Äntligen
tillbaka till min uppskattade Cookalong på Restaurangakademien, där säsongen
inleddes med en fulltecknad söndag med livsnjutande vin- och matintresserade.
Efter en inledande tre timmar lång föreläsning om smaksinne, känselsinne, hur
man bedömer vin ur ett gastronomiskt perspektiv och på motsvarande sätt hur man
bedömer maträttens smaker, texturer och egenskaper, tog gänget sig in i köket
och kavlade upp ärmarna för matlagning.
Väl i köket fick varje grupp (två till
tre personer) ett vin att provsmaka och bedöma fyllighet, nivå av fruktighet
och eventuell sötma, syra samt förekomst av strävhet och eventuella ekfat och
annat som kan påverka mötet med maten. Utifrån dessa bedömningar formar man
sedan en maträtt utifrån en given huvudråvara, men får designa den med råvaror
från en stor buffé. Och allt handlar om smak när man designar maten till vinet.
Och det är superkul, inspirerande och gott. Nästa gång är kanske du med? Då blir
det samma viner, men nya deltagare och nya idéer.
Övningens
första vin kom från den anrika négociantfirman Joseph Drouhin
(grundad 1880) i Bourgogne. Vinet var 2020 Pouilly-Vinzelles och det görs
uteslutande med Chardonnay från appellationen Pouilly-Vinzelles som ligger i
regionen Mâconnais i den sydligaste delen av Bourgogne. Det här är ett av de
minsta ursprungen i Bourgogne, vinodlingen täcker bara 59 hektar och den
fördelas över dussinet vingårdar. Familjen Drouhin har inga egna vingårdar här
utan köper druvor från en lokal odlare och jäser sedan musten till största del
i ståltankar för renhet och fräschör och till mindre del i 228 liter stora
ekfat för rondör och komplexitet. Lagringen är kort, cirka sex sju månader,
sedan buteljeras vinet.
Här har vi egentligen allt vi önskar i
en vit bourgogne, till en fyndmässigt pris. Som väntat av ett vin från
Mâconnais en tydlig kalkjordig nyans i en fruktighet som är lite rikare och
gulare i känslan jämfört med vinerna från Chablis i norr, men samtidigt precis
lika elegant som i de mycket högre prissatta vinerna från Côte de Beaune. Smaken
är medelfyllig, något kritfet av jorden, fint balanserad med en god men inte
stram syra och en diskret ekfatskaraktär som känns fint integrerad av avrundad.
Ett vin som det här dricker man ungt, inom fem sex år från årgången, och gärna
serverat vid cirka tolv grader i en rundad kupa.
Gruppen
hade tilldelats fin torskfilé och satsade på den bästa övre delen av filen. Den
skars i skivor som saltades ungefär en halvtimma innan stekning i smör och
omedelbar servering. Egentligen hade fisken inte behövts stekas för vinets
skull, det gör man annars gärna om vinet har en nötigt ekfatskaraktär. Men med
en försiktig stekyta passade fisken perfekt till vinet och dess försiktiga
känsla av ekfat.
Kombinationen byggde dock framför allt
på såsen och tillbehören – så är det nästan alltid – och i det här fallet en
klassisk musselsås kokt med musselbuljong och grädde. Ett typisk knep i
karaktärsmötet mellan vinet och maten att att låta musselbuljongens havskänsla (eller
en smaksättning med ostron och ostronspad) spegla vinets mineralitet. De kokta
musslorna och lite smörkokt finskuren fänkål hörde också till – också de lyckade
tillbehör till klassisk vit bourgogne. Det var en utomordentligt fin
kombination som befäster att klassiska vitvinssåser och musselsåser är perfekta
partners till den här typen av vin.
Det
andra vinet var betydligt mer fruktigt och parfymerat. Det kom från norra delen
av Rhônedalen i Frankrike och är gjort med den mindre odlade druvsorten
Viognier. Den här druvsorten har troligtvis kommit till Frankrike med romarna
för närmare tvåtusen år sedan, men tidigare än så lär den ha kommit från norra
Grekland. Det är en fantastisk och till gastronomin mycket användbar sort, men
det skiljer sig från de flesta andra gröna sorter genom att ge små skördar med
smakrika och tydligt fruktiga och blommigt doftande druvor med en syra som
oftast är låg.
