Bortamatch uppe hos SAS

Precis lika lite som en person med valmöjlighet stegar in på en vägkrog, finns det ingen människa vid sina sinnens fulla bruk som sätter sig på ett flygplan för matens skull. Om det nu finns något som är sorgligare än maten på våra skolor och ålderdomshem, så torde det nämligen vara flytplansmaten. Och ju längre ner i hierarkin man kommer (flygbolag och biljettyp), desto större är katastrofen.

Att maten smakar erbarmligt illa, är lika pinsamt som det faktum att det faktiskt är väldigt enkelt att rätta till problemet och göra maten mycket bättre! Detta ska jag inte ta upp här, men om någon med beslutsrätt råkar läsa det här, borde vederbörande kanske fundera över varför densamma inte har förstått att doft- och smakupplevelser är reducerade till ungefär 70 procent av den nivå våra sinnen förmår att känna nere på marken.

Nåväl, det finns glädjeämnen även däruppe (utan att för den sakens skull skaffa sig medlemskap i 10 000-metersklubben). Förvisso dyrköpta glädjeämnen, men likväl goda upplevelser. Och de kommer alltid från bra flygbolag och bästa biljettyp.

Med allt kringflackade runt jorden, har jag såklart fått i mig en och annan luftburen måltid. Under året har det blivit en hel del sådana i finmatsalen på en och annan Airbus A330 och A340 hos SAS. Och det har faktiskt varit allt från gott till riktigt gott!

Det börjar alltid med en eller till och med två glas 2000 Brut Millésime från det fina huset Champagne Henriot, en cuvée av 58% PN och 42% Chardonnay som har en tilltalande doft med fint utvecklad brödighet, en nyans av citrusskal och en trevlig mineralton. Medelfyllig, mycket torr och stram med en frisk syra, lätt brödighet, en hint av röda vinteräpplen och en lång eftersmak. Det smakar faktiskt riktigt bra, även ovan molnen. På vissa flighter har det skänkts till marinerade oliver och salami, vars sälta passar utmärkt till vinets syra, medan det andra gånger har stött på patrull tillsammans med söta grillade grönsaker och frukter (som i och för sig är goda som de är). Bubblet passar också bra till de saltrostade bönorna som kommer i små irriterande svåröppnade portionspåsar.

När så väl maten serveras – först välstärkta linnedukar med värdighet har placerats på det lilla fällbordet – har man två vita och två röda viner att välja mellan (såvida man inte tar det hantverksbryggeriet Skands).

Bäst är att börja med det lite enklare 2007 Sancerre Les Grandmontains från Domaine Laporte, ett stiltypiskt och friskt fruktigt vin med viss mineralton i en (faktiskt) rätt hygglig och smakrik stil – vilket inte alltid är fallet i Sancerre. Även om det är helt okej, brukar det vita bordeauxvinet passa bättre till maten – ja, så tycker jag förstås att vit bordeaux generellt sett är ett betydligt mer intressant vin än det från Sancerre.
På de två senaste turerna över Atlanten har också förrätterna varit alltför smakrika för det tunnare loirevinet. Exempelvis en fin varmrökt röding – som gör sig bra till smakrikare och syrafriska vita viner – som serverades med en mild dillmajonnäs och lite surdegsbröd, eller de grillade tigerräkor på en bädd av en aning chilispetsad salsa. I båda fall passade bordeauxvinet bra.
Det vita bordeauxvinet har sedan i somras varit 2006 Château Haut Bertinerie från Premières Côtes de Blaye, gjort till 100% av Sauvignon Blanc som har fatjästs. Faten ger sig direkt tillkänna med toner av vanilj, vita liljor och en svag gummiton, och vinet har en trevlig kropp med inslag av citrusskal, passionsfrukt och vanilj från faten. Det passade bra till rödingen, men ännu bättre till en (faktiskt, tro det eller inte) riktigt god ugnsbakad slätvar med brytbönor, rostad körsbärstoner, sparrispotatis och en örtsmör.

