En snabbis i Hong Kong den 20 oktober

Mer än 5 timmar rörde det sig inte om. Ändå blev det precis den härliga upplevelse jag och mina vänner hade hoppats på. Snabbtåget in från flygplatsen, shuttle bus från tågstationen direkt till Sheraton Hong Kong nere vid vattnet där vi tog oss upp till 18:e våningen och hotellets Skye Lounge, vinbar och högklassiga sushirestaurang.

AJ Styles tog en Apple Margarita, jag tog en vanlig. Cocktails i rätt miljö, gjorda på rätt sätt (vilket är en konst på samma sätt som högklassig matlagning är) är en stor upplevelse. Cocktails gjorda på fel sätt ett urfånigt nattklubbstrams som bara är pinsamt, och dåligt. Även om jag tyckte att de här, i den fina baren, hade valt fel typ av glas, var drinkarna riktigt fint gjorda, om än kanske en aning lite för söta. Men det senare är ju snarare en smaksak.

Medan vi njöt av utsikten mot den berömda stadssiluetten på andra sidan vattnet, allt medan solen sakta sänkte sig och bäddade in staden i skymningsdunkel, blommade stadsbilden upp i ett färgsprakande neonljus. Vilken stämning, vilken magi.

 

Magi blev det också på tallrikarna, där det radades upp små tilltugg som hastigt halstrad wagyu med rostad vitlök – fantastiskt gott och smältande mört – och små dumplins fyllda med fläskkött. Enkelt och välsmakande. Det finns säkert ett femtiotal små godsaker att välja bland.

Vinlistan är också lovande, i allt från enkla vita och röda viner till betydligt mer påkostade, finner man säkert även där ett femtiotal sorter på glas.
   Champagne såklart, AJ Styles beställde in ett glas NV Spécial Cuvée Brut från Bollinger och till det en ost vi båda är ytterst svaga för, Brillat-Savarin. Själv förlustade jag mig på ett glas 2008 La Nieta, denna magnifika rioja från familjen Eguren och deras Viñedos de Paganos. Svindyrt egentligen, men ”nöden har ingen lag” kände jag och att vara snål mot mig själv (eller mina vänner) är det allra sista jag vill. Och vinet var gott, precis som väntat.
 

Det ena syftet med snabbvisiten inne i Hong Kong var just hänget i loungen på Sheraton, det andra att hitta en riktigt genuin kinesisk restaurang. Och med det menar jag inget av det som i Sverige råkar kallas för ”kinakrog”, utan en restaurang som serverar autentisk kinesisk mat.
   Vi irrade runt på smågatorna och ratade det ena snygga stället efter det andra i jakten på något som var tillräckligt enkelt och till och med lite halvsjaskigt, just för att fånga den helt rätta känslan. Till slut fann vi det vi letade efter, Tai Fung Lau Peking Restaurant på 29-31 Chatham Road ett par hundra meter från Sheraton. Från gatan såg det inte alls märkvärdigt ut, ”perfekt”, tänkte jag, och väl en trappa upp insåg jag direkt att vi hade kommit till det perfekta stället.

Bländande ljust från taklamporna och helt charmlöst på så sätt, inte en enda västerlänning i lokalen (ett stort plus!), bara medelålders och äldre kinesiska herrar i vita skjortor och svarta slipsar i serveringen, och en restaurangchef som var så ful och såg så bedrövat ledsen och uttråkad ut att man misstänkte att jag inte bara hatade sitt jobb, utan också alla gäster. Inget fjäsk att vänta här alltså.  
   Men vår kypare var kvick och med noterna och hade snabbare än blixten fått fram ett par små skålar med rostade jordnötter, kimchi och en rackarns stark chileröra, därtill skänkt upp lite varmt te i de små koppar som redans stod framdukade när vi kom. Dessutom hade han både hunnit uppfatta och leverera beställningen på ett par stora flaskor Tsingtao, det kinesiska ljusa lagerölet som egentligen inte är särskilt gott, men ändå hör till och med lätthet slinker ner.
   Menyn var såklart på kinesiska, men knapphändigt och kortfattat översatt till engelska. Jag gjorde en snabb genomläsning och beställde sedan ett par rätter som vi kunde plocka från enligt principen family style dining, alla förser sig själv från uppläggningsfaten mitt på bordet.   
   Det blev ett stort fat med rykande varma, nyhalstrade och mjälla stora räkor med vitlök och en söthet sås som hade en aning vinägersting. Vansinnigt gott!

Vidare blev det tunt skivat fläskkött som hade wokats hastigt tillsammans med lök, vitkål och paprika, och även till det en lite sötaktig men inte särskilt het sås, denna baserat av buljong och lite soja. Också det här var väldigt gott, i all sin enkelhet.

Kyckling med cashewnötter var inte den gamla vanliga svenska kinestappningen, utan snarare en rätt av fint tärnad kyckling som snabbsauterats tillsammans med lök och cashewnötter. Det var också väldigt gott.

Vidare fick vi underbara ångkokta dumplins fyllda med fläskkött och buljong som vi doppade i god soja. Försvinnande gott också det.

När man har chansen att äta autentisk Pekinganka, ska man absolut inte missa den. AJ Styles och jag hade vid återkommande tillfällen i USA och i England njutit av denna underbara rätt, men för resten av sextetten blev det premiär. På små tunna bröd (som ångkokta pannkakor) läggs strimlad sticklök, tunna stavar av gurka, därpå läggs skivat anka med underhudsfett och knaprigt stekt skinn och det hela toppas med den goda söta plommonsåsen. Så viker man ihop allt till en liten rulle och njuter av varje munsbit.
   Den här rätten var en av husets specialiteter, och en av servitörerna var helt och hållet satt på att tranchera alla ankor som i strid ström rullades up på en enkel trancheringsvagn.

Ordentligt mätta blev vi, portionerna var rejäla, och trots det och det faktum att vi också hade druckit fem liter öl, blev notan för sex personer inte större än knappt 1 200 kronor, inklusive dricks!

   Och det hela var överstökat på drygt en timma. Det här är fast food när den är som allra bäst. Hit går jag gärna igen, nästa gång jag är i Hong Kong.