Middag den 27 december 2009

Säsongens sista hedonistiska middag på Café Rotsunda inträffar alltid i mellandagarna. Någon måttlig tillställning rör det sig aldrig om – den här kvällen är det svängdörrar in till vinkällaren.
Det hela började med champagne, som det sig bör. Först en generöst rosafärgad 2004 Brut Rosé Special Club från Paul Bara i Bouzy, en oväntat fruktgivmild champagne med idel röda sommarbär som trots en frisk syra bjöd på en nästan sötaktig känsla. Nästa roséchampagne hölls högre, 1998 Rosé Millésime från Champagne Henriot, och den var både stilfullt elegant och begynnande mognadsnyanserad. Helt enkelt vansinnigt god!
Tredje champagnen blev 2000 Millésime Grand Cru från den lilla odlaren Barnaut i Bouzy, som togs med av Dan the Man. Det var ingen rosé, förvisso väldigt god, lätt brödig med en liten ton av vinteräpplen och frisk, men den hade inte riktigt samma komplexitet som rosén från Henriot. Hur som helst slank den ner som Guds ord i en salig. Till två sorters potatischips – den stående partnern till champagne här på Café Rotsunda. (Är det fest, så är det!)

Väl till bords blev det dags att spänna fast säkerhetsbältena. Nu dj-ar skulle det bli åka av! Två viner i första flighten, samma årgång och samma ursprung men ack så olika. Jag har en fäbless för Sauvignon Blanc om den vinifieras (helt eller delvis) i ekfat, och om den inte kommer från Loire eller Nya Zeeland. Det första vinet kom från Château Sudiuraut i Sauternes, men då reglerna inte medger torra viner i appellationen, har 2004 S de Suduiraut betecknats som AOC Bordeaux. Vinet är till en tredjedel jäst i ståltank och resten i delvis ny ekfat. Det är torrt och stramt, rätt elegant och nästan lite ståligt, med bara en liten hint av ekfat och tropisk gul frukt. Men hur välgjort och utsökt det än är, kunde det inte mäta sig mot den magnifika 2004 Smith Haut Lafite Blanc från Château Smith Haut Lafite i Péssac-Léognan. Här är det kraft och djup, frisk syra och rik frukt med inslag av passion, grapefrukt och vita liljor som gäller, och eftersom vinet helt och hållet är jäst i en god portion nya ekfat har vinet fått en rätt tydlig ton av vanilj. Vinerna satt som hand i handske till tartaren av krabba, avokado och löjrom på kavring, med en tillhörande späd sallad.

Diamond Lager bjöd på kvällens första pausdricka, ett vin som helt klart hade sett sina bästa dagar … för länge sedan (till skillnad från honom själv, som är att räkna som primör!). Men det var kul att än en gång få det bekräftat att Viognier aldrig ger viner med lagringspotential, vad som än sägs från topproducenterna. Blommorna var i stort sett helt borta, istället bjöds vi på äpplen och honung, ackompanjerat av en slapp syra. Låter det gott? Vinet var 1994 Condrieu La Doriane från Guigal. Inte ens toppnivån håller över tiden.

Väl tillbaka till bords serveras en skummande hummersoppa, med grillade pilgrimsmusslor och julienne av sockerärter. Till det tre viner, alla från Kalifornien men som vanligt här på Café Rotsunda helt blint serverat. Först ut blev 2006 Ma Douce Chardonnay från Sonoma Coast och Morlet Family Vineyards, en ganska rik och aningen fatkryddig chardonnay med både den strama syra som är så vanlig i vinerna från det svala kustområdet, och en nästan kolalik fruktkropp. Gott, och mycket välanpassat till den smakrika hummersoppan, men nästa vin fick nog mest gehör från den kräsna och erfarna gästlistan (flera av landets allra mest rutinerade provare med hundratusentals provade viner på sina samveten). Helt klart var detta också en chardonnay, men något stramare och utan kolatoner – istället kanderad citrus och gråpäron (vilket jag ofta finner i vinerna från Bourgogne), och med en lite kryddigare snarare än sötaktig fatkaraktär. Vinet var en 2007 Chardonnay Ritchie Vineyard från Aubert, även den med ursprung Sonoma Coast.
Tredje vinet var med svårflirtat – det upplevdes tungfotat i jämförelse och Tom Niccola skojade och undrade om det var en vit amarone jag hade hällt upp. Så var det inte – även om det faktiskt har hänt att jag har gjort det tidigare! I jämförelse med de yngre och svalvuxna chardonnayvinerna, var detta vin mycket fylligare, fetare och tyngre, och det hade mer toner av honung och akacia, och behövde dessutom mycket mer luft än de andra. Det fanns en liten hint av blommighet i den rika frukten (37% Roussanne och 19% Viognier), men bara en liten ton av ekfaten (16 månader i 50% nya franska ekfat), och det var förvisso väldigt gott och spännande, men stack inte ut like mycket som väntat. När flaskan avtäcktes visades 2003 Sublime Isolation från Sine-Qua-Non. Som en parantes kan nämnas att den lilla återstående slatten var rätt god … i morse, två dagar senare!

