Två kvällar i Beaune, 19-20 mars

När det drar ihop sig till superevenemanget Grand Jours de Bourgogne, samlas världens elit av bourgognetörstande för att under en veckas tid prova tusentals bourgogneviner, från Chablis i norr till Mâconnais i söder. För min del blev det fjärde gången gillt, och som vanligt flockas nära och kära från Sverige (och andra länder) i alla vattenhål som Beaune bjuder på.

 Den första kvällen började vi i en underbar vinbutik som heter Wine Connection, strax nedan Hotel Dieu mitt i Beaune, en vinbutik som också serverar viner man har köpt, om man så önskar. Ett ruskigt trevlig sätt att handla vin på … en i kassen, en i glaset. Alla är vinnare!

Här gick jag bärsärk på hyllan där det första vinet stod, 2009 Volnay Premier Cru Les Caillerets från Domaine Henri Boillot, ett vin med en ljuvligt rödaromatisk frukt samtidigt som jordens kalksten stod som raukar ur glaset. Med lite mer luft i glaset blommade parfymen ut ytterligare och jag kunde inte undvika att beställa ett sexpack à 70 euros per flaska för hemtransport.
   Nästa vin var inte sämre det, dock mjukare och mer sensuellt texturerat. Det kom från den utmärkta firman Domaine Geantet-Pansiot i Gevrey-Chambertin, men var en 2009 Chambolle-Musigny Vieilles Vignes. Några i gänget, bland dem Mr Z och Werner M höll detta som bättre än vinet från Volnay, men jag gav mig inte – den tjuriga kalkmineralen och sura volnayfrukten gav mig ståpäls!
    I tredje glaset kom en mörkare fruktig och något mer ekkryddig 2009 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes från Domaine Denis Mortet, som numera göras av den duktiga sonen Arnaud Mortet. Gott, djupt, fruktigt, generöst, lite kryddigt … och enligt mina kompisar bäst av de tre. Jag lät mig inte nedslås av deras oförstående, den tjuriga rackaren från Volnay var helt magiskt. Och nu hade jag ett sexpack av den!
   Man kan ju inte avsluta en vinorgie för middagen utan vitt, alltså grabbade jag tag i en 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från den ännu inte upptäckta toppfirman Domaine Amiot Guy & fils. Det här vinet förenar en djup och närmast fet gulaktig frukt med en stor koncentration, stor mineralitet, god men inte åtstramande syra och en vidunderlig längd. Tack och lov var vinet tempererat till cirka 15 grader – perfekt för en stor vit bourgogne. För 46 euros rena högvinsten! Ett trepack blev det av den, dessutom en låda av lite annat gott från dem.

Middagen på Restaurant l’Ecusson intill Place Madeleine alldeles utanför ringmuren var förvisso rätt god, men inte särskilt upplyftande eller minnesvärd. Restaurangen var propert inredd och andades elegans, och så gjorde också presentation av den meny som vi nu skulle bjudas på. Och det var just det som var poängen, att vi hade blivit bjudna på middagen. Tvärtemot vad alla fåniga konspirationsteoretiker tror, är gratis inget som per automatik ger den bjudna några mer positiva vibrationer. I mitt fall är det nästan alltid tvärtom, det bjudna är sällan lika bra som det jag får välja av egen fri vilja är. Samtidigt är jag artig och tar tacksamt emot det jag bjuds på. Och tvärtemot vad alla fåniga konspirationsteoretiker tror, är jag inte det minsta rädd att säga exakt vad jag tycker om det bjudna, även om denna sanning inte är särskilt upplyftande för den vänliga som bjuder.

Okej, så dåligt var den här kvällen verkligen inte. Men ändå …

Servicen var onödigt stressad och forcerad, och det är något jag är oerhört känslig för. Varför inte arbeta lugnt, säkert och trivsamt, det är väl ändå inget sprinterlopp servitörerna och sommeliererna har framför sig?