Vinet ifråga var 2020 Viognier La
Vigne d’a Côté från den fantastiska odlaren och vinmakaren Yves
Cuilleron. Den här lilla firman grundades 1947 och producerar ett
flertal utmärkta viner, bland annat från Côte-Rôtie (druvsorten Syrah) och
Condrieu (Viognier), men också det här vinet som kommer från vingårdar strax
utanför Condrieu. Därför har vinet fått ursprungsklassificering IGP, lantvin,
men det innebär inte att viner håller någon sämre kvalitet – tvärtom. Druvorna
har vuxit i granitjordar som bidrar till en fin mineralisk energi i den mjukt
fruktiga smaken. Druvmusten har jästs i 228 liter stora äldre ekfat som mer har
bidragit till en rundgörande och mjuk smakupplevelse än dofter och smaken av
eken och tack vare att vinet bara har lagrats i faten under sju månader känns
det mer druvaromatiskt än ekigt. Medelfylligt till smaken, mjukt fruktsöt,
försiktig men ändå fin syra och en medellång och superläcker eftersmak. Så
beskrev åtminstone jag vinet.
Den här typen av vin bör drickas ungt,
helst inte äldre än sex år från skörden, eftersom det primärt bygger på sina
fina fruktighet och blommighet. Ett glas med medelstor kupa, ett typiskt
vitvinsglas, och en temperatur kring tio till tolv grader är perfekt.
Tack
vare att vinet har en så uttalad fruktighet, sötaktig snarare än direkt söt,
kände gruppen att man behövde ha en viss nivå av sötma i rätten för att hitta
rätt balans så att vinet inte skulle komma att upplevs för fruktsött. Den fick
man till genom en salsa som gjordes med sötmogen mango och ananas som hackades
fint och smaksattes med salt och peppar, men också en god nivå av citronsaft
och citronzest för att hitta den perfekta smakbalansen mellan sötma och syra.
Huvudråvaran var lax och man valde att
använda sig av ryggfilén (ungefär som en fin bit Salmalax) som skars i knappt
centimetertjocka skivor som sedan ytterligare skars i mindre bitar. Precis
innan servering valde man att hastigt bränna av ytan på laxen med en
gasbrännare. Det tillagar knappt laxen, den kommer fortsatt att vara rå i
mitten, men det tillför en fin nyans till laxen som gör den mer karaktärsfull.
Man kan säga att det blev som en sotad sashimi, om uttrycket tillåts.
Egentligen hade det rent smakmässigt
fungerat alldeles perfekt med bara laxen och salsan till det goda vinet, men
för att rätten som sådan skulle bli lite mer fulländad och intressant ville man
lägga till något med en krispig textur. Det fick bli en sallad med fint
strimlad rå fänkål, vitkål och purjolök som smaksattes med sesamolja (för ökad
komplexitet och en mer tydligt ”asiatisk” touche), salt, peppar och limesaft. Syrans
funktion var bland annat att motverka beskan från de råa råvarorna. Det här
blev en riktigt fin kombination, mycket tack vare just salsans milda sötma.
En
vinstil som alltid är uppskattad till mat i största allmänhet, och ofta dyker
upp på mina cookalongs, är tysk riesling. Tack vare den naturligt höga och
tydligt friska fruktsyran blir det en fin utmaning för matlagarna för att
smakbalansera maträtten. Vinet vi hade valt den här gången kom från Schloss
Saarstein i Mosel och var deras 2018 Schloss Saarsteiner Riesling
Kabinett. Kategorin ”kabinett” avser i regel ett vin som är torrt, eller
åtminstone nästan helt torrt, men när alkoholhalten i vinet bara ligger på 9.5
procent innebär det att man har avbrutit jäsningen och att det därför finns en
del ojäst druvsocker kvar. I det här fallet rör det sig om cirka 45 gram socker
per liter. Den typen av vin ställer också krav på matlagaren.
