade verkligen detta vin, och trodde först det var en klassisker från Ribera del Duero (Vega Sicila, Alion eller något stiligt stramt från Perez Pasquas), men jag fick nekande svar på min gissning. Då återstod - i min värld i alla fall - bara ett enda vin i världen, och så var det också, 1991 Alexander Valley Cabernet Sauvignon från Silver Oak. Jag tycker i stort sett alltid att detta vin är mer elegant än deras betydligt mer kända och dyra tappning från Napa Valley. Att 1991 är en fantastisk årgång i Kalifornien och att kaliforniska cabernetviner av rang kan (och bör) lagras länge framstod tydligt som skrivet i sten.

Jag slängde in en till svårgissad blinding, 2004 Assemblage från Paumanok Winery på Long Island, New York. Doftprofilen är bordeauxlik, eller snarare mitt emellan klassisk bordeaux och kaliforniska bordeauxblandningar, och vinet är rätt okej - men eftersom man inte har särskilt bra jordar (allt var tidigare potatisåkrar) saknar vinet djup, mineralitet och struktur. Men för knappt 30 dollar är det helt utmärkt. Kul att prova.

Mitt nästa vin hade dekanterats fem timmar tidigare, dels för att det var ungt och kraftigt, dels för att jag ville lyfta fram annat än bara dess koncentrerade frukt. Tyvärr gav inte dekanteringen det jag önskade - och alltmer har jag upptäckt att vinerna från Blankiet Estate i Napa Valley framför allt bygger på massiv frukt. Det är dock märkligt - från fat är de fenomenalt eleganta och nästan strama, men i flaska köttar de på sig och blir fruktbomber. Vinet denna kväll, 2002 Merlot Paradise Hill Vineyard, hade en sötkryddig fat- och kolaton, massiv söt björnbärsfrukt och bara en antydan av den elegans jag finner i fatproverna. I sammanhanget var vinet förvisso gott, men inte vidare finessrikt. Det passade dock till den långsamt helstekta välmarmorerade biffraden med massor av smörstekta kantareller, färskpotatis och en kryddig och lite sötaktig rödvinssås som Magic Stephen hade kokat till oss.
Nästa vin var ännu större, och det var inte helt oväntat - 1998 Grange från Penfolds är ett av de största vinerna de har gjort det senaste decenniet. Mäktig frukt, djup och välpackad, något eldig alkohol, kryddiga fat, nyanser av eukalyptus, mogna och även konfierade björnbär och lång, rik och ännu inte helt förlöst eftersmak. Även detta vin hade stått dekanterat i flera timmar, och det skulle säkert behövt ytterligare några timmar för att helt öppna upp sig.

Osten kom från Hervé Mons, en mästerlig ostaffineur. Det blev en fin camenbert och en perfekt lagrad comté. Till ost dricker man vitt, och därför hade Meringue öppnat upp två godingar. Det första vinet var en intensiv, silkeslen, något fatavrundad och gult stenfruktig 2006 Rancho Santa Rosa från Brewer-Clifton, som gör utmärkta chardonnayviner men egentligen mer imponerande pinotviner. Det andra vinet var ännu tätare, rikt fruktig med en liten antydan av botrytis utan att vara sött, något blommigt och tydligt kryddigt med toner av akacia, 2001 Rien Ne Va Plus från Sine-Qua-Non. Detta vin är uteslutande gjort av Roussanne, och bär också druvans alla karaktärsdrag, och Manfred Krankls kompromisslösa handlag.

Desserten var somrig - ett stort lass med vaniljglass och en gigantisk bunke med finaste hallon.
Till det bjöd Brännboll två söta viner, båda från Sauternes. Jag var lite tveksam till åldern på vinerna - det första kändes så mycket yngre och jag trodde det var ett 1980-talsvin. Det andra var mer bärnstensbrunt och upplevdes tyngre och nötigare. Det borde vara mycket äldre. Nja, så pass mycket äldre var det inte. Första vinet var 1967 Château Suduiraut, och det var alldeles förtjusande gott, vitalt fruktigt, både citrus och aprikos, massor av eleganta honungstoner och insmickrande karamell, och även med en frisk syra. Ljuvligt! Det andra vinet var 1964 Château Coutet och visst var det gott, men jag tyckte att de hade en något för framträdande mognadsoxidation ... fast det var väldigt läckert ändå.

Le Soul Jones korkade upp en mycket elegant röd bordeaux som fortfarande hade en del ungdomliga drag, men nu var komplext med begynnande mognadstoder, 1995 Château Ducru-Beaucaillou, och sedan dröjde det inte länge innan Cat Woman stod där med kvällens sista champagneflaska i handen, en uppfriskande, stram och något återhållen 1998 Cuvée Nicolas-Francois Billecart från Billecart-Salmon. Och den var såklart allt man behövde i den sena sommarnatten.