Café Rotsunda Catering den 1 september

 

Café Rotsunda är inte bara en liten hemligt matsal och vinkällare för särskilt inbjudna eller företag eller grupper som hyr in sig för en hedonistisk kväll i vinets och matens tecken, emellanåt tar sig Café Rotsunda hem till folk för motsvarande upplevelser. Den här kvällen hade jag och köksmästare AJ Styles hyrts in för att traktera ett tiotal livsnjutare och vinsamlare i privat miljö för en minst sagt exceptionell middag där ett dussin exceptionella viner med både mognad och ungdomlig prakt från Bordeaux skulle serveras.

   När vi fick uppdraget visste vi inte vilka vinerna var, dock på ett ungefär vilken ålder de hade (till exempel: ”före 1970”, ”1980-tal” och ”unga viner”). Vinerna skulle serveras två och två i olika flighter och till varje flight om två viner eller två plus två viner skulle vi laga en rätt, inalles fyra rätter plus dessert. Det är precis den här typen av middagar vi på Café Rotsunda har specialiserat oss på och vi bygger alltid maträtter och menyer utefter vinernas stil avseende ursprung, druvsort och ålder, eller mer precist deras fyllighet, balans av sötma (eller fruktighet), syra och strävhet, samt deras spektrum av dofter. Varje maträtt vi skapar är designad till respektive vin eller uppsättning av viner, det är alltid perfektion i mötet mellan vinerna och maten vi söker.

   För att få en helhetskänsla i menyn, hade vi planerat både fisk, svamp, fågel och kött och format rätterna så att varje rätt blev helt designad till varje vin. En detalj vi hade att arbeta med den här middagen var att enbart röda bordeauxviner skulle serveras – utöver sött till dessert.

   Att få arbeta så här nära sin son, som sedan ett år tillbaka har ansvaret för maten och finishen på rätterna under middagarna på Café Rotsunda (jag gör planering och mycket av förberedelserna) är en ynnest som jag önskar att alla föräldrar fick uppleva. Det är således med stor tacksamhet och stolthet som varje middag planeras och genomförs.

För att samla upp gästerna serverades en svalkande och frisk champagne var uppgift inte bara var att skapa trivsel och kalasstämning, utan också att rensa gommen och förbereda den på kommande prakt i de röda vinerna. Här valdes en underbar och frisk champagne som tyvärr inte är så uppmärksammad den borde vara och särskilt med ålder blir den helt enastående i sin briocheliknande brödiga och nyanserade doft, där också gula äpplen och citrus bidrar till spänst i frukten. Tack vare mognaden i denna 1988 Cuvée Nicolas François Billecart från Billecart-Salmon hade en delikat nyans av hasselnötter tagit plats i doftregistret, men jag skulle fortfarande beskriva champagnen som både fräsch och ungdomlig i smaken. Jag gissade först på 1985 eller kanske 1986, just för den komplexa nötigheten och mognadsnyansen, medan andra gissade på betydligt yngre champagner eftersom doften och smaken var så ren och påfallande frisk. En alldeles underbar champagne var det hur som helst. 

Bra tilltugg till champagne är alltid något som har en viss sälta, gärna också en något fet känsla. Den här kvällen blev det ett väl lufttorkat och smakrikt kött med en fin sälta och en fetma som gjorde texturen len. Vi skar köttet i lövtunna skivor som smälte i munnen och spelade perfekt smakmässigt till champagnens friska syra och mineralitet.

Det sägs att man ska göra en storslagen entré på scenen när man är artist, att man ska väcka publiken och dra igång dem på alla cylindrar med en gång. Samtidigt ställer det krav på resten av uppträdandet, att det lever upp till intronumret. Man kan lugnt säga att öppningsnumret på den här middagen slår precis alla (även i mitt extremt bortskämda liv) tidigare upplevelser, eller ens sådana jag bara har hört talas om.