Egendomen har en lång historia, men i
modern tid skriver man 1956 som grundande i och med att familjen Ebert köpte
egendomen. Druvorna till det här vinet kommer från branta sluttningar med
magert stenig skifferjord, vilken har gett sig tillkänna i vinet med en nästan
saltkittlande mineralitet som ger livfullhet i den primärt persiko- och
citrusfruktig sötaktiga smaken, som snart klingar av mot en lite torrare känsla
tack vare den fina fruktsyran. För absolut renhets skull har vinet jästs och
mognat några månader i ståltankar. Det är verkligen ett läckert och friskt
somrigt vin – något vi verkligen behöver just nu. Serveras direkt från flaskan,
någon vidare luftning behövs inte, och temperaturen kan vara omkring tio
grader.
Det
allra viktigaste när man lagar mat till viner med sötma är att försöka landa i
en närmast identiska sötma mellan vinets sötma och matens. Först då uppnår man
en smakmässig balans som gör att vinet fortsätter att upplevas fint fruktigt och
vare sig för sött eller för torrt. På samma sätt behövde man hitta en balans
mellan vinets syra, som var frisk men inte framträdande, och maträttens. I det
här fallet skulle den balansens hittas med hjälp av mango och lime.
Gruppen hade tilldelats lax och räkor
och bestämde sig för att göra en slags tartar, eller variant av ceviche om man
så vill. Laxen tärnades och saltrimmades en halvtimma innan servering så att den
fortfarande hade kvar sin råa textur men ändå fick en viss ”tillagning”. Den
blandades med en sås gjord med den finskurna mangon, limezest, limejuice, lite
musselfond (för att öka smaken och tillföra lite umami), fint strimlad purjolök
och salt och peppar. När man sedan smakade viner tillsammans med den blandade
tartaren kändes vinet fortfarande sötare, därför tillsatte man den sista sötman
i form av sweet chile, vilken inte direkt gag något sting utan bara korrigerade
sötmabalansen. På så sätt blev mötet perfekt.
Två tillbehör, en räkmajonnäs för den
goda smakens skull och lite friterat rispapper för att tillföra en krispig struktur.
Majonnäsen gjordes genom att i rikligt med olja rosta skalen från räkorna så
att oljan absorberade maximalt med karaktär av räkorna och också få en rödaktig
färg. Sedan fick oljan svalna. Av denna räkolja slogs sedan en majonnäs som smaksattes
med salt och lite cayennepeppar. För att göra majonnäsen lite lättare blandades
också lite crèmefraiche i. Det blev en mycket fin kombination.
Från
orten Serralunga d’Alba i hjärtat av Barolo i Piemonte kom vinet 2017 Barolo
från firman Massolino, som började odla och göra vin 1896. Även
om Barolo har ett förstklassigt anseende och av många kännare rankas som det
finaste ursprunget för vin i Italien, var det först på 1990-talet som området
såg en slags renässans och Barolo började bli det som Barolo är idag. Nuförtiden
är Piemonte i allmänhet och Barolo (och grannområdet Barbaresco) i synnerhet på
högsta modet och vinerna har aldrig varit bättre än idag. Massolino hör till de
mer välrenommerade firmorna och det här vinet är ett utomordentligt fint bevis
på varför. Som vanligt rör det sig om 100 procent Nebbiolo, en druvsort som är
särskilt intressant rent gastronomiskt eftersom den har en påtaglig strävhet
som markerar strukturen i den som mest medelfylliga smaken.
I vanliga fall brukar röda viner jäsas
med skalen i två till tre veckor, men det här vinet har bara sett en dryg
veckas skalkontakt och är därför mer elegant strukturerat. Efter jäsningen har
vinet mognat under 30 månader i ekfat som är 3 200 till 4 500 liter
stora.
Viner gjorda med Nebbiolo har alltid
en mer eller mindre uttalad strävhet, i regel av det mer tydliga slaget. Visst
fanns den här, men den var verkligen finstilt och gav med en liten uttorkande
känsla i munnen när den underbara, nästan förföriskt yppiga körsbärsliknade
frukt som gänget faktiskt beskrev som söt. Har man inte tidigare tyckt om
baroloviner är det här ett riktigt fint exempel som kan ge mersmak.
Den
vanligaste rätten som gästerna på mina cookalongs väljer att laga till viner
gjorda med Nebbiolo är risotto av något slag. Den här gången blev det inte så.
