Sofiero Slottsrestaurang den 4 februari

I den nordliga utkanten av Helsingborg, ligger det före detta kungliga slottet Sofiero. Här drivs restaurang och festvåning, som i mitt tycke är fantastiskt och alltför blygsamt omtalat. Inte för att stället är helt okänt, men har ryktet om matens och kvalitetens verkliga nivå blivit allmänt känt? Lokalt kanske, men det här är verkligen en pärla som borde upptäckas av mer långväga gäster.

Den här kvällen var lite speciell, för många av gästerna som föranledde kvällens middag kom från Napa Valley, och genom värden K-I fick vi oss en ordentlig genomkörare i den goda smaken från Napa Valley.
Vi börjande med ett glas 2006 Blanc de Blancs från bubbelfirman Schramsberg, den allra bästa i sitt slag i Napa Valley. Torr och stram, friskt syrlig med en elegant jästnyanserad och fint äpplig doft och smak, framstod vinet som ytterst komplext. Det passade också alldeles utmärkt till den fina gröna soppan av potatis och dill, med små tärningar av krispigt perfekt tillagad potatis, som toppades med en mjukt saltaromatisk laxromstoppad rågbrödskrisp.

Till förrätt serverades en rätt med ett färskt ostron på en bädd av blomkålskräm, med bitar av kirurgtunt skivad blomkål, krispig som den är, och en absolut bländande frisk och havssalt granité av ostron som gav rätten en alldeles briljant precision. Jösses vad läckert! Vinet därtill, 2005 Sauvignon Blanc från Cuvaison Winery i svala Carneros, var torrt och friskt syrlig, rent fruktigt men nästan lite återhållet eftersom det mer bygger på struktur av syra och ståltanksjäsning än av sent mogen och publik frukt.

Nästa vin bjöd på en betydligt mer uttalad tropisk frukt, först med nyanser av ananas, men efterhand med en mer stramt stålig karaktär som röjde att vinet var ståltanksjäst. Det var första gången jag provade detta vin, 2007 Silver Unoaked Chardonnay från firman Mer Soleil (som ägs av Caymus) i den norra delen av Santa Lucia Highlands. Jag var först inte helt överens med vinet – ska det vara generöst och fruktdrivet (såsom deras vanliga fatjästa version är), eller ska det vara stramt och ståligt? Medan jag försökte bestämma mig för vad jag skulle tycka om vinet, kom varmrätten in. Perfekt tillagade och smakrika bitar av hummer med små späda gulbetor och knapriga tärningar av rökt sidfläsk, allt med ett lätt kryddigt sting. Det var en otroligt fin och intressant rätt, som satt så gjuten till vinet – som med ens blommade ut, och smälte in i en närmast perfekt kombination med maten. Här var det just samspelet mellan vinets något sötaktiga frukt, och den delikata sötman från hummern och betorna som var nyckeln till fullträffen. Och därmed lyftes den ståligt rena känslan i vinet fram ytterligare.

Mer vitt vin stod på menyn, den här gången i form av en riktigt trevlig, men med klassiskt fatig 2007 Chardonnay Dutton Ranch Morelli Vineyard från den lilla hantverksfirman Château Boswell i den östra delen av St Helena. Druvorna kommer emellertid från Russian River, och vinet görs av den gemytliga och skickliga vinmakaren Luc Morlet. Det har en medelfyllig kropp med rik frukt, dock med inslag av svala och till och med strama fruktnyanser, och med en frisk och mycket ursprungstypisk syra. Den rostade och nötiga tonen av ekfaten matchades perfekt av emulsionen av brynt smör, som hörde till en ugnsbakad piggvar med hjärtat av kronärtskocka.

Två röda viner parades ihop med varmrätten, en perfekt rosastekt renfilé med en mörk fond inkokt med bitter choklad, och serverad med jordärtskockor i en kräm av rökt potatis. Det här var magiskt gott – faktiskt den godaste och bäst tillagade vilträtt jag har ätit på många år!
I höger glas serverades en stramt bergsfruktig, mörk och föredömligt torr och mineralspetsad 2004 Latitude 38 från firman Eagles Trace, ägd av svenskättlingen Gus Anderson. I stil kan man närmast beskriva vinet som ett modernt djupfruktigt vin med klassisk struktur och elegans.
Det vänstra glaset innehöll en underbar, lite rikare och mer silkigt strukturerad 2006 Estate Cabernet Sauvignon från Spottswoode. Båda vinerna var underbara i sig, och passade utmärkt till maten. Tack vare den krämiga texturen från potatiskrämen, bäddades de unga tanninerna in till en len enhet. Mat och vin som detta får mig att bli lyrisk – och lycklig!

Vi avslutade sött, med en mild karamelliserad mandelmousse med tillhörande smaker av havtorn. Vinet därtill, 2002 Muscat Canelli från Mendelson i Napa Valley, görs av Richard Mendelson, och är egentligen inte särskilt kommersiellt. Druvorna odlas i hans trädgård, och ”vineriet” är inte öppet för besök. Att vi fick prova det – och det var utsökt, blommigt, mjukt päronfruktigt och elegant sött med nyanser av vanilj och honung – berodde på att K-I känner Mendelson ifråga.

Av någon anledning hade inga direkta förväntningar på den här kvällen – även om jag misstänkte att maten skulle vara bra och vinerna kaliforniska och noga utvalda. Men att menyns sammansättning, perfektionen i tillagningen och smakernas fulländning i rätterna såväl som i deras samspel med vinerna skulle vara så här fenomenalt bra, det kom som en överraskning för mig. En riktigt härlig överraskning.

Vilken fantastisk middag!