Efter en liten amus av en krämig soppa av pumpa med rostade pumpakärnor (bilden ovan), serverades det första av de två viner som ingick i bjudningen, ett glas tämligen ointressant och överekad 2009 Bourgogne Blanc från Tollot-Beaut, ett vin vars förhållandevis söta gulfrukt ändå inte räckte till för att balansera den modiga eken. Tack och lov upplevdes vinet, och framför allt eken, något mer balanserat i mötet med den krämiga soppan och de nötiga kärnorna. Men riktigt gott blev det inte. Hade jag fått välja, utan att vara oartig, hade jag prompt beställt in ett helt annat vin – såklart på min egen bekostnad!

Första rätten bestod av riktigt fint kokt vit och grön sparris, trots att säsongen mig veterligen inte har börjat än. Sparrisarna var hur som helst krispigt kokta, och serverades med en fint salt lufttorkad skinka, parmesanost, lite grönsaker och örter samt en kräm av desamma. Det var en god rätt som fick vinet att passa någotsånär bra.
   Genom hela måltiden tvingades vi emellertid känna vinddraget och höra de flamencointensiva klackarna av den stressade sommelieren och servitören. Rätt enerverande … tyvärr.

Sedan fick vi ett rött vin, serverat i ett märkligt glas som såg ut som ett misslyckat större grappaglas. Jag noterade att grannbordet, som hade beställt bättre vita och röda viner, fick sina viner serverade ur betydligt bättre glas med större kupor och bättre aromåterspegling. Uppenbarligen används vår typ av glas till sämre viner, sådana som vi fick (de som ingick i bjudningen). Det vi hade fått var en rätt trist 2009 Rully från Céline & Vincent Duveuil, en firma som jag hittills aldrig hade provat vin från och som efter denna i och för fint rödfruktiga men lite grova och något för eknyanserade tappning inte spontant kände sug efter att vilja utforska djupare. Vilken tur att jag åtminstone kunde drömma mig tillbaka till eftermiddagens goda röda viner.

På tallriken fick vi en ugnsbakad St Pierre, fast och vit i köttet och hyggligt, men inte perfekt pinfärskt smakande. Och det var ju trots allt måndag. Till fisken lite goda hjärtan av kronärtskocka, snyggt och prydligt tillagade och smaksatta så att ingen krock mot vinet skedde, därtill lite tunna rotsaker och en fond av både skaldjur och kalv. Rätt gott, ändå. 
    Vi avslutade måltiden med lite ost, inga märkvärdigheter, samt en dessert av mörk choklad och körsbär. Även den god utan större ovationer.

Det var första gången jag var på Restaurant l’Ecusson, och även om just den här måltiden inte hamnar på någon topplista, måste jag ändå medge att krogen har en god kvalitetsprägel. Det hade såklart varit mycket bättre om vi själv hade fått välja meny (maten var det egentligen inget fel på) och vinet (och då tagit något som mycket bättre matchade vår smak och den mat vi åt). Det jag däremot inte kände mig tillfreds med, var servicen, som förvisso var vänlig och välvillig, men som gjorde mig stressad. Jag tycker verkligen inte att en servitör ska ”springa och jäkta” i matsalen!

Att nästa kväll började lika bra som den innan, berodde framför allt på att samma glada laxar träffades på samma vinbutik/vinbar, Wine Connection, med precis samma uppsåt. Att dricka en bunt riktigt goda viner!

Efter en dag med ett i min bok cirka 150 provade viner från Marsannay, Gevrey-Chambertin, Morey-Saint-Denis, Chambolle-Musigny, Vougeot, Flagey-Echézeaux och Vosne-Romanée var munnen supertrött på sura körsbär och tanniner, alltså var jag blixtsnabb att köpa in en flaska vitt, 2008 Puligny-Montrachet Premier Cru Clos de Mouchère från Domaine Henri Boillot. Vitt vin, syra, mineral och absolut inga tanniner var vad som krävdes, och precis just det fick vi! Med en god gulfrukt, en stram smak, väldigt diskreta nyanser av ekfat men i gengäld en lätt nötig nyans, en frisk citrussyra och lång, fet och rik smak, gjorde detta vin med oss precis det vi ville att det skulle göra med oss. Vi blev väldigt uppspelta av vinets stora fräschör! Samtidigt var vinet rätt kraftigt, och lite knutet.