Eftersom salsicca hade tilldelats som huvudråvara kom man istället på att man
skulle göra en ragu av den med fint skurna grönsaker (lök, morot, fänkål,
vitlök) och rikliga mängder vitt vin. Vinet gjorde inte bara ragun godare, den
tillförde också en uppfriskande syra som gjorde att vinets fina syra kom att
integreras på ett föredömligt sätt. Syran hade också en funktion i att
tillsammans med sältan och den ändå försiktiga fetman från salsiccan fånga upp
och polera det mesta av tanninerna i vinet.
Strax innan servering vändes nykokt
pasta ner i ragun. En av de sista lyckade detaljerna var den rivna parmesanosten,
till synes kanske inte så betydelsefull men i själva verket just det. Ostens
sälta har nämligen en fint avrundande effekt på barolovinets strävhet och det
gäller också den feta textur som faktiskt tillförs, om än i mindre grad.
Det
femte vinet tog oss till Bordeaux. Château Reignac är inget
klassificerat slott, men det har en kvalitet som är absolut i paritet med många
av de finaste slottsvinerna i Bordeaux. Intressant nog ligger slottet inte i
ett område som är känt för stora röda viner, det ligger i Entre-Deux-Mers
ganska centralt i Bordeaux där man framför allt producerar goda men sällan
storslagna vita viner. Tack och lov har den 72 hektar stora vinegendomen jordar
som är snarlika dem man hittar hos de allra bästa slottet.
Bakom egendomen hittar man sedan 1990
vinmakaren Yves Vatelot som har en lika klassiskt försiktig som modern och
teknisk vinmakning – och resultatet är fantastiskt. Med siktet inställt på
högsta kvalitet har man genom åren utvecklats till en enastående egendom vars
viner har ställts upp i blindprovningar mot flera av de mest exklusiva och
dyrbara vinerna i Bordeaux. Och det har gått verkligt bra!
Vinet 2016 Grand Vin de Reignac
görs med cirka 75 procent Merlot och 25 procent Cabernet Sauvignon från idag
cirka 40 år gamla stockar och framställningen är minutiös. Det har lagrats
under 19 månader i 225 liter stora ekfat som till 50 procent var nya och faten
noteras mest som en fint integrerad kafferostad nyans som bidrar till den
underbart klassiska känslan i vinet. Det moderna inslaget är en mörk och
generös frukt som känns koncentrerad utan att vinet är påtagligt fylligt. Men
det var övningens mest smakrika vin. Av de fem vinerna var det här det vin som
allra mest behövde luftas – helst minst 30 minuter i karaff. Med luft blev det
alltmer elegant och nyanserat.
Gruppen
hade fått ankbröst som huvudråvara. Dessa snittades på fettsidan och lades med
den nedåt i en kall panna (anka ska stekas på det sättet, allt annat ska gå i
varm panna) så att fettet långsamt började smälta och sedan bidra till en fint
brynt yta. Under stekningen östes brösten med fettet för ökad smak och bevarad
saftighet. Stekgraden bestämdes till 58 grader, egentligen mest för att vissa
personer kan vara känsliga med för lite stekt anka, men egentligen kan man håla
sig till samma stekgrader som fint nötkött, således omkring 55 grader.
För att fånga upp och runda av vinets
fina men ändå kännbara tanninstruktur ville man lägga till en puré av potatis
och rotselleri. För att göra en sådan riktigt bra gör man två olika puréer, en
med kokt potatis som pressas och vispas upp med gräddmjölk och smör till en
luftig puré och en med kokt rotselleri som mixas till en slät puré. Sedan
blandas de två och smaksätts.
Till detta gjorde man en god
rödvinssås genom att fräsa lök och fint skurna rotsaker och kokade in det med
rött vin och mörk kalvfond. Och såsen kokade länge, till dess den hade fått en
fyllig och djup smak med koncentration. Smaksättning med salt och peppar, någon
direkt mer syra behövdes inte eftersom bordeauxvinet inte har någon uttalad
syra, dessutom hade vinet som kokades in i ragun tillfört en fin syra. Dock blandade
man ner fint skuren svamp och rökt sidfläsk som hade stekts. Sidfläsket tillförde
också en fint rökig nyans som matchade vinets ekfatskaraktär. Och visst, det
hela blev en väldigt lyckad kombination.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar