Två dagar i Oregon i mitten av juli

Med omkring 100 resdagar om året är en inbjudan till en privat middag ”hemma hos” mycket mer personlig och trevlig än att sitta ensam på någon restaurang någonstans. Den här kvällen bjöds jag hem till den legendariska vinmakaren David Adelsheim i hans hus som ligger mitt i den egna Quarter Mile Lane Vineyard uppe i Chehalem Mountains. Det här var den första vingården som David planterade 1972 och han gjorde det framför allt med Pinot Noir med kloner han då inte riktigt visste vilka de var, men också med en liten lott med Sauvignon Blanc och Merlot och ett dussin andra sorter. Idag är denna lott omplanterad och det är numera enbart Pinot Noir som odlas här.

   David var en av de första vinodlarna i Oregon, bara tio år tidigare hade Richard Summers varit den första odlaren då han drog igång sin Hillcrest Vineyard med Vitis vinifiera och snart anslöt sig även David Lett med sin Eyrie Vineyard och Dick och Nancy Ponzi med sin Ponzi Vineyards till skaran av pionjärer.

  ”Vi var inte flera vinproducenter i Oregon vid mitten av 1970-talet än att vi kunde samlas kring ett lite större köksbord”, berättar David Adelsheim när vi står i hans kök och småpratar medan han iklädd förkläde lägger sista handen vid råvarorna till kvällens middag.

   Bordet var dukat för tre, utöver mig själv och David också hans hustru Eugenia Keegan som är ansvarig för alla de vingårdar (totalt 284 hektar) och vinfirmor (däribland Gran Moraine, Penner Ash Vineyards och stora Willakenzie) som ägs av imperiet Jackson Family Estates. Utsikten kunde man verkligen inte klaga på, solnedgång över Quarter Mile Lane Vineyard och dalgången nedanför appellationen Chehalem Mountains.

Även om dagen inte hade varit påtagligt varm, kändes det ändå uppfriskande med ett glas kyld rosé som aperitif. Den kom i form av en 2016 Willamette Valley Pinot Noir Rosé från Adelsheim Vineyards (såklart), jäst i ståltankar efter att musten har fått upp mot 18-20 timmars skalkontakt till en vackert rosa färg. Det är en charmerande rosé med fin smultron- och hallonfruktig doft och lika charmig smak som dock är torr och bjuder på en trevlig syra. Inte stort, men gott och funktionsenligt.

Willamette Valley är en av de viktigaste och även bästa producenterna av hasselnötter i världen. Innan vinet tog över här var i stort sett all odlingsbar mark på flacklandet planterad med hasselnötsträd. Än idag är det så och odlingen av nötter växer faktiskt, de små och ofta knotiga träden täcker stora arealer. Så här års ser de övergivna ut, blomningen sker först i slutet av sommaren och början av hösten, sedan växer nötterna fram under vintern och skörden sker i början av våren. Självklart fick vi lite fina färska hasselnötter som David bara hade rostat i ugnen, de var gudomligt goda, fjärran de ofta oxiderade och något bittra nötterna vi köper i matbutikerna i Sverige. Lite saltrostade mandlar, stora saftiga oliver och lite lokala charkuterier bjöds också som fingerplockmat till det goda rosévinet. En perfekt start medan vi småpratade.

Eugenia serverade middagens första vin, 2014 Chardonnay från distriktet Yamhill-Carlton och firman Gran Moraine. Vingården, 89.10 hektar stor, planterades klart 2005 och hyser huvudsakligen Pinot Noir av ett antal olika kloner, men också lite Chardonnay av klonerna Dijon 76 och Dijon 95. Det är intressant att se hur kvaliteten på chardonnayvinerna här i Oregon har höjts sedan jag besökte regionen första gången för 15 år sedan. Då var de bleka, ändå smöriga och fatmärkta, idag är de eleganta med en stor fräschör och en mycket klokare vald ekfatshantering. Det här vinet hade en ren och ganska sval frukt som någonstans kunde placeras mitt emellan den burgundiska och den lite rikare amerikanska, men det som gjorde vinet så elegant var fräschören, syran och den utsökta balansen.

David hade lagat en god första rätt med halstrade stora räkor, agnolotti och smörstekt king oyster svamp, lite finskuren sticklök och en svampbuljong. Riktigt gott och trevligt. Att äta hemlagat är alltid trevligt och här i centrala delen av Willamette Valley är det dessutom oftast bättre, här finns det fortfarande inte särskilt många bra restauranger. De två bästa jag känner till är The Painted Lady, en högsatsande ambitiös fine dining som jag tidigare har beskrivit i känsla som ett litet French Laundry, och Jory som är en förstklassig amerikansk restaurang i det exklusiva spahotellet Allison Inn. Sedan finns det såklart ett par helt okej restauranger och en och annan bra men inte imponerande mexikan.

  ”Om vi bara skulle ta tio år tillbaka i tiden, tvingades vi åka in till Portland för att hitta något bra ställe att äta på, det har blivit bättre nu men vi har en bra bit kvar för att restaurangerna ska leva upp till nivån på vinkulturen här i Willamette Valley”, berättar David för mig.

Till varmrätt blev det lax, vilket kanske kan tyckas vara lite tråkigt för en svensk som är uppvuxen på norsk lax. Skillnaden är dock avsevärt! Laxen här i Oregon är vildfångad ute i det iskalla havet utanför Portland och den har en fetare textur och större smakrikedom än den lax vi är vana vid. David hade bara halstrat laxen och serverade den med en klassisk smörsås, lite lättkokt broccoli och små bakade potatisar. I Sverige hade vi troligen serverat ett smakrikt vitt vin till en rätt som denna, här i Oregon väljer man nästan alltid rött vin till laxen och då självklart av Pinot Noir.

Pinotvinet kom såklart från husbonden själv, Adelsheim Vineyards, men det var inte direkt något dussinvin som David hade ställt fram. Etiketten var gammal, det såg jag, och äldre såg jag också att vinet var eftersom man hade angivit Polk County som ursprung – det här var nämligen innan appellationen Eola-Amity Hills hade skapats (det skedde 2004, ungefär vid den tiden då de övriga underappellationerna i Willamette Valley etablerades). Sedan såg jag årgången och vingårdens namn och blev med ens väldigt nyfiken och upprymd, vingården är en av de allra bästa och mest kända i hela Oregon, och årgången var bra utan att vara imponerande. Det vin David precis hade dekanterat var en 1993 Pinot Noir Seven Springs Vineyard. Färgen vittnade inte alls om någon större mognad, tvärtom hade den fortfarande kvar mycket av sin mörka körsbärsröda ton och inte ens kanten på vinet var ljusnat eller orangefärgat. Doften visade dock en liten mognad, men mer den typ av jordighet som träder fram efter låt säga 10 år än den mognad man känner när frukten har torkat in och doften domineras av multna löv, torkad svamp och tryffel. Nej, här var det minsann mer liv i luckan och jag noterade fortfarande en fin bärighet. Smakmässigt medelfyllig mot det lite lättare hållet till, kanske en aning kort i eftersmaken, men det som fanns här var riktigt trevligt och gott. En positiv detalj var att vinet fortsatte att utvecklas med luft, det här vinet tänkte inte vika ner sig. Det var verkligen superintressant och gott att få njuta av en del av Oregons korta men fina historia.

Till vinerna, både det vita och det röda, serverades också lite lokala ostar. Alla var av komjölk och sånär som en var det också att hårdare slag. Tyvärr hade jag inte namnet på dem. Jag åt dem istället för att memorera dem, det brukar också fungera.

Att Pinot Noir täcker 73 procent av den planterade arealen i Willamette Valley är inte konstigt. Den här soliga men inte varma regionen är utmärkt för Pinot Noir, som stilmässigt ligger mer åt det klassiska Bourgogne till än Kalifornien just eftersom det sällan blir varmare än 28-30 grader här. Jordarna varierar en hel del och därmed finns det också ett tydligt ursprung för terroir i vinerna i Oregon. Det märker man inte minst när man provar viner från exempelvis Bergström Wines och Ken Wright Cellars som producerar viner från många olika vingårdslägen i många underappellationer. Helt klart noterar man skillnader mellan vinerna.

   Skillnaderna kan också upplevas i helt närliggande viner, som den 2014 Pinot Noir White Rose Vineyard och den 2014 Pinot Noir Guillen Vineyard som kommer från intilliggande vingårdar uppe i Dundee Hills och båda vinifieras med försiktighet av den utmärkta producenten White Rose Estate, som hör till de allra vackraste egendomarna och vinerierna jag har sett.

   White Rose Vineyard är 4.05 hektar stor, den ligger på en svag östexponerad sluttning på 250 till 270 meters höjd med röd vulkanisk jord av typen Jory och den planterades mellan 1978 och 1981 med Pinot Noir på egna rötter av klonen Pommard. Det här vinet är liksom alla pinotviner från White Rose Vineyard ljust och påfallande elegant och lätt i sin kropp (de hör till de ljusaste och mest finstilta i Oregon), men det har en fin och nästan lite saftig rödfrukt med en fin blommighet och nyanser av te och de stjälkar man låter följa med i jästankarna. Någon ek noteras inte, det gör man inte i vinerna härifrån.

   Den bara 1.60 hektar lilla Guillen Vineyard ligger alldeles intill, bara en liten aning högre upp på sluttningen. Här planterade man 2001 i identisk jord och på amerikanska rotstockar Pinot Noir av klonen Dijon 115, så det finns skillnader i läge, ympning och klon mellan vingårdarna. Det här vinet har också en fin rödfrukt och blommighet, därtill samma aromatiska nyans av stjälkarna, men vinet är lite jordigare och kryddigare och har inte riktigt samma yppighet som det från White Rose Vineyard. Vilket som är bäst av de två är svårt säga – de är egentligen lika bra, bara nyansskillnader olika.

Att Chardonnay har börjat hitta rätt här i Oregon märks allt tydligare under mina resor hit. Numera hittar man faktiskt en hel del enastående viner av världsklass och den här resan har visat mig ett par av dem. Från att tidigare har gjort fylligare och ekfatsmärkta viner, har Josh Bergström på den drygt 24 hektar stora familjeägda firman Bergström Wines de senaste fem sex åren gjort allt mer eleganta viner med större klassiskt uttryck. Josh, som har gjort vinerna sedan första årgången 1999, har börjat skörda tidigare för fräschörens och elegansens skull och han har dragit ner andelen nya ekfat från 40-70 procent till idag som mest 15 procent. Stilen är avgjort mycket bättre och mer ärlig den som Josh skolades till i Bourgogne.

   Sedan 2008 gör man två chardonnayviner och även dessa har gått igenom en förändring till det mer eleganta. Med 2015 Old Stones Chardonnay positionerar han sig som en av de allra vassaste vinmakarna i disciplinen Chardonnay här i Oregon (Walter Scott är ett annat toppnamn). En stor del av druvorna kommer från den svala på 300 meters höjd i Eola-Amity Hills (som i sig redan är en förhållandevis sval appellation i södra Willamette Valley) belägna Temperance Hill Vineyard, skäl nog att förklara den svala frukten, friska syran och strama smakupplevelsen. Att vinet dessutom är jäst i neutrala franska ekfat har ytterligare befäst transparensen och finessen i vinet. Blint hade jag troligen kunnat ta vinet för en bra villages från Meursault …

Ken Wright gjorde sitt första vin i Oregon redan 1986, då på Panther Creek som han var med att grunda. Det var dock sedan han startade den egna Ken Wright Cellars i mitten av 1990-talet som allt verkligen tog fart. Ken har inte bara varit en skicklig och medveten odlare, han har också i allra högsta grad varit delaktig i utvecklingen och skapandet av de olika underappellationerna i Willamette Valley, inte minst den AVA han själv har som bas, Yamhill-Carlton AVA. Dessutom är han en av de mest hängivna ambassadörerna för sin region.

   En provning med Ken, och än hellre en vingårdstur med honom, är bland det mest givande man kan göra i Oregon. Det blev såklart en faslig massa provande av både hans vanliga ”line-up” och ett antal högintressanta experimentviner han gör. Morgonbesöket drog ut så mycket på tiden att jag bjöds in till en enkel lunch tillsammans med hela personalen – varje dag i två decenniers tid har Kens fru lagat lunch till alla medarbetarna. Den här dagen blev det goda kycklingspett med grönsaker och till det bara en god sallad och lite sötkryddig barbecuesås. Superenkelt, vi åt med händerna, men också supertrevligt och supergott!

I glaset då? Självklart ett vin från Ken Wright Cellars, en fint svaltempererad 2015 Pinot Noir Savoya Vineyard av klonerna Dijon 115 och Dijon 777 som är planterade i en sedimentär jordtyp man kallar Willakenzie på 106 till 138 meters höjd i appellationen Yamhill-Carlton. Vinet är fortfarande ungt, men det har en god fruktighet med viss intensitet, mest röda bär som hallon, och smakmässigt medelfylligt och lent till frukten men klassiskt och något ungdomligt stramt och syrafriskt. Visst var det gott nu, och extra gott i all sin enkelhet sittandes på en plaststol utanför vineriet med ett grillspett i handen, men allra bäst kommer vinet att uppföra sig om tre till fyra år och då serverat vid perfekta 16 grader i en stor bourgognekupa vid ett seriöst måltidsbord.

