Fredag kväll, och skön middag igen. Den här gången skulle temat bli Den Iberiska Halvön, och såväl kök som vinkällare var laddade för uppgiften. Stora svarta skifferplattor fylldes med tjockt skivad manchegoost, marinerade skockhjärtan, tunnt skivad lufttorkad skinka, oliver och citronkryddade sticks av smördeg. Till detta goda småplock valdes ett torrt mousserande vin, en cava såklart, från Castillo de Perelada, 2004 Gran Claustro Brut Nature. Det här är en rätt klassisk cava, gjord av Macabeo, Xarel-lo, Parellada och Chardonnay, först jäst i ståltank och sedan lagrad efter flaskjäsningen på sin jästfällning under 24 månader innan dégorgering, och med bara 1 ynka grams dosage. Vinet är föredömligt torrt och aptitretande friskt med en typisk päron- och citruslik fruktighet och bara en hint av jästlagringen.
Väl till bords serverades två vita viner. Det första var ett innovativt vin från Douro i Portugal och firman Lavradores de Freitora (egentligen ingen firma, utan ett projekt med 18 odlare och en seriös grupp av konsulter för produktionen, däribland den begåvade Dirk Niepoort som vinmakare). Vinet var det torra och druvtypiskt aromatiska 2007 Três Bagos Sauvignon Blanc av just Sauvignon Blanc. Trevligt, friskt och en aning elegant, med en diskret rökig mineralton i slutet av smaken. Mest uppskattad var dock den lika innovativa 2007 Nora da Neve, ett modernt vin av Albariño från firman Nora i Riax Baixas i spanska Galicien en bit norröver den berömda portvinsdalen. Den nyzeeländska vinmakerskan Allistar Gardner har gjort ett utmärkt jobb här - vinet är rikt och intensivt fruktigt tack vare det låga uttaget (1 kilo druvor per stock), men syran är uppfriskande och ger vinet en torr finish, trots att fatjäsningen och den 7 månader långa lagringen på jästfällningen har bidragit till att vinet en god viskositet. Det här är såklart en udda albariño (nästan alla andra av dem är tankjästa), men den visar att det finns utrymme för lite seriösare prestigeviner här i Rias Baixas.
Båda vinerna passade fint till den första rätten, en ångkokt saltmarinerad odlad torskrygg som serverades med en örtgrillad havskräfta, lättkokt och i örter svängd minifänkål, samt en syndigt fet dill- och citronkryddad hollandaise. Wow, vilken fullträff den feta såsen var till det rikare vinet av Albariño! Örterna på havskräftan och fänkålen drog kombinationsfokus åt sauvignonvinet till - och det blev såklart en säker match. Que bueno!
Till varmrätt blev det en långsamt stekt majskyckling, till vilken en ragu på långkokt oxsvans, fint strimlat rökt sidfläsk, smålök och lite körsbär (för att maten skulle närma sig vinernas fint sötsyrliga röda bärfrukt) och en slät kräm av persiljerot serverades. Krämens funktion, förutom att vara vansinnigt god, var att fånga upp och linda in tanninerna i de tre seriösa rödviner som skänktes upp i glasen.
I det första glaset blev det en förträfflig, elegant och tanninrik men ändå absolut drickvänlig 2003 Redoma Tinto från Niepoort Vinhos som drivs av vinmakaren Dirk Niepoort. Vinet är mycket typiskt för de magra, steniga och terrasserade vingårdarna i Douro i Portugal, och tack vare att stockarna är över 60 år gamla har vinet fått en läcker koncentration och tilltalande mineralitet. Det här är ett underbart vin som trots allt inte har märkts alltför hårt av den varma, torra och krävande årgången - tvärtom är det förvånansvärt komplext.
