En vecka på Nya Zeeland i januari

Det bor omkring 1.4 miljoner människor i Auckland som numera utan konkurrens är den största staden på Nya Zeeland. Nere vid Waterfront, dit alla kryssningsfartyg anländer och där det rent allmänt är hög puls, finns det gott om restauranger av varierad kvalitet från väldigt turistiska till lite mindre väldigt turistiska. Utan att kunna staden alls vågar jag påstå att det är just så. Har man sett en meny på en turistrik ort, har man sett alla.

Fisk och skaldjur ska man tydligen äta när man är här, vilket är logiskt med tanke på de enorma svala havsmassor som omger Auckland, både det Tasmanska Havet och Pacific Ocean beroende på vilken sida om det just här smala fastlandet man befinner sig på. Min tanke gick just till havet, även om det troligen fanns andra säkrare kort på den aningen turistiska krogen på en av pirerna jag slog mig ner, trött i benen efter en god stadsvandring. Pacific oysters, tänkte jag, plockade idag, serverade idag. Det kan ju aldrig gå fel, tänkte jag. Men det visade sig att mitt halvdussin ostron var så tråkiga, feta, mjölkiga och helt utan frisk havsarom, att jag åt ett som smakade jolmigt och trist och sedan ytterligare ett för att konstatera det som det första ostronet sade mig, att jag skulle lämna de fyra återstående orörda. Nej, de var verkligen inte alls goda! Vinet därtill var dock gott och typiskt i alla avseenden, 2012 Sauvignon Blanc från absolut fantastiska Clos Marguerite i Awatere Valley i den södra delen av Marlborough. Sauvignon Blanc från Marlborough är nästan alltid goda, men sällan särskilt komplexa. Det här vinet var dock det, rent och fräscht, balanserat friskt med en fin textur och till och med en liten mineralton. Det smakade faktiskt som ett riktigt bra vin från Pouilly-Fumé. Inte illa, tänkte jag.

Istället gick jag in på varmrätten, som utan att beröra mig på djupet i alla fall vad god och mättande. Jag hade beställt en tallrik green shell mussels kokta i vitt vin, kokosmjölk, citrongräs och curry och de visade sig vara riktigt goda faktiskt. Stora, köttiga, smakrika och lätt kryddiga.

Vinet jag hade beställt till var en 2009 Chardonnay från Mount Difficulty i Central Otago, ett vin som nu har fått ett par års flaskmognad och därmed rundats av och vunnit lite fetma. Just det var av godo, det gjorde att vinet på ett riktigt bra sätt mötte musslornas smakrikedom och än mer såsens feta textur. En detalj som verkligen gick hem i mötet var just att såsen var inkokt med kokosmjölk, som låg precis på millimetern i smaklinje med vinets ungefär motsvarande krämiga textur och kokosnyans från faten. Mötet blev riktigt gott och slätade ut missen med ostronen.

   En sak som dock gjorde mig väldigt förundrad var hur mina bordsgrannar tänkte (eller inte, troligen). Till sina varmrätter, gratinerade stora humrar som såg riktigt läckra ut, beställde de in en fruktmättad shiraz från Barossa Valley och firman Peter Lehmann, ett vin som snarare matchar smakrika kötträtter än hummer i 20 graders sommarvärme. Ibland känns det rätt uppgivet att så idogt arbeta med att lyfta fram känslan och konsten att matcha mat och dryck till fulländning när man ser hur den vanliga gästen gör. Behövs mitt värv, behövs mina kunskaper eller är de mest pretentiöst dravel jag håller på med som ingen människa har behov av? Fan vet …

  Jag antar att det viktigaste ändå är att var kvinna och man får njuta på sitt sätt, på sin nivå, bäst fan de vill helt enkelt. Men det känns ändå lite hopplöst ibland …

Gastronomisk bättring med råge därtill blev det på Te Awa Winery Restaurant i Hawke’s Bay dagen efter. I värmande sol och svalkande bris, på ett bord i vingårdens utkant och med en ung och härligt positiv servering, kändes det mesta på topp.

   Menyn är liten men allt såg gott ut. Ett par smårätter, ett par varmrätter, några sideorders. ”Gör som du vill, ta lite av allt, ni kan delar rätter om ni vill, låt mig veta hur ni vill ha det så gör vi precis så”, sa det trevliga servitrisen. Varför kan inte all servis i världen vara så otroligt trevlig, charmig och villig att vara till lags? Hur svårt ska det egentligen vara?

   Det fick bli två små första rätter. Tempurafriterad zucchiniblomma med grillad zucchini, en mild kräm av getost och rostade pinjenötter var precis exakt så gott som det lät. Den andra rätten var i all sin enkelhet helt oemotståndlig, grillad bläckfisk med olivolja, lime och en aïoli färgad med bläckfiskbläck. Försvinnande gott!

Ett snabbt ögonkast på vinlistan resulterade i två glas vin, cirka 13 lokala kiwidollar stycket. Det första valdes från husets eget vineri, en torr och rätt elegant 2010 Chardonnay från Te Awa Winery här i Gimblett Gravels i Hawke’s Bay, måttlig i alkohol såväl som ekfat, lätt i anslaget, frisk i syran och trevlig i största allmänhet. Särskilt gott var det till zucchinirätten, mycket tack vare att tempuran på ett perfekt sätt matchade den diskreta känslan av ekfaten och därmed lyfte fram frukt och fräschör än mer, men allra mest för att vinets textur var så gott som identisk med den i getostkrämen. Det här vinet passade också väldigt bra till bläckfisken, inget snack om det.

   Det vin jag hade valt till varmrätