Gisslandrama på Clos de Vougeot den 22 mars

Det finns inget mäktigare eller mer mytomspunnet monument, ingen större helgedom, ingen mer historisk plats för vinet på jordens yta än Clos de Vougeot, detta anrika kloster som stod färdig år 1115 och under fler sekler därefter var en vinets högborg för munkarna vid Abbaye de Cîteaux. Jag som har rest en hel del i det gamla Egypten och besökt varje helgedom där, fångas lätt av det historiska perspektivet. Jag blir andäktig, och såklart djupt berörd. Clos de Vougeot gör mig salig!

När det vankas vinfestligheter i Bourgogne, som nu när Grand Jours de Bourgogne går in på sina sista dagar, är det självklart att den stora banketten ska hållas här, i år liksom alla tidigare år. Den stora skaran samlades i en av de gamla jästhallarna, var 900 år gamla stenväggar och rustika takbjälkar är fyllda av hela Bourgognes historia, för en provning som omfattade 45 grand crus från de större handelshusen i årgång 2009. Det låter övermäktigt, i själva verket var det varken betungande eller så imponerande det borde ha varit. Om nu Bourgogne ska vara det internationella kulturarv det är, om vingårdarna som fick sin officiella klassificering på 1860-talet (då som premiers cuvées eller tête de cuvées) ska leva upp till sitt mytiska rykte, då måste alla producenter omhulda sina grand crus bättre, och gör betydligt bättre viner från dem.

I långa rader ställdes blinda flaskor från grand crus som Vaudésir, Corton Charlemagne, Bâtard-Montrachet, Chevalier-Montrachet, Corton (olika lägen för rött), Clos de Vougeot, Clos de la Roche och Echézeaux upp. Dessvärre var majoriteten av producenterna av mer måttligt rykte, det var därför förvånansvärt glest mellan glädjeyttringarna. Detta är fortfarande det stora gisslet med Bourgogne, och det måste odlare och producenter göra något åt för att kunderna ska förstå kvalitetshierarkin och vara villig att betala för den.

Allra bäst i test var 2009 Chevalier-Montrachet Grand Cru från Bouchard Père & fils, ett vin som bjöd på en rasren och nästan militant stram mineralkropp av tavelkrita och kalk i den svala men ändå rätt koncentrerade frukten. Det var, är, ett riktigt läckert vin som jag återkom till flera gånger för att hämta kraft att i den stora trängseln och det digra arbetet det faktiskt är att på tid beta sig igenom 45 viner, grand crus eller inte, orka med.
   På den röda sidan blev det, lite överraskande, 2009 Charmes-Chambertin Grand Cru från Maison Louis Max som tog hem förstapriset! Det var, precis som namnet antyder, ett riktigt charmigt och läckert fruktigt vin med fin densitet, silkighet och fräschör. Ett vin som tydligt prickade in stolpe ut kom från Domaine Pierre Bourée (jag minns med fasa det hemska vinet från i förrgår) och det hjälpte inte alls att vinet var av toppårgång och världsberömt ursprung, denna 2009 Chambertin Grand Cru var märkligt örtig och ogin utan något identifierbart fruktdjup. Hur kan man göra ett så dåligt vin från Chambertin, och i den fina årgången 2009?

Som aperitif till själva middagen serverades 2001 Chablis Grand Cru Les Clos från Maison Joseph Drouhin, ett mindre lyckat vin som i tillägg till lite jordig mineralitet mest presenterade sig som brådmoget, diskret oxiderat och märkligt nyanserat av botrytis. Nej, det var inget för min smak. Alltså gick jag tillbaka till vinbuffén och försåg mig med bättre viner ur blindprovningen. Där hittade jag en utsökt 2009 Chablis Grand Cru Bougros från Domaine William Fèvre, som trots den varma årgången bjöd på stringens och tydligt jordig komplexitet av sin kimmeridge. Snyggt jobbat!

Från silverfat bjöds diverse små tilltugg som profiterolles fyllda med havskräftor, terrin med fasan i aspic, en tartar av Charolais på confiterad potatis, och sedan även varma tilltugg som kroketter fyllda med hummer och purjolök och väldigt goda (men väl fettdrypande) små varma toasts fyllda med ost och svamp. Fantastisk gott och trevligt … och lovande!