Nästa vin serverades från magnum (den rätta storleken för vin). Det kom från Finca Sandoval i Manchuela i östra Spanien, och hette kort och gott 2006 Finca Sandoval. I nuläget är detta vin, som är gjort av ungefär 80-85% Syrah och resten Monastrell och Bobal och sedan lagrat i franska ekfat (40% nya) under 12 månader, ungt och knutet även om frukten är massiv på gränsen till de yppiga och lite söta. Men under denna juvenila och inställsamma frukt, finns här både mineraltoner, en viss sälta, en läckert rökig och lite köttig druvkartaktär och en lite kryddig men samtidigt polerad ton av ekfat. Vinet är utsökt - det vinner dock på lagring under ett par år - men av de tre varmrättsvinerna, var det trots allt det något svagare kortet.
Den klarast lysande stjärnan var 2005 Chryseia från familjerna Prats Symington, som sedan 1998 har detta unika och framgångsrika samarbete i de magra stenjordarna i Douro. En snabb inventering av mitt smakminne påtalar för mig att det här är den elegantaste av alla årgångar jag har smakat av Chryseia, denna hybrid av klassiska portvinsdruvor och moderna bordeauxmetoder. Helt nya franska ekfat under 8 månaders tid har gett vinet en god textur utan att krydda det för hårt. Istället är det rik och generös frukt uppbackad av en fin syra och välplacerad struktur av tanniner (mogna, polerade - men myckna), syror och mineral som gäller. God, godare, godast!
Ost fick det bli härefter - en krämig Bleu d'Auvergne från Frankrike (hur i helsike kunde jag missa att vi skulle ha haft den spanska Cabrales?) serverad med en sötaktig och mycket god kompott av gula plommon och russin. Det var nog denna som lyfte in vinet, en 20 gram per liter söt Sercial 5 Years Old från Cossart-Gordon på Madiera. Ett hasselnötskrisp satte piff på det hela, och gav vinets nötiga oxidations- och fatkaraktär en fantastisk spegling.
Till desserten, en chokladmousse i kopp med apelsintartar och ett stänk havssalt, samt en liten chokladtryffel med Ancho (en soltorkad chilifrukt) blev det 290 gram per liter söt njutning i form av den enkla, men ack så silkigt viskösa och russinsöta 2005 Don PX från firman Toro Albala i Montilla-Moriles i södra Spanien. Detta tankjästa vin, som görs av druvan Pedro Ximénéz som har soltorkats i två veckor, är i sig nästan en hel dessert - och det sätter defintivt stopp för all form av sista, eventuellt efterhängsna hungerskänslan.
Därför dröjde det två timmar innan jag kom på mig med att bli sugen på lite sprit. Det var helt enkel tvunget att ta stegen mot spritförrådet och leta upp en flaska Cardenal Mendoza Solera Gran Reserva, en Brandy de Jerez från toppfirman Sanchez Romate som har lagrats i 15 långa, långsamma år i äldre ekfat som tidigare har innehållit sherry av typerna oloroso och just PX. Spriten är mörk, stort och sötkryddigt doftande med inslag av mörk choklad, söt choklad, nötter, karamell, fat, kanderade apelsinskal och russin, och smaken är mäktigt tät och intensiv med en komplex fat- och oxidationston och skön längd.
Så kan det bli när Iberiska Halvön skänks upp i glasen.
2 kommentarer:
Hej Michel!
Vad gäller 2003 såanser jag det råder ingen tvekan om vilket land i Europa som lyckats bäst! De portugisiska bordsvinerna från 2003 är kanske bland de bästa jag provat från landet, om vi talar om yngre viner. Ärligt talat vet jag inte varför för det var precis lika varmt i Portugal som övriga medelhavsländer men kanske det hänger samman med att det ändock finns en vana att hantera värme?
Trevlig läsning och jag är glad du fann Albarinos/Alvarinhos förträfflighet till mat med fänkål!
Eftersom jag inte har besökt Dirk Niepoort och hans vingårdar, vet jag inte deras läge. Ligger de i norrläge, förklarar det en del av vinets mindre solsöta frukt. Att torkan överlag var ett större problem än solvärmen, torde spela mindre roll i magra, steniga jordar som de i Douro. Alltså spelar inte torkan särskilt stor roll. Men i slutändan är det alltid vinodlarens skicklighet det landar på - där skiljer sig topparna från medelmåttorna, och Dirk Niepoort är definitivt en av de allra bästa topparna!
Skicka en kommentar