   Vinet hade dekanterats åtminstone en timma före servering och hade, enligt värden, blommat ut under den tiden. Att det mogna, vackert tegelnyanserade med i hjärtat fortfarande tydligt röda vinet bjöd på en prakt av sällan skådat slag för att vara ett moget vin är absolut ingen överdrift. Doften var förhållandevis stor, ytterst elegant, förföriskt rödfruktig och intensiv med läckert tertiära nyanser av multna löv, söt tobak, torkat kött, te och tryffel, dessutom med en diskret nyans av skalet från blodapelsin. Smaken var precis lika imponerande, medelfyllig och rik med en silkig textur och fint polerade men fortfarande potenta tanniner. Dessutom var eftersmaken lång och sensuell, minst sagt väldigt lång och sensuell. Att gissa på ursprung och slott i så här mogna viner är sanna mina ord inte lätt, men rent spontant hade jag inte varit förvånad om vinet hade kommit från 1940-talet eller möjligen 1950-talet. Men att det var en 1947 Château Petrus från Pomerol kunde jag inte ens drömma om. Ett så vansinnigt sällsynt och dyrbart vin öppnar man liksom inte hur som helst och om man nu gör det serverar man det knappast först i en meny, utan som huvudattraktion till varmrätten. Nu var middagen planerad på ett helt annat sätt, från moget till ungt, så det förklarar lite av saken.

   Det här var en flaska som hade tappats av en buteljerare i Belgien, inte alls ovanligt på den här tiden, och det kan således ha funnits lite grand av något annat i vinet (inte heller det helt ovanligt), men även om så vore fallet var det här ett extraordinärt vin (jag satte 98 poäng på det om det nu är intressant).

   Lika bra var dock inte vinet i glaset intill, den förmodligen helt underbara 1955 Château Cos d’Estournel från Saint-Estèphe var tyvärr drabbad av en sämre kork och hade en lätt anstrykning av orenhet och mögel. Dock var kroppen vital och ganska rik och tanninerna fortfarande tydliga och hade vinet varit friskt hade jag inte tänkt på det som en 62-åring. Tänk vad synd på ett så häftigt vin. 

I de två efterföljande glasen kom dock en återupprättelse av storslaget mått. Det första av de två kom att uppfattas som stummare, stramare och mindre imponerande, det var också det mest knutna av vinerna vi hade framför oss. Trots att det rörde sig om ett vin med tydlig ålder, kände jag att det hade behövt en hel del luft – nu serverades det direkt ur flaskan. Under de kommande 20 minuterna blommade först doften och snart också smaken ut och gav mer kropp och djup ifrån sig. De lite järniga och syrliga frukttonerna vann snart en fin ålderssötma och nyanser av fin cigarr och söt tobak kom snart till, men det var också det strävaste av de tre viner vi skulle njuta av till den första maträtten. I glaset en 1959 Château Margaux från kommunen Margaux (såklart), ett vin som trots den varma och fantastiska årgången var oväntat stramt och återhållet. Och helt moget tror jag faktiskt inte att vinet var. Att ens behöva säga så om ett vin som är 58 år gammat … märkligt.

   Med nästa vin kom det faktiskt in en hel del idéer om moget cabernetvin från Napa Valley eller till och med ett gammalt vin från Australien. Att landa i en sådan gissning när det är tema Bordeaux (det var för mig klart, men jag är inte säker på att alla gäster visste det) kan låta märkligt, men jag köper varenda del i dessa gissningar. Det här vinet var påtagligt mycket djupare och tätare än de tidigare, frukten var tätare och tanninerna mer inbäddade, dessutom noterade jag en liten nyans av mint (vilket jag ofta hittar i mogen bordeaux från lite varmare årgångar), vilket jag utgår från var det som drog gissningarna via tolkningen av eukalyptus till Australien. Att det var en varm årgång stod klart och med tanke på vissa mognadstoner och att jag inte alls trodde på 1970-tal (vinerna från den här perioden var lite stramare och mer ogina) gjorde att jag direkt landade på 1961 – och det var rätt. Efter lite lirkande och ett par felgissningar lyckades jag också pricka in vinet, 1961 Château Ausone från Saint-Emilion. Vi var alla överens om att det var ett extraordinärt vin.

Dags för första rätten, som var tänkt att vara lite lättare och elegantare tack vare att gamla och mogna viner oftast har tappat lite grand av sin kroppsvikt i takt med utveckling och oxidation. Vi hade valt en fin tjock filé av torskrygg som vi skar i skivor som smörstektes lätt och bakades färdigt i 100 graders ugn till 42 graders innertemperatur. Köttet var välsmakande och det flagades i fasta lameller när man satte kniv och gaffel i det, salt och peppar var de enda smaksättarna. Lite lättstekt sticklök och en bakad och stekt gulbeta hörde till, samt lite stekt mjölpanerad kalvbräss, tre komponenter som tillförde en diskret sötma som var tänkt att möta upp den fina mognadssötma som äldre röda bordeauxviner kan uppvisa. För att fånga de mer jordigt komplexa nyanserna i de gamla vinerna lade vi till tryffel – en given råvara som är själva essensen i mogna röda viners doft. Jag hade köpt färsk sommartryffel från Périgord i Frankrike, men helt ärligt är den inte så vansinnigt doftrik att den imponerar. Därför rev vi över ganska rikligt av den och lade dessutom till en verkligt smakrik tryffelsås (kokad av mörk kalvfond, tryffeljuice och massor av finhackad konserverad fransk tryffel). Den mörka såsen höjde också smakintensiteten i rätten så att den trots den ljusa fisken blev en rödvinsrätt.

På tur två nya bordeauxviner, också dessa med en tydlig mognad. Det första av dem var avgjort det mest eleganta, det hade en medelstor doft med en fin tobaksnyans och en känsla av något vegetalt, som te, vilket några av oss tolkade som antingen en sval årgång eller ett större inslag av Cabernet Franc. Jag kände spontant 1970-tal tack vare den lite stramare stilen som inte 1980-talet riktigt bjöd på och med det landade jag självsäkert i viner från 1975. Tack vare gräsigheten drogs tanken snabbt till Château Cheval Blanc, men mitt minne av den fantastiska 1975 Château La Mission Haut Brion tog mig snarare till det slottet, vilket var synd eftersom det faktiskt var 1975 Château Cheval Blanc från Saint-Emilion vi hade fått i glasen. Ett minst sagt elegant vin med en fin syra och alla tänkbara klassiska attribut som gör klassisk bordeaux av rang så vansinnigt god. Det är lätt att förstå att vinerna från Bordeaux har inspirerat otaliga generationer av vinmakare i hela världen.

   Vinet intill var yngre, rikare och lite tätare i sin fruktintensitet och det hade också något silkigare tanniner. Innan jag ens hade provat vinet hade någon dragit till med den varmare och yppigare årgången 1982 som gissning, vilket var lika logiskt med tanke på kraft, fruktighet och struktur som på vinets upplevda mognadsnivå. Färgen var nämligen tydligt yngre och visade faktiskt inte alls på de tegelnyanser som samtliga hittills serverade viner hade gjort. Texturen var trots de yngre tanninerna mer silkig och det kändes faktiskt att det var något av en mer modern vinmakning bakom det här vinet. Jag for runt på västra stranden i mina gissningar och landade till slut i Graves, men var där fel ute på slott. Den rätta gissningen hade varit 1982 Château La Tour Haut-Brion, ett klassificerat slott som jag faktiskt inte har så mycket erfarenhet av. Gott var det hur som helst, i sin kombination av ungdomlig (och årgångstypisk) kraft och fin första mognad.

Visst var jag väldigt förtjust i de två vinerna vi precis hade njutit av, men de kunder absolut inte mäta sig med de två viner som nu serverades – de kom båda att i stenhård konkurrens vinna mitt hjärta så mycket att jag höll dem som två av kvällens absolut bästa viner.

   Det var svårt att direkt säga vilket som var bäst av dem, för mig var det två komplett perfekta viner (100 poäng således) jag hade i mina två glas, men de var olika. Vid otaliga tillfällen har jag öppet och blint druckit 1989 Château Haut-Brion från Péssac-Léognan och alltid tyckt att vinet har varit ett av de bästa jag någonsin har druckit från Bordeaux, alldeles oavsett det var för 20 år sedan eller om det var de senaste fem åren. Som ungt var det tätt och koncentrerat med packat med finess, med lite mognad började strukturen rundas av och vinet bli än mer sensuellt. I båda faser har det varit formidabelt. Nu stod den här igen, men från en kall vinkällare där vinet har utvecklats så långsamt och perfekt att det kändes mycket yngre och mer mineraliskt än på över tio år. Samtidigt fanns den ungdomliga rika och täta personligheten kvar och jag förstår att man för en stund kunde gå vilse till de finaste vinerna från bergsvingårdarna i Napa Valley. Jösses vilket vin, det står fortfarande i stolt givakt och känns faktiskt ungt. Hade jag någon flaska kvar, hade jag lätt vågat låta den ligga kvar i både tio, tjugo och kanske rent av trettio år till!