Dags för gästernas åkning – då medhavda flaskor sätter livet till i en ordning som inte på något sätt är logisk, eftersom ingen vet vad den andra har med sig. Första vinet blev därför det allra kraftigaste, mörktfruktigt och massivt tätt med en oväntat silkig struktur och en del nya svindyra ekfat. Jag hade tur och gissade faktiskt rätt när jag sa att vinet borde komma från Santa Ynez Valley i Santa Barbara, och producenten Jonata (som ägs av teamet bakom Screaming Eagle). Det var deras nästintill rena Cabernet Sauvignon som heter 2006 El Desafio de Jonata. Tack för den Starman!
Vin nummer två var betydligt mer rustikt och klassiskt, och hade en betydande ton av brettanomyces. Jag tänkte först gammal bordeaux, men kände mig ändå inte nöjd med det, och kom till sist in på Château Beaucastel, i alla fall när någon gissade på Châteauneuf-du-Pape. Fel igen, det var dock ett av de viner jag drack mycket av för flera år sedan, 1998 Châteauneuf-du-Pape från négociantfirman Tardieu-Laurent. Tom Niccola hade tagit med vinet. Tredje vinet serverades, på inrådan av som alltid så busigt skojfriska Dan the Man i ett bordeauxglas – vilket hade avsedd vilseledande effekt på gästerna. Till en början i alla fall. Det dröjde nämligen inte lång tid innan alla var inne på rätt spår – röd bourgogne. Fint rödsaftig frukt, god men inte stram syra, återhållen ekfatshantering, medellång och mycket elegant eftersmak med en fin kalkstensnyans. Det lustiga var att Dan the Man hade fått det här vinet, 2006 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Louis Jadot, i julklapp av en av gästerna. God jul!

Själv slog jag i en bourgognekupa upp en 2004 Vosne-Romanée Les Beaumonts från Emmanuel Rouget (lärjunge och senare arvinge till den legendariska Henri Jayer). Visst fanns här en rätt typisk årgångsörtig ton, men också en ganska djup och komplex och lite jordig ton med nyanser av tryffel. Smaken var medelfyllig, rik men samtidigt stram och rätt god. Dock inget att spara.

Cat Woman bjöd på kvällens andra pausvin, en fint mogen och brödigt komplex specialtappning 1988 Brut från Pol Roger, som liksom alltid är utsökt – i detta fall upplevdes den också något yngre än väntat.

La Pièce de Resistance stod på lut, en tre timmar långsamt helstekt entrecôte som serverades med gräddkokt pepparrot, bräserad fänkål och morötter. Till en så smakrik rätt krävs rejäla tungviktare från vinkällare. Så fick det bli. Först en riktigt god, nu silkeslen och oväntat elegant 2002 Merlot Paradise Hills Vineyard från Blankiet Estate. Från fat är vinerna från Blankiet några av de mest eleganta i Napa Valley, men väl i flaska brukar de upplevs riktigt fruktsöta, därmed mindre eleganta. Min tes att lagra bort babyhullet med några års lagring gav full utdelning denna kväll. Dock utan chans att rå på vin två, som var den fullkomligt bländande 2002 Kayli Morgan Vineyard Cabernet Sauvignon från den nästan kultiga lilla toppfirman Hundred Acre. Det här är ett vin som varje gång jag serverar det (det är så sällsynt, att det bara blir någon gång per år) väcker känslor, och stön! Wow, vilket vin.
Men så kom dräparen, en av mina egna personliga favoriter bland skrytvinerna i Napa Valley, 2002 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från Lokoya. Här visar Jess Jackson att han är en av de allra största i Kalifornien. Sällan lyser kompromisslöshet så tydligt som i vinerna från Lokoya. Här förenas hedonistiskt tät och djup frukt med en stringen mineral- och tanninstruktur på ett magiskt sätt. Helt sanslöst – och kvällens bästa vin.

