Jo, jo. Man kan ju faktiskt tro att påsken ska vara en lugn tid, men inte. I alla fall inte om man känner sina kompisar. Då blir det fullt ös redan till skärtorsdagen.
Kvällen började med en 1989 Clos des Goisses från champagnehuset Philipponat. Det som skulle blivit en storslagen komplext mogen doft och smak, blev snarast en kanske lite väl mogen sådan. Tjugo år ska ju förvisso inte vara något för en riktigt bra champagne, men den här årgången av Clos des Goisses har alltid varit stökig – den ena flaskan lysande, den andra brådmogen eller till och med defekt. Jag hade därför ett helt annat bubbel på kylning, svagt rosafärgad och elegant rödbärig, och tack vare en något mjuk syra, upplevdes vinet silkigt och ljuvligt snarare än stramt. Vinet, 2003 Dessus les Vermots Brut Blanc de Noirs, är en crémant från Bourgogne som ingår i lyxserien Les Grands Terroirs från Louis Bouillot. Jag gillar verkligen det här vinet. Vi njöt dessa båda bubbel till ett par små toasts med anklevermousse med äpple, och tunt skivat rökt ankbröst, och det var verkligen en perfekt kombination.
Till bords skänktes två vita viner upp – båda från samma årgång och vingård, men olika producenter. Det första vinet var smörigt och visköst och bjöd på en doft av honung, citronskal och gul tropisk frukt, men hade en torrare och mer nyanserad smak, därtill en god och lite kryddig ton av ekfaten. Vinet, 2006 Carneros Chardonnay från Hudson Vineyards, var i jämförelse med nästa vin det mest uppskattade, och det passade perfekt till den perfekt smörstekta gösfilén från Hjälmaren, som serverades med glaserade sockerärter, en friterad vårrulle fylld med snökrabba som hade fått ett litet sting av mango chutney och ingefära, och en krämig hummermajonnäs. I det andra glaset stod 2006 Chardonnay Hudson Vineyard från Kistler, ett vin som vanligen hör till de bättre av de vingårdsbetecknade vinerna från Kistler, men som den här kvällen uppförde sig lite märkligt. Först var den påtagligt reduktiv, och även lite fatrökig, vilket resulterade i ett par tveksamma kommentarer, men rent smakmässigt och strukturellt var vinet det bättre av de två. Syran är friskare, smaken torrare och dessutom längre med en större finess – men reduktionen störde faktiskt lite. Med luft blev vinet betydligt läckrare, och när jag provade om vinet dagen efter, var det riktigt, riktigt elegant och komplext.
Pinot Noir stod på tur, och resan skulle börja i Russian River Valley i Sonoma. I det första glaset en ljuvligt rödfruktig, nästan burgundiskt elegant och frisk sötsyrligt körsbärsaromatisk 2005 The North Slope Vineyard Pinot Noir från den strålande firman Walter Hansel. Den höga parfymen i doften och den silkiga kroppen är minst sagt älskvärd. Nästa vin, 2005 Pinot Noir Arrendell Vineyard från Hartford Court, var lite mer stängt och stökigt. Efter en stund i glaset öppnade rödfrukten upp sig, och i det läget fann jag vinet vara något mer komplext än det från Walter Hansel, dessutom lite stramare strukturerat. Däremot hade vinet en lite bränd ekfatsnyans som jag inte kände igen från tidigare årgångar av detta riktigt fina vin. Tack och lov tog det sig med luftning.
En ny duo pinotviner hälldes upp, och jag var särskilt förtjust i det första, 2002 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru från Domaine Jean-Jacques Confuron. Här möttes näsan av en fortfarande ung och nästan återhållen doft med en fin sval fruktighet, en försiktig nyans av ekfaten och en underbart syrlig kalkstensmineral. Smaken var också återhållet klassisk, nästan lite tjurig i sin fina syra, tydliga men silkiga tanninstruktur och kittlande mineralton. Det här vinet blommade verkligen upp i glaset!
I det andra glaset stod betydlig mer kraft och koncentration att finna, dessutom både högre alkohol och lite mer fatkryddighet. Först gick gissningarna mot Grenache – jag misstänker för alkoholvärmen, kryddigheten och rikedomen – men återigen skulle luften göra underverk. Det tog minst en halvtimma innan mer subtila och eleganta pinotaromer växte fram, och var det både mörka körsbär och sötsyrliga hallon som gällde. Dessutom hade både kryddigheten och alkoholvärmen lagt sig en aning. Så uppför sig det extremt sällsynta 2002 Pinot Noir Blue Slide Ridge från Marcassin ute i Sonoma Coast.