Nästa vin blev rött – jag kunde helt enkelt inte motstå den mindre vanliga 2008 Vosne-Romanée från Domaine Emmanuel Rougot som jag såg på en hylla bakom disken. Den bara stod där och formligen skrek åt mig att bli befriad och urdrucken, för 80 euros. Det var en match jag förlorade i samma ögonblick jag såg flaskan, det blev ett så kallat ”givet köp”, vilket är en mycket smartare beskrivning än begreppet ”bästa köp” som Bengt-Göran Kronstam tror sig ha uppfunnit.
   Mörka körsbär, söta moreller, täthet, mineralitet, en gnutta ekfat, kraft men samtidigt elegans, och när det kom till smaken medelfyllig med stor intensitet, återigen en mild ek och en lång, tät och växande eftersmak med en fin mineralton och en aning violpastill. Ja, det var delar av den långa prosa jag skrev i min bok när jag provade detta superläckra vin. Hade butiken haft fler flaskor, hade det rykt minst ett dussin!
   När K-I Napa helt plötsligt fick köplusta, blev det återigen svalt och vitt, nu ett vin med en utmålad mineralitet och sval gulfetma, men ostronskalen tog över och gissningen på ursprunget blev tämligen enkelt. I glaset hade vi en friskt mineralisk 2009 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre från Domaine Servin.
   Slutligen ville jag visa en trevligt uppfriskande appellation för Aligoté genom att köpa in en flaska 2009 Bouzeron från Domaine A et P de Villaine, ett tankjäst vin av den ofta illa sedda druvan, som här är utsökt citrusfrisk och något fet, med en trots årgången stram syra och livgivande mineralitet. Gott, fräscht, livgivande … men inte stort.

Middagen blev en smärre katastrof. Återigen en så kallad bjudmiddag som visar sig vara betydligt mer kontraproduktiv än vad betalaren har hoppats på. Att man ens kan bjuda in till en så dåligt restaurang som Restaurant l’Essentiel vid Place Madeleine, övergår mitt förstånd. Om man nu vill visa sina gäster hur bra den lokala gastronomin och vinerna är, och så extraordinärt kan faktiskt Bourgogne vara, varför då inhysa en grupp hungriga, törstiga och livsbejakande människor på ett ställe vars mat är urusel och vinerna snarare skrämmer bort folk från bygden, än bjuder in dem.
   Den hemskt ragun på intetsmakande sniglar och illasmakande grodlår (bilden) som ingick i menyn, var sannerligen ingen publikfriare. Inte var min studsbollsaktiga jambon persillée särskilt mycket bättre. Helt klart den sämsta jag har ätit i Bourgogne någonsin (på 20 år alltså!).

Jag hade i min enfald fram till denna stund trott att firman Labouré-Roi var den allra sämsta firman i Bourgogne. Låt gå för att det borde vara piskrapp i straff för den inköpare på Systembolaget som godkänner dessa snipiga och alldeles för ofta vämjeliga smörjor, det finns faktiskt människor som dricker denna ogina soppa i tron att de dricker något bra.

”För bourgogne är väl ändå ett fint vin?”

Jag håller ansvarig producent, importör och inköpare (på Systembolaget) skyldig på alla punkter för grovt vållande till lidande och kroppsskada för att ens befatta sig med eländet.