Den här typen av fester älskar jag, när man minglar lite med vem man vill, hur länge som helst, fyller på det man vill ha av ätbart och drickbart i den takt som passar en själv. Att sedan sätta cirka 150 gäster ner för sittande bordsservering är en helt annan sak. Det tar tid, är omständigt, nästan alltid stel och opersonlig servering (särkilt i Frankrike, där arrogans och nonchalans är två av landets nationalsporter). Att få en fransk servitör att bryta mot inövad rutin är närmast omöjligt. Att få densamma att förstå att ett vin är korkdefekt, och att vi önskar en ny flaska redan till maten, är ännu svårare än omöjligt.

Det är säkert nyttigt att träffa nya människor, vidga sina vyer och få nya intryck. Men det är aldrig roligt att bli placerad vid ett bord där konversationsförmågan är begränsad till antingen språket eller oviljan att släppa in yttre förmågor. Vid mitt bord satt en tjej som var så blyg att hon inte ens vågade titta ner i tallriken, en amerikan som inte kunde ett ord franska och därför inte förstod var de två ”vinmakarna” sa, en kanadensiska som visst att hon var middagens medelpunkt, och två bistra herrar i kostym som jag senare fick reda på var kontrollanter över vinindustrin.

   Nåväl, jag fick väl inrikta mig på maten och vinerna, det brukar ju kunna bli tryggt.

Först fick vi en 2005 Corton Grand Cru Le Corton från Maison Bouchard Père & fils, ett vin som först var lite knutet men rätt snart i glaset började blomma upp i en fint mörkt rödfruktighet med härliga nyanser av fuktig kalksten och mineral. Trots appellationen och årgången var strukturen redan nu rätt len, och det var på det hela taget ett rätt gott vin. Vi skålade, men hade inte mer kul än ansträngt artigt kul.

Tänk om jag hade fått sitt med mina vänner; KI Napa, Werner M, Pettson, Albin & gänget, eller någon annan rolig person. Och klockan var ju bara barnet … detta, som alltmer kändes som ett gisslandrama, skulle pågå ännu ett par timmar.

Vi serverades en terrin av anklever, i sig god, som var toppad med en söt sylt och gelé av Pinot Noir och svarta vinbär från Haute Côte de Nuits, det distrikt som ligger ovanför Côte de Nuits och mer är känt för sina vinbärsodlingar än för det strama och emellanåt riktigt fint nyanserade som odlas där. Det godaste med den här rätten var egentligen den krispiga salladen därtill, försiktig smaksatt med en ljuvligt nötig och perfekt avvägt syrlig vinägrett. Sallad och dressing kan fransmännen.

   Dock passande vinet inte alls till maten, sötman i terrinen slog ut vinets frukt, och vinet blev hjälplöst torrt, surt och stramt. Tänk att franska kockar och sommelierer så sällan kan de enklaste grunderna i disciplinen att kombinera vin och mat.

Nästa vin hade på pappret potential att vara riktigt trevligt, inte minst eftersom det stora handelshuset Maison Jean-Claude Boisset har ryckt upp sig markant på senare år. Det hade dock inte skett med övertygelse när 2002 Mazis-Chambertin Grand Cru skördades. Det var förvisso ett rätt hyggligt vin, silkigt rödfruktigt med fina tanniner och en god syra, men det kroknade i glaset och nådde inte upp till vare sig årgångens ny fina komplexitet, eller vingårdens och klassificeringens nivå. Ett gott och lättdrucket vin helt enkelt, men knappast en grand cru.

 Det passade dock till maten, ett fint stekt vildandbröst till vilket en rullad av låren hörde. Dessutom en klassisk gräddsås, lite smörstekt svamp och en ”korg” av majrova fylld med diverse små grönsaker. För att vara en rätt tillagad till 150 personer, var den riktigt bra.

Sedan spårade gisslandramat ur totalt och blev stundtals olidligt. När det släpas fram en mikrofon under en större middag, befarar jag det värsta, och den här gången blev det precis så illa som jag befarade att det skulle bli. En talare intar podiet med mikrofonen!

