Skivad halloumi grillades sedan, och serverades med finrivet citronskal och salvia som hastigt hade brynts i olivolja och med lite flingsalt fick toppa den varma, sega osten. Tack vare den höga sältan och citrussmaken, blev det torra och mycket välsmakande 2008 Chablis från den lilla producenten Domaine de Virvane ett utsökt sällskap. Elegans, en fjäderlätt kropp, frisk syra, delikata mineraltoner som dansar på tungan, en sirlig men ändå innehållsrik eftersmak, så skrev jag i mina noter. Söker man lätt och elegant chablis, är det så här den ska smaka – inte som de mer neutrala och därmed oftast lite tråkiga vinerna från Jean-Marc Brocard (som svenska vinskribenter har fått för sig är skolboksmässig chablis).
Min nästa tanke var god, men misslyckades eftersom vinet hade hunnit passera bästföredatum. Tanken var att servera ett vin från den blivande brudens födelseår, men det vin som låg närmast tillhands var 1971 Château Haut-Brion, ett vin som tyvärr var lite väl långt gånget och hade blivit murket, jordigt och lite järnigt. Sådant händer tyvärr, bordeaux från svaga årgångar är sällan särskilt hållbara. Tur att bruden har hållit hundra gånger bättre!
Vi gick på yngre bourgogne istället, som jag först hade planerat för, och valde en lättflirtad och elegant 2007 Pernand-Vergelesses Premier Cru Les Vergelesses från den numera utmärkta négociantfirman Chanson Père & fils. Här bjöds djup men samtidigt elegant pinotfrukt, frisk syra och en skön kalkstenston som vittnar om ursprunget – och det vann även på den luft vinet hann få under tiden varmrätten gick färdigt i ugnen.
En kyckling hade fyllts med citronskivor och massor av färsk rosmarin, brynts i ankfett runt om i en gjutjärnsgryta tillsammans med smålök och små potatisar, sedan toppats med lite vitt vin. Och så in i 110 graders ugnsvärme för att långsamt, långsamt gå färdigt. Det är så enkelt att laga mat enligt här tekniken, särskilt när man har vänner på middag, och resultatet blir magiskt. Då den blivande bruden inte hade druckit så mycket Rhôneviner, hade jag passat på att korka upp och dekantera en 1996 Côte-Rôte La Turque från E Guigal, en årgång som förvisso inte räknas till de bättre, men som ändå har gett ett vin som är supergott att dricka idag och som passade vår kyckling som hand i handske. Mognaden hade infunnit sig, men frukten är fortfarande mörk och djup, tanninerna tydliga men mogna och i kroppen väl balanserade, och eftersmaken är förhållandevis lång och riktigt god.
Vi gick på yngre bourgogne istället, som jag först hade planerat för, och valde en lättflirtad och elegant 2007 Pernand-Vergelesses Premier Cru Les Vergelesses från den numera utmärkta négociantfirman Chanson Père & fils. Här bjöds djup men samtidigt elegant pinotfrukt, frisk syra och en skön kalkstenston som vittnar om ursprunget – och det vann även på den luft vinet hann få under tiden varmrätten gick färdigt i ugnen.
En kyckling hade fyllts med citronskivor och massor av färsk rosmarin, brynts i ankfett runt om i en gjutjärnsgryta tillsammans med smålök och små potatisar, sedan toppats med lite vitt vin. Och så in i 110 graders ugnsvärme för att långsamt, långsamt gå färdigt. Det är så enkelt att laga mat enligt här tekniken, särskilt när man har vänner på middag, och resultatet blir magiskt. Då den blivande bruden inte hade druckit så mycket Rhôneviner, hade jag passat på att korka upp och dekantera en 1996 Côte-Rôte La Turque från E Guigal, en årgång som förvisso inte räknas till de bättre, men som ändå har gett ett vin som är supergott att dricka idag och som passade vår kyckling som hand i handske. Mognaden hade infunnit sig, men frukten är fortfarande mörk och djup, tanninerna tydliga men mogna och i kroppen väl balanserade, och eftersmaken är förhållandevis lång och riktigt god.
En 30 månaders Comté stod sedan på tur – Comté är en ständigt närvarande stapelvara på Café Rotsunda – och till det lite brödkrisp och vit bordeaux, denna underskattade vintyp som vi dricker alldeles för litet av. Och det var en riktigt god 2008 Château de Sours som fick göra osten sällskap, ett vin gjort till lika delar av Sémillon och Sauvignon Blanc och som därigenom bjöd på både fetma, nyanser av honung, passionsfrukt och grapefrukt, en släng vanilj från ekfaten, och en lång och frisk eftersmak som var som en dröm. I alla fall om man liksom jag är svag för vit bordeaux.
Summering: 2 gäster, 7 viner och 6 Riedelglas
3 kommentarer:
Intressant!
Hur länge går din pippi färdigt i ugnen på 110gr c? Det låter som det tar många timmar?
Hur stor var den?
mvh
Det var en kyckling på cirka 1.5 kg. Jag kör den i gryta med lock - då blir det lite extra "tryck" i tillagningen. Fördelen med att steka på låg temperatur, dessutom under lock med lite vitt vin i grytan, gör att kycklingen (eller köttet) går så långsamt att den inte blir torr. Det medger att man kan steka den lite "för länge" utan problem.
Gårdagens kyckling gick nog nästan 2 timmar i ugnen, vilket behövdes eftersom vi hade så mycket att prata om, så mycket vin att prova, och faktiskt (helt ärligt) hade börjat bli lite mätta efter snacksen och de första två rätterna.
Det hade räckt med lite drygt en timma.
Minsann! Sitter här med en rackarens kyckling på 2,5 kg (när är det inte en kyckling längre utan något som borde platsa i Jurrasic Park?) som jag ska prova a`la Rotsunda. Får bli ett annat vin bara den här gången ;)
Skicka en kommentar