På rödvinssidan är det större variation – två helt skilda druvor, dessutom från olika världsdelar. Det är inte min favoritdruva eller mitt favoritland, men när det duktiga chilenska vinhuset Casa Silva ger sig på landets national- och tillika problemdruva, blir det faktiskt rätt bra. Jag talar om 2006 Los Lingues Gran Reserva Carmenère, gjort uteslutande av Carmenère och lagrad i franska ekfat. Visst har vinet den gröna nyansen, men så ska det också vara – det är en del av druvans personlighet, och visst finns här den chilenskt yppiga vinbärsfrukten, men också en frisk syra, måttliga tanniner (vilket betyder god kvalitet, och mogna druvor vid skörd) och en rätt hygglig eftersmak. Det är tack vare sin intensitet ett lyckat flygplansvin, vilket man inte alltid kan säga om de tafatta försök till frankofila statuslyft som vissa flygbolag gör när de tar en snipig bordeaux eller bourgogne - som på marschhöjd förlorar 20-30 procent av sin redan glesa budgetfrukt. Tvi!
Ett annat bra flygplansvin, om än inte så upphetsande eftersom det dricks i parti och minut på landbacken, är den utmärkta toppårgången 2007 Petite Ruche Crozes-Hermitage från Chapoutier. Här möts affärspassageraren av en mörkt fruktigt och ovanligt tät doft, som har en antydan av mineral och kryddighet. Det här tycker jag är gott, och smaken bjuder på en ren mörkfrukt med fint balanserade tanniner, nästan silkiga vilket mer är årgångens än appellationens typicitet. Även eftersmaken är fin, förhållandevis lång med en läcker ton av vinbär, björnbär och Läkerol. Det har blivit ett par små glas av detta varje gång. Det sover man gott på!
Just ja, köttet! Det fick bli en tournedos med rostad potatis, sparris och rödvinssås. Kanske något välstekt, men för bövelen – kocken var ju minst 11 500 meter bort! Och det var lite bättre än den i och för sig helt godkända baconlindande kalkonmedaljongen som serverades med broccoli, polenta och portvinssås.

Kära flygplanskock, jag förstår mycket väl att det inte går at fylla ett plan med hundratals passagerare och traktera dem på det här viset – det klarar ju knappt ens väletablerade restauranger med fastgjuten grund av. Men det är själva i smakrikedomen i maten som hemligheten ligger.

Ibland skojas det till med en trevlig ostbricka, som den gången det blev Münster, Cantal och Fourme d’Ambert som serverades med lite fikonmarmelad, andra gånger får det räcka med en bit Camembert. Och lika säkert som Amen i kyrkan dukas det fram portvin – ett av alla viner som säkert passar till ost, men som osten nästan aldrig passar till eftersom vinet är för starkt och sött. Vinet har sedan i somras varit 2003 Late Bottled Vintage Port från Cockburns. Och vad ska man vänta sig av det? Söt frukt, kokta körsbär, lite plommontoner. Eldig, varm, måttlig tanniner och en fin sötma som balanserad tonen av ek (försiktig) och syran. Medellång, god men knappast upphetsande smak. Här borde SAS uppgradera sig till ett mer spännande vinval, men jag antar att affärsresenären är rätt konservativ och bara måttlig bevandrad i vinvärlden. Så ser det ju nästan alltid ut när jag åker business. Jag är nästan alltid den enda i cool T-shirt och tatueringar.

Desserten består av någon sorts kaka eller paj, har man tur blir det god citronpaj med färska frukter och till den 2002 Château Romer du Hayot från Sauternes. Typiskt gyllengul, tydlig botrytis med en ton bittermandel, gul tropisk frukt, mycket ananas. Söt men samtidigt ung och lite bitter smak med en god syra som ger vinet en torrare framtoning.

Som om detta inte vore nog, kommer de trevliga SAS-damerna och SAS-herrarna (med modellen ”först in, aldrig ut” är det alltid rutinerat folk som jobbar här) med den lilla avecvagnen. Tråkmånsarna tar Jack Daniels, Xanté eller Baileys – finsmakarna går på cognacen. Oj djävlar vilken cognac de serverar – Moyet XO. Kan det vara det mest explosiva som serveras i den övre atmosfären – flygbränslet själv undantaget då förstås! Det här är en noga utvald hantverkssprit, fyllig och karamellsöt men ändå fatstrukturerad, med en längd som sträcker sig från den östra kusten av Grönland till den västra.

Tänk att sprit kan vara så förtvivlat gott. Änglarnas Andel ... WOW! I’m in heaven, I’m love!