   Vinet intill var faktiskt ännu tätare och mer massivt, dock med den oerhörda finess som alltid kännetecknar bordeauxviner av rang. Det kändes yngre, det hade en något fastare struktur, en lätt kaffenyanserad ekfatskaraktär som fortfarande inte till hundra procent hade lutat sig tillbaka och det hade den läckert orientaliska kryddighet som gjorde att jag också sett till den förväntade åldern nästan direkt gissade på 1986 Château Mouton-Rothschild från Pauillac. Det är också ett av de mest monumentala vinerna jag har druckit från Bordeaux och också det här vinet kändes trots sina nu 31 år från skörden fortfarande väldigt ungt. Vilken enastående duo viner!

Chef AJ Styles och jag hade nog inte riktigt väntat oss den här kraften i vinerna när vi planerade maten till, ändå satt rätten som en kyrkklocka vid söndagsbönen till vinerna. Vi hade såklart säkrat med en rätt som klarar av det mesta på temat Bordeaux och det var ju en del av hemligheten. Först hade vi skurit ut en ungefär sju centimeter vid ring av potatis (fem millimeter tjock och en centimeter hög) som vi stekte och sedan konfiterade i smör och ankfett med lite krossad vitlök, rosmarin och timjan. Den fylldes med en ragu av lättkokta skivade svartrötter som hastigt hade kokats upp i vitt vin och grädde till en fin stuvning. Över detta smörstekt skogssvamp (karljohansvamp, trattkantareller och svart trumpetsvamp) och kring detta lite späda kantareller som hade stekt knapriga. Vi hade ju tryffel kvar så vi rev på lite extra av dem. Slutligen toppade vi med spröd friterad purjolök och droppade lite persiljeolja runt om. En absolut fullträff, om vi få lov att citera gästerna.

På temat lite yngre bordeaux var vi fortfarande mer än 15 år tillbaka i tiden, men båda vinerna bjöd på en stor intensitet och ett imponerande djup, som dock inte ska förväxlas med sötmogen och ungdomlig frukt eller massiv kropp av något slag. Bordeauxvinerna bjuder alltid på finess och elegant struktur, i den mån de är mer storslagna är det snarare intensitet av doftämnen och finishen i längden av smaken man bör tala om. Den 2001 Château Lafite-Rothschild från Pauillac vi hade i glaset var kvällens första vin där jag notera en ungdomligt blåaktig fruktighet, därtill en svagt gräsig nyans som bidrog till elegansen. Rikedomen vittnade om en något varmare årgång och vi talade om 2000 eller 2001 även om jag faktiskt trodde att vinet var ett par år äldre. Lite cederträ från ekfaten noterades också, plus den fortfarande unga tanninstrukturen. Årgången i sig har inte hyllats särskilt mycket, men det betyder inte att vinerna inte kan vara fantastiska. Här är ett (av många andra) exempel på hur bra viner man gör trots att media inte skriver upp årgången.

   Jag höll nästa vin som det bättre och mer storslagna, men så brukar det vara när Château Latour i Pauillac är representerat i glaset, och det gäller även om årgången inte är den mest hyllade. Att det förhåller sig så är naturligtvis att man har en lång historik av hög ambition och noggrannhet, men också att man har en fantastiskt terroir som inte drabbas lika hårt av svalare årgångar – detta eftersom druvorna här ofta når full fenolisk mognad omkring en vecka före andra slotts vingårdar. Det kom således inte som någon överraskning att 1999 Grand Vin de Château Latour var ett så underbart vin, att det hade ett så stort djup, att det var både mer tanninstrukturerat (men med fina tanniner) och mineraliskt än vinet intill. Det bjöd på en god fräschör och en lång, läckert balanserad och nyanserad eftersmak, men hade fortfarande lite ekfatsrostade toner kvar. I de allra flesta fall hade det här kunnat vara ett av kvällens viner, men den här middagen var verkligen något helt annat än en vanlig vinmiddag.

Chef AJ Styles hade lagat urbenad och gåsleverfylld vaktel till de två vinerna från Pauillac, långsamt stekta runt om i mycket smör med varsam ösning hela tiden för att ge småfåglarna en vackert gyllene yta och ett krispigt skinn, sedan bakat dem färdiga i 100 graders ugn så att köttet var färdigt och gåslevern krämig. En halv vaktel per gäst, det räcker gott och väl i en större middag som den här, lades upp på smör- och vitvinssauterad strimlad spetskål samt lite smörstekta haricots verts. Såsen var tänkt att spegla två toner jag finner i bordeauxviner med den fas mitt emellan gräsighet i de unga vinerna och nyanser av aromatiskt te som jag upplever i vissa mer mogna viner. Vi hade alltså kokat en smakrik sås av lite kalvbuljong, en dashi av alger och svamp med massor av persiljestjälkar i samt rikligt med svart te. Precis inför servering blandades såsen av med lite smör och den smaksattes generöst med finskuren persilja, vars uppgift var att spegla eventuellt gräsiga nyanser i vinerna.

Att vi var inne på unga viner nu gjorde inte direkt att den unika faktorn eller graden av njutningsstön var mindre – det var snarare tvärtom. Med bara 4.50 hektar har Château Lafleur i Pomerol ingen särskilt stor vingård att imponera med. Imponerad blir man däremot av vinerna. Den 2003 Château Lafleur vi hade fått serverad överraskade oss en aning eftersom den var så sval och stramt strukturerad. Årgången var som bekant en av de allra varmaste vi har sett på 2000-talet och det har överlag lett till viner med större frukt och mindre fräschör än de vi nu hade framför oss. Det var något ungt och knutet och mådde trots att det hade dekanterats fyra timmar tidigare (!) bra av lite extra luft i glaset.

   Än mer sällsynt och med det också betydligt högre prissatt är vinet från den 2.30 hektar lilla egendomen Château le Pin, som också den ligger i Pomerol. Mer än 9 000 flaskor om året blir det inte av vinet, som till cirka 85-90 procent görs av Merlot med resterande del Cabernet Franc. Lite beroende på årgång ser man priser på omkring 18 000 till 30 000 kronor per flaska för vinerna från 2000-talet. Nu hade vi en fullkomligt bländande 2011 Château Le Pin i våra glas, ett vin jag har sett på marknaden för allt från 15 000 till 24 000 kronor flaskan. Nu är det inte priset som imponerar på mig, det är såklart vinets karaktär som gör det. Det här vinet var tätare, större sett till doft, fruktighet och intensitet, det hade också en läckert kafferostad nyans som stack ut lite samt en underbar nyans av viol. Att det här var kvällens yngsta vin kunde vi också märka i den någon knutna eftersmaken, som fortfarande hölls lite kort av den markerade tanninstrukturen och de fortfarande noterbara fattanninerna, ändå var frukten så rikt att eftersmaken dröjde sig kvar i mer än en minut. De var minst sagt ett imponerande vin. Också det här hade varit dekanterat i fyra timmar.

Vi hade skurit ut hjärtbitarna av kalvrostbiff och chef AJ Styles hade stekt dem perfekt rosa till en innertemperatur på 53 grader, låtit dem vila ett litet tag och sedan skurit fina skivor av dem. Eftersom vi misstänkte att den här serveringen av unga bordeauxviner skulle kunna innebära lite större tanninstruktur, ville vi lägga till en fet textur som skulle fånga upp och runda av strävheten i vinerna. Det var därför vi lät en klassisk, fet och fint syrlig smörsås komplettera kalven, något som faktiskt överraskade gästerna som inte alls var vana vid en ljus sås till kött och bordeauxvin. Det fanns också en annan tanke med den ljusa såsen, att hålla tillbaka den mörkare kraften lite grand i rätten, på samma sätt som vi hade lyft fiskrätten med en mörkare sås, höll vi tillbaka köttet med en ljusare sås. Resultatet blev att nästan alla rätter låg i samma smakrikedom genom menyn, på ungefär samma sätt som vinerna gjorde. Garnityr blev hårt smörstekta murklor, som skulle matcha vinernas jordiga komplexitet, samt lite vitvins- och smörslungade färska gröna ärter, som var tänkta att möta upp vinernas lite ungdomliga fruktsötma. Också den här kombinationen satt helt perfekt.