Ytterligare en pinot dekanterades, 2007 Pinot Noir UV Vineyard från Aubert, ett ovanligt vin från en närmast kultbetonad firma bakom vilken toppvinmakaren Mark Aubert står. Han gör ganska stora och fruktmogna viner, men samtidigt med en slags silkighet över sig. Just denna riktigt fint hallon- och körsbärsfruktiga pinot hade just nu en lite väl tilltagen ekfatskostym på sig, vilket drog ner intrycket en aning (även om vinet passade perfekt som det var till maten), och jag föredrar nog i slutändan hans chardonnayviner.
Kvällen började med en 1989 Clos des Goisses från champagnehuset Philipponat. Det som skulle blivit en storslagen komplext mogen doft och smak, blev snarast en kanske lite väl mogen sådan. Tjugo år ska ju förvisso inte vara något för en riktigt bra champagne, men den här årgången av Clos des Goisses har alltid varit stökig – den ena flaskan lysande, den andra brådmogen eller till och med defekt. Jag hade därför ett helt annat bubbel på kylning, svagt rosafärgad och elegant rödbärig, och tack vare en något mjuk syra, upplevdes vinet silkigt och ljuvligt snarare än stramt. Vinet, 2003 Dessus les Vermots Brut Blanc de Noirs, är en crémant från Bourgogne som ingår i lyxserien Les Grands Terroirs från Louis Bouillot. Jag gillar verkligen det här vinet. Vi njöt dessa båda bubbel till ett par små toasts med anklevermousse med äpple, och tunt skivat rökt ankbröst, och det var verkligen en perfekt kombination.
Till bords skänktes två vita viner upp – båda från samma årgång och vingård, men olika producenter. Det första vinet var smörigt och visköst och bjöd på en doft av honung, citronskal och gul tropisk frukt, men hade en torrare och mer nyanserad smak, därtill en god och lite kryddig ton av ekfaten. Vinet, 2006 Carneros Chardonnay från Hudson Vineyards, var i jämförelse med nästa vin det mest uppskattade, och det passade perfekt till den perfekt smörstekta gösfilén från Hjälmaren, som serverades med glaserade sockerärter, en friterad vårrulle fylld med snökrabba som hade fått ett litet sting av mango chutney och ingefära, och en krämig hummermajonnäs. I det andra glaset stod 2006 Chardonnay Hudson Vineyard från Kistler, ett vin som vanligen hör till de bättre av de vingårdsbetecknade vinerna från Kistler, men som den här kvällen uppförde sig lite märkligt. Först var den påtagligt reduktiv, och även lite fatrökig, vilket resulterade i ett par tveksamma kommentarer, men rent smakmässigt och strukturellt var vinet det bättre av de två. Syran är friskare, smaken torrare och dessutom längre med en större finess – men reduktionen störde faktiskt lite. Med luft blev vinet betydligt läckrare, och när jag provade om vinet dagen efter, var det riktigt, riktigt elegant och komplext.
Pinot Noir stod på tur, och resan skulle börja i Russian River Valley i Sonoma. I det första glaset en ljuvligt rödfruktig, nästan burgundiskt elegant och frisk sötsyrligt körsbärsaromatisk 2005 The North Slope Vineyard Pinot Noir från den strålande firman Walter Hansel. Den höga parfymen i doften och den silkiga kroppen är minst sagt älskvärd. Nästa vin, 2005 Pinot Noir Arrendell Vineyard från Hartford Court, var lite mer stängt och stökigt. Efter en stund i glaset öppnade rödfrukten upp sig, och i det läget fann jag vinet vara något mer komplext än det från Walter Hansel, dessutom lite stramare strukturerat. Däremot hade vinet en lite bränd ekfatsnyans som jag inte kände igen från tidigare årgångar av detta riktigt fina vin. Tack och lov tog det sig med luftning.
En ny duo pinotviner hälldes upp, och jag var särskilt förtjust i det första, 2002 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru från Domaine Jean-Jacques Confuron. Här möttes näsan av en fortfarande ung och nästan återhållen doft med en fin sval fruktighet, en försiktig nyans av ekfaten och en underbart syrlig kalkstensmineral. Smaken var också återhållet klassisk, nästan lite tjurig i sin fina syra, tydliga men silkiga tanninstruktur och kittlande mineralton. Det här vinet blommade verkligen upp i glaset!
I det andra glaset stod betydlig mer kraft och koncentration att finna, dessutom både högre alkohol och lite mer fatkryddighet. Först gick gissningarna mot Grenache – jag misstänker för alkoholvärmen, kryddigheten och rikedomen – men återigen skulle luften göra underverk. Det tog minst en halvtimma innan mer subtila och eleganta pinotaromer växte fram, och var det både mörka körsbär och sötsyrliga hallon som gällde. Dessutom hade både kryddigheten och alkoholvärmen lagt sig en aning. Så uppför sig det extremt sällsynta 2002 Pinot Noir Blue Slide Ridge från Marcassin ute i Sonoma Coast.
Ytterligare en pinot dekanterades, 2007 Pinot Noir UV Vineyard från Aubert, ett ovanligt vin från en närmast kultbetonad firma bakom vilken toppvinmakaren Mark Aubert står. Han gör ganska stora och fruktmogna viner, men samtidigt med en slags silkighet över sig. Just denna riktigt fint hallon- och körsbärsfruktiga pinot hade just nu en lite väl tilltagen ekfatskostym på sig, vilket drog ner intrycket en aning (även om vinet passade perfekt som det var till maten), och jag föredrar nog i slutändan hans chardonnayviner.
Hög tid för varmrätt, en majskyckling fylld med kycklingfärs, anklever och confit på anka, servera med lätt glaserade rotsaker och en riktlig skopa murkelvelouté. Gott och klassiskt så det förslår, och absolut perfekt till vinerna. Bra pinotviner trivs verkligen i sällskap med rotfrukter (tack vare deras fina sötma och rustika undertoner) och svamp (tack vare deras jordiga nyanser), och ljus kött eller kyckling är pinotvinernas bästa vän, tack vare den milda smaken. Och vad anklever och confit på anka passar till, behöver man väl knappast fördjupa sig i.
Dags för gästernas flight – detta så spännande inslag i varje middag på Café Rotsunda. Gun och Lenny hade tagit med ett riktigt spännande vin, bordeauxdruvor helt klart (de fick också skänka upp sitt vin i stora bordeauxkupor) och med en mörk ton som sprungen ur något av nya världens länder – dock inte nödvändigtvis Kalifornien. Det var nästan lite för klassiskt och stramt för det, åtminstone sa mig magkänslan något annat. Vinet visade sig vara 2005 Champoux Vineyard (45% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot, 20% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot), från Andrew Will i Washington State. Det var riktigt gott, och passade också till kycklingrätten.
Nästa glas var flera gånger större, mörkare och djupare fruktigt, tätare och mer koncentrerat, varmare i stilen och ordentligt fatkryddigt. Först var det nästan bara kokos och vanilj från eken som stod upp, men visst kände man djupet och kraften. Trots att vinet hade dekanterats en god stund innan, tog det ytterligare en halvtimma i det stora bordeauxglaset innan vinet hade vecklat ut sig i större finess … och då var det riktigt imponerande. Det skulle visa sig att Mr Z hade tagit med sig det oerhört sällsynta 2005 Deep Time från kultfirman Hundred Acre i Napa Valley. Det här är firmans toppselektering, uteslutande Cabernet Sauvignon från de bästa lotterna i vingården, och uppfostrat i helt nya franska (svindyra) ekfat under hela 40 månader! Nog kändes det, men samtidigt fanns det så otroligt mycket mer än bara ek.
Jag kunde inte låta bli att springa i vinkällaren och plocka fram den ”vanliga” 2005 Kayli Morgan Vineyard från Hundred Acre, som har fått en mer styvmoderlig fatuppfostran. Även detta en ren cabernet, och liksom Deep Time ordentligt koncentrerad och frukttät med varm alkohol och fasta tanniner, men med större finess, i alla fall just nu. Det var otroligt intressant att jämföra dessa två bröder!
Ett av kvällens viner (tillsammans med bourgognen), för mig i alla fall, blev den 1987 Opus One från Napa Valley som Platter tog med sig. Vilken underbart klassisk, fint mogen men fortfarande vital och bordeauxliknande cabernet, vilken härlig balans och vilken ljuvlig längd. Ett vin som detta visar att Napa Valley kan producera några av världens finaste cabernetviner.
Tanken var att vi skulle äta ost, och därefter dessert. Vi hann bara med osten, Brillat-Savarin, denna magiskt sensuellt smidiga färska vitmögelost som smakar så sagolikt gott till eleganta viner. Märkligt föresten att jag glömde att öppna ett vitt vin – men det klart, vi hade ju en och annan skvätt pinotvin kvar.