Vi kom att prata om Kosta Browne, var viner följer ungefär samma mönster som de hos Blankiet. Från fat är de magiskt, i flaskorna sedan fylliga och alltför generösa. Även här rekommenderas ett par års lagring. Jag blev med en nyfiken. Därför fick en flaska 2005 Pinot Noir Rosella’s Vineyard från Santa Lucia Highlands sätta livet till. Och det var faktiskt lite mer finstämd än för ett år sedan, dock med en yppig och väl tilltagen frukt. (Får du möjlighet någon gång att besöka Kosta Browne i Sebastopol i Sonoma, är det väl värt – med över 1000 gjorda vingårdsbesök är det här en av mina absoluta favoriter att besöka!).

Nästa punkt på kvällsordningen blev gästernas önskelista. Tom Niccola ville ha något vitt, helt bourgogne. Ur vinkällaren for en 2004 Meursault-Perrières Premier Cru från Domaine Matrot, som tyvärr inte levde upp till förväntningarna – den var helt enkelt lite för djup och murrig. Istället tog jag fram en 2006 Meursault Les Tessons Clos de Mon Plaisir från den enastående firman Domaine Roulot. Här fick vi den kick av mineral vi behövde, det djup den kraft vi sökte, men med en vansinnig finess. Så här ska det smaka.

Starman tyckte vi hade haft för lite Syrah och Grenache, och därför sprang jag raskt in i vinkällaren och lyfta fram ett störtskönt kraftpaket i form av 2004 Cuvée Moriah från den numera havererade toppfirman Pax Wine Cellars (Pax Mahle har lämnat skeppet, och gör nu viner under etiketten Wind Gap Wines). Det här är en cuvée av 73% Grenache, 14% Mourvèdre och resten Syrah, Counoise och Roussanne från svala vingårdar i Sonoma. Helt klart är det en tolkning av vinerna från Châteauneuf-du-Pape, men i mitt tycke långt bättre än det allra mesta av dessa eftersom det har en mycket renare och mer aromatisk frukt, dessutom en friskare syra som skapar en bättre balans.

Platter, som till vardags är en kompromisslös detaljfokuserad hantverkare, ville ha något som bygger på samma känsla som han lever med i sitt värv. Vad kan då vara bättre än att plocka fram ett vin från Peter Michael Winery, en firma där man till och med lägger ner stod möda på att kantklippa gräset på handikappsrutan på parkeringen – trots att man inte tar emot besökare och därför inte ens behöver ha en gästparkering! Temat från varmrätten stod kvar, och 2002 Les Pavots är en utmärkt, ännu alldeles för ung och mäktigt koncentrerad men ändå silkeslen och detaljorienterad bordeauxblend som lär behöva 10 år till innan dess inneboende komplexitet spricker upp i dagen.

Tredje pausdrickat stod Meringue för, och såklart blev det mer champagne. Tyvärr verkar jag ha missat att ta del av denna 1989 Diamant Bleu från Heidsieck & Monopole – jag stod väl och diskade eller något åt det hållet, eller så var jag upptagen med att tjuvdricka lite av alla goda slattar som fanns kvar.

Som alltid brukar jag i mellandagarna servera en klassisk Sachertårta, som budas från anrika Hotel Sacher i Wien lagom till tillställningen – i år gick något fel och vi stod utan tårta. Istället fick det bli chokladgodis från Elit Choklad i Karlskrona. Som dryck därtill blev det en viskös, intensiv, aprikosfruktig och sinnligt god 2005 Mr K The Noble Man från Sine-Qua-Non, ett sent skördad vin av Chardonnay som slår det mesta av de söta utanför Europa.

Sedan återstod bara en sista nattfösare, en stor sådan i form av den magnifika 2002 The Maiden från Harlan Estate. Att kalla det för ett andravin är en skymf, det är ett av de allra bästa vinerna i Napa Valley, och egentligen något mer elegant än själva Harlan Estate, och det är en ynnest varje gång man får tillfälle att dricka det. Med detta vin öppnades årets sista lucka på adventskalendern. Minnesluckan!

Summering: 9 gäster, 25 viner och 45 Riedelglas