Kvällens från New York influgna gäst hade med sig ett vin som på inga sätt kan beskyllas för att ha blivit negativt påverkat av flygresan. När flaskan öppnades vid femtiden var vinet förvisso en aning knutet och ganska rustikt, men det skulle under de kommande fem timmarna långsamt öppna upp sig och vid servering bjuda på en helt storslagen upplevelse. Att vinet var ordentligt moget syntes på långa håll tack vare den vackra tegelfärgen och även om frukten fortfarande var vital hade vinet antagit exemplariska mognadstoner med drag åt tobak, cigarr, tryffel, te och lite järnoxid, därtill hade det också en förförisk mognadssötma och fint avrundade tanniner. Gissningarna föll på allt från början av 1980-talet tillbaka till 1970-tal och kanske till och med 1940-tal … att åldersbestämma mogna viner är svårt eftersom både vinets ursprung, druvsammansättning, dess kvalitet och producentens hantverk såväl som årgångens karaktär kommer att spela in och påverka utvecklingstakten. Lägg därtill också betydelsen av hur vinet har lagrats så blir ekvationen till slut än mer svårare att lösa. Jag själv kände mig rätt nöjd med gissningen slutet på 1950-talet eller än mer troligt 1961. Det var nämligen rätt, 1961 Château Lafite-Rothschild stod det på etiketten!

Eftersom det skulle bli sött vin från Sauternes till dessert satsade vi på tre komponenter i desserten som skulle appellera på det. Först och främst en tydlig men inte överdriven sötma och krämig textur som skulle möta upp vinets sötma, därtill vanilj som skulle spegla de ekfat som sauternesvinerna är jästa och uppfostrade i och slutligen en gul frukt av något slag som skulle möta upp och spegla den läckra fruktighet som sauternesvinerna alltid har. Därför kokade vi en lag av vatten och socker med vaniljstång och citron samt lite umeshu (en japansk söt dryck av destillerad sake som har fått smak av ume, en plommonliknande frukt) och i dessa sjöds färska aprikoser. Dessa serverades på en bädd av ett smulat havrekrisp med en mild smaksättning av kanel och till det också en krämig glass med en ordentlig smak av finaste vaniljstång och rivet skal av citron. En väldigt enkel dessert som direkt blev bästa kamrat med sauternesvinet därtill.

Med tanke på kvällens tidigare vinlista fanns det inget annat att gissa på än att det gyllene söta vinet kom från höjden mitt i hjärtat av Sauternes, den stora och historiska egendomen Château d’Yquem. Det var svårt att tala om mognad i denna 1988 Château d’Yquem, det är ju ett vin som utvecklas långsamt och som har en enastående lagringspotential. Nästan 30 år gammalt hade det fortfarande kvar mycket av sin primära gula tropiska frukt, tydliga nyans av bittermandel och saffran från botrytisen och vaniljtonen från de nya faten som vinet är jäst och lagrat i. Kroppen var yppig och söt och helt perfekt balanserad avseende kraft, sötma, syra och längd – det var som en smekning i gommen.

Det blev slutligen ett extravin, som inte direkt hade varit tänkt att serveras till desserten. Till utseendet såg det ut som en gammal madeira, djupt bärnstensbrunt med gyllene lystern, men det var mer brunt är guldgult. Helt klart ett riktigt gammalt vin. Doften bekräftade detta, en tung och påtaglig söt doft med tydligt inslag av torkad frukt som dadlar och russin, men med fina stråk av mandel, nötter och mognadsoxidation. Hade det inte varit för avsaknaden av varm alkohol, hade vinet mycket väl kunnat vara en gammal madeira, men smaken sade något annat. Visst var den fyllig, visst var den söt och karamellig, visst hade den en syra på samma nivå som madeiraviner har, men smaken var lenare, betydligt lättare i alkoholen och dessutom saknades all form av fatoxidation. Den nötiga oxidation som fanns, var helt klart uppkommen i flaskan, långsamt och utan syretillförsel och under många års tid. En annan intressant faktor, om man slöt ögonen och därmed inte såg den bruna och madeiraliknande färgen och missleddes av den, kunde man mycket mer tydligt förnimma lite av de nyanser som viner från Sauternes har, som honung och saffran. Och det var också från Sauternes som vinet kom, det var nämligen 1921 Château Climens vi hade fått i våra glas. En galen avslutning på en minst sagt galen middag!