Ändå bjöds jag på ett vin som var än sämre! Det vi fick upphällt i glaset var en 2006 Beaune Premier Cru Les Epenottes från firman Pierre Bourée. Det smakade som bäst som de geléhallon man har fått till påsk, men som har legat kvar och torkat in och oxiderat fram till midsommar. Normalt sett står det ”Grand Vin de Bourgogne” på etiketten, på denna stod det bara ”Vin de Bourgogne”. Vi borde ha fattat just den vinken.

   Tvi helvete så illa, jordigt, orent, trött och aromfattigt vinet smakade.

Inte heller var 2008 Pernand-Vergelesses Premier Cru Les Combottes från Domaine Jean Féry något att hänga i julgranen (den ställdes märkligt nog fram i en plastpåse som troligen var tänkt att fungera som kylare). Gult, smörigt, ofräscht, jolmigt och oväntat mogen för sin unga ålder. Nej, inte en enda stjärna i min bok. Den ynkliga halvflaska vi fick att dela på tre, räckte gott och väl. Det gick inte mer än fem centiliter totalt. Fy för den lede vad illa det kan vara att bli bjuden på vin och mat! Och tro inte för en sekund att jag håller tyst om det här till den som bjöd oss. De ska få sina fiskar varma, tro mig! Och det handlar inte om otacksamhet, för otacksam är jag verkligen inte.

Min varmrätt tog priset som den mest intetsmakande (tack och lov) rätt jag har ätit på år och dag, vilket såklart är ett grovt misslyckande för kocken. En långsamt bräserad biff (uppåt 28 timmar) med en rödvinssås, som förvisso var god men ändå inte räddade det lite torra och tråkiga köttet. Pastan därtill var fullkomligt smaklös och var inte ens kokt al dente. Däremot hade kockdjäveln fått för sig att man kunde garnera maten genom att spetsa två okokta spaghettis i köttet. Vilket fån! Man kan väl för i helskotta inte garnera en maträtt med okokt pasta?

Ostarna misslyckades det inte med, men desserten var också helt uppåt väggarna. Samma typ av skal som till snigelrätten, men denna fylld med en våldsamt sur vaniljliknande kräm med vin av Aligoté, därtill en sötsyrlig fruktsorbet av odefinierbart slag.

   Som vi längtade efter att gå från denna urusla middag, till ett ställe där maten var aptitlig och man åtminstone kunde hitta ett par viner på vinlistan att förlusta sig med.

Efter en god fransk klosteröl på en närliggande bar, slank jag in på Bistro d’Hotel, där ett par gäng med vänner satt och eftersläckte. Med några av dem njöt jag de sista glasen av ett par viner som var långt mycket med intressanta och goda än mina undermåliga middagsviner. Först ett glas läckert mognadskomplex 1994 Chambertin-Clos de Bèze Grand Cru från Domaine Armand Rousseau, silkeslen till texturen, en aning sötmogen och något jordig, ändå med en liten kvarvarande fräschör. Det var på något sätt befriande gott med lite nobel mognad.
   I det andra glaset stod en annan ädling, 2000 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos Saint-Jacques från Domaine Louis Jadot, ett vin som jag upplevde som mycket piggare, mer rödfruktigt, vitalt och lent än motsvarande vin 2001 jag provade för några månader sedan. Det var verkligen gott, och betydligt mer vitalt och energiskt än det sex år äldre vinet.

 Som väntat, när Abraz är i farten, blir det champagne, och champagne av nobel sort, och den här kvällen också champagne i stort format. Den serverades blint, men just den här champagnen brukar inte upplevas hemligt för mig, eftersom det råkar vara min absoluta favoritchampagne, så jag tog både hus, vin och årgång. Tur? Ja, förmodligen. Skicklighet? Kanske lite.

   I glasen, för det räckte gott och väl till dubbel påfyllning, hade vi fått serverat 1999 Comtes des Champagne från Taittinger. Precis vad jag behövde för som plåster på såren efter den restaurangmåltid som blev den sämsta hittills under 2000-talet, den på Restaurant l’Essentiel. Hit går jag aldrig mer …