På tal om Bourgogne – jag blev också inviterad till 30-årskalaset hos Domaine Drouhin, som sedan David Adelsheim hade övertygat familjen Drouhin om potentialen i Oregon och visat dem en egendom i Dundee Hills, kom att etablera sig här. För vinodlarna i Oregon var det såklart en stor händelse att en anrik vinodlarfamilj från Bourgogne kom till dalen, men familjen Drouhin var mycket försiktiga och hade inte för avsikt att tala om för amerikanarna hur man gör vin. Och helt ärligt är det inte deras viner per se som har gjort dem omtalade, vinerna är egentligen rätt medelmåttiga, istället är det deras bidrag med erfarenhet och nya idéer som har kommit väl till pass, liksom den uppmärksamhet Oregon har fått genom dem. När man möter familjen här tillsammans med traktens vinodlare och vinmakare ser man med en gång hur älskade de är.  

   Vi serverades såklart en hel del bra viner här, men det jag tyckte bäst om var deras 2005 Pinot Noir Laurène ur dubbelmagnum som man serverade rikligt av. Man skulle kunna tänka sig att vinerna från en klassisk producent i Bourgogne skulle bli mer bourgogneliknande, men jag är övertygad om att vinmakaren Véronique Drouhin håller mig när jag säger att vinet mycket mer ligger i linje med den mörkare och lite jordigare fruktighet som kännetecknar Dundee Hills. Det har inte den lite yppigare och mer saftigt röda fruktighet jag finner i många andra viner härifrån, det är snarare lite rustikt och klassiskt återhållsamt – precis så som familjens viner i Bourgogne är.

Det var ett stort party ute på egendomen och såklart kunde man inte förvänta sig några större lukulliska orgier matmässigt. Det blev lite grillad kyckling (som hade en fin smak av ”riktig” välmående kyckling), en sallad av majs och lök med basilika och mynta, en annan sallad med krispig gurka och yoghurt med lite fänkål i, samt en sallad med rostade brödkrutonger och tomater. Dessutom en god modell större slider med pulled pork. Trevlig picknickmat helt enkelt, ackompanjerat av massor av trevliga människor, goda viner och levande musik – utomhus, i vingården!

Maggie Harrison är en av de finaste människorna i Willamette Valley, en underbart mjuk och filosofisk person med värme och passion, vilket också genomsyrar de viner hon sedan 2005 gör under den egna etiketten Antica Terra. Stilen har alltid varit rik och yppig, ett arv från sin läromästare Manfred Krankl på Sine-Qua-Non som är det enda vineri som Maggie har arbetat på innan hon kom till Oregon (Manfred Krankl var i allra högsta grad inblandad i att hon flyttade till Oregon). Det jag nu upplevde var en något stramare och mer mineralisk stil i vinerna, de kändes på många sätt mer naturliga och äkta, och mer transparenta än tidigare.

   Här i Oregon var det Pinot Noir som Maggie satsade på, men 2009 gjorde hon för första gången också ett chardonnayvin. Mitt möte med Maggie i vineriet i Dundee började just med vitt, hennes 2014 Aurata, till vilken druvorna (100 procent Chardonnay) kommer från Shea Vineyard i Yamhill-Carlton. Här var det minsann inte frukt, kropp, fetma och ekfat som gällde – nej, stilen är betydligt mer återhållsam och stram och kan bäst beskrivas som sval (trots att årgången var varm), absolut torr, frisk och stenigt mineraliskt, transparent helt enkelt. Frukten drog åt citronskal och gula äpplen och av någon anledning hittade jag till och med små vegetala stick i doften. Läckert, stramt och väldigt personligt.

Maggie lagar gärna mat, hon föreslog själv att hon skulle komma göra ett gästspel på Café Rotsunda, men den här gången blev det betydligt enklare än så. Hon skar helt upp en tallrik med jamón iberico som vi njöt av som salt, fett och lätt nötigt tilltugg till chardonnayvinet. Och det passade såklart helt fantastisk väl ihop.