   Och talen var på franska, vilket är synnerligen oartigt när man har bjudit in internationella gäster, av vilka säkert bara hälften förstår franska. Hur kan man ens få för sig att vara så oförskämd mot sina gäster. Det vore väl en sak om talet bara varade i en minut, vilket är en lagom längd på ett tal, vilket tyvärr nästan ingen talare förstår. De tal vi tvingades genomlida var drygt 45 minuter långa, och faktiskt helt ointressanta eftersom det sagda (om årgången, om vingårdarna, om Unesco och att Bourgogne är ett världsarv, etcetera) skulle hellre ha skrivits ner på ett dokument och sträckts i handen på gästerna för läsning vid ett mindre festligt tillfälle.

En talare är alltid en högriskfaktor när det kommer till fester, och denna gång liksom i de flesta fall, blev det festmördare av dem. Inte heller bjöds det vatten eller mer vin i glasen före eller under talen – medan den ena gästen efter den andra höll på att torka ihop, riskerade en större mängd av gisslan att bli nyktra alkoholister.

Så tog talen äntligen slut och flaskorna med det sista vinet bars fram, 1982 Bâtard-Montrachet Grand Cru från Maison Louis Jadot. Flaskan vid vårt bord var korkdefekt, vilket märkligt nog bara ett par av oss vi bordet upptäckte (exportcheferna för två vinhus märkte det inte). Att försöka förklara det för en fransk servitör är inte det lättaste ens om man kan språket, det går liksom inte in att ett fint franskt vin kan vara korkdefekt.

”Nej, det har aldrig hänt tidigare här på Clos de Vougeot”, sa den stressade servitören, ignorerade oss och började servera vid nästa bord istället.

Så kom till slut en annan flaska in. Den var tydligt oxiderad och oren. Inte heller det noterades av alla vid mitt bord.

”Åh, vilken härlig mognad”, sa två av gästerna.

Att ens försöka förklara det för servitören blev nästa utmaning.

"Nej, vi är inte skolade för att vara trevliga och ha kul på jobbet,
vi är här för att bära mat,

inte charma gästerna och göra som de vill"

Det är faktiskt så att man fram till 1990-talet inte var så bra på att buteljera. Hygienen var inte strikt och urvalet av korkar inte lite utstuderat noggrant. Alltså är det större risk för buteljvariation i äldre viner idag, än vad det kommer att vara med äldre flaskor (från nu) i framtiden.

   Flaska nummer tre var briljant, ett riktigt läckert vin med en fortfarande vital blommighet och en vital persikofrukt, stor spänst, läckert fet mineralisk fruktkropp, mognadskomplext nötig och även lite smörig och mintig. Ett formidabelt vin som vi njöt av lite en trio ostar, där framför allt en kryddigt mogen Comté blev den stora fullträffen.
   Vinet tog såklart snabbt slut, och min förhoppning om att få påfyllning av en lika bra flaska grusades, även om flaska nummer fyra som kom till vårt bord åtminstone var väldigt god, dock mer utvecklad utan den förtjusande blommigheten.

Desserten var överarbetad och inte särskilt god, den hasselnöts- och chokladmousse som utgjorde basen i desserten var lite för hårt smaksatt med marc från Bourgogne. Men eftersom den långa kvällen led mot sitt slut var det lika bra att packa ihop. Och nog måste jag säga att det var en trevlig kväll, inte minst är det en stor känsla att ta Clos de Vougeot i besittning, bara att röra sig i de tunga, historiska lokalerna, som är väl omhändertagna, är en upplevelse jag önskar alla vinälskare.
   Att sedan tillställningen som sådan hade kunnat regisseras på ett lite annat sätt, och framför allt förbjudit talarna att tala längre än en eller möjligen ett par minuter, är en helt annan historia.

Gisslandramat var över vid midnatt.

När vi kom ut var det kylig vår i luften och jag kunde inte låta bli att vända blicken tillbaka mot Clos de Vougeot, detta landmärke och monument i Bourgognes rika historia, och njuta av dess av ljusen inifrån glittrande siluett mot vingårdens gråa mörker.