Jag kunde inte låta bli att springa i vinkällaren och plocka fram den ”vanliga” 2005 Kayli Morgan Vineyard från Hundred Acre, som har fått en mer styvmoderlig fatuppfostran. Även detta en ren cabernet, och liksom Deep Time ordentligt koncentrerad och frukttät med varm alkohol och fasta tanniner, men med större finess, i alla fall just nu. Det var otroligt intressant att jämföra dessa två bröder!
Ett av kvällens viner (tillsammans med bourgognen), för mig i alla fall, blev den 1987 Opus One från Napa Valley som Platter tog med sig. Vilken underbart klassisk, fint mogen men fortfarande vital och bordeauxliknande cabernet, vilken härlig balans och vilken ljuvlig längd. Ett vin som detta visar att Napa Valley kan producera några av världens finaste cabernetviner.
Tanken var att vi skulle äta ost, och därefter dessert. Vi hann bara med osten, Brillat-Savarin, denna magiskt sensuellt smidiga färska vitmögelost som smakar så sagolikt gott till eleganta viner. Märkligt föresten att jag glömde att öppna ett vitt vin – men det klart, vi hade ju en och annan skvätt pinotvin kvar.
Mot slutet av aftonen (snarare natten) fick jag för mig att öppna ett av de senaste sällsynta tillskotten i vinkällaren, en 2007 Le Caprice från Peter Michael Winery i Sonoma. Det var första årgången av detta pinotvin från svala Reuling Vineyard ute i Sonoma Coast, och vinet var egentligen alldeles för ungt för att visa upp sin mest kompletta doft- och smakbild. Frukten är mörk och intensiv med drag åt moreller och med en lätt vaniljig ekkrydda som inom ett par år kommer att poleras av till förmån för mer subtila fruktaromer. Kanske borde jag ha väntat ett år till innan korken drogs ur, men vad ska man ta sig till när man är få förtvivlat nyfiken på allt som är nytt?
Summering: 7 gäster, 14 viner och 35 Riedelglas
Summering: 7 gäster, 14 viner och 35 Riedelglas
6 kommentarer:
Kanonmat och kanonviner, som vanligt!
Hade smärre trötthetstecken idag men lyckades ändå åstadkomma lite Wälnäslamm med getostcreme och en flaska Henri Bonneau "Cuveé Marie Beurrier" 2003.
Vad f-n, det är trots allt påsk?!
Fan vad du har det bra.
Själv åt jag rester (lite av kycklingen som kvar, och murkelsås såklart - och lite ost) och sitter precis nu och avslutar gårdagens slattar.
Rester på Långfredagen har fått en ny innebörd.
Marcassin och Kistler är GÖTT!
Glad påsk.
Dina beskrivningar av mat och vin på Café Rotsunda är otroligt inspirerande! Känner att min lilla vinkällare här i sjöstaden som mestadels innehåller kaliforniskt vin fortfarande saknar så mycket...
Bäste Johan,
Även den mest innehållsrika kaliforniska vinkällaren har stora luckor (Systembolagets utbud ser jag mer som en nerlagd gruva, där avgrunden är skrämmande). Det finns cirka 2900 producenter i Kalifornien, och i snitt gör de någonstans mellan 8-12 viner vardera.
Min egen vinkällare innehåller kanske 500 titlar från Kalifornien, tyvärr oftast bara enstaka flaskor av dem, och i stort sett allt är svårfångade flaskor från små hantverksproducenter som i stort sett inte exporterar vin.
Visst finns det mycket att finna, och mycket att prova, men vi har ju livet framför oss! (ehh?)
Av alla bloggarna som jag kikar in hos nuförtiden, tycker jag fortfarande att din sida skiljer sig mest och egentligen är mest intressant. Vill jag läsa rena recensioner om vin, läser jag mycket hellre etablerade skribenter som provat 10-15 gånger mer vin än vad en bloggare gör. Där finns en helt annan erfarenhet och trovärdighet, tycker i alla fall jag.
Jag hoppas att du fortsätter med din "kokbok" på nätet - den är inspierarnade och unik.
Och så skriver du ju faktiskt om många kaliforniska viner (Guldstjärna i kanten!), och alla dessa är ju inte de lättaste att få tag på heller.
Kul att läsa att Opus One var så bra. Jag sitter med en Opus One 86 som jag hoppas fortfarande ska fröjda min gom. Kan jag hoppas på det tro?
Ruso,
alldeles troligt är 1986 också god och "bordeauxlikt" komplex, det är ju faktiskt åt det hållet de fina nyklassiska cabernetvinerna från Napa Valley går. Som årgång betraktat är 1986 lite svagare än 1987 (som är strålande), men jag tror du kan se fram emot ett riktigt gott vin. Drick det nu eller åtminstone inom 5 år.
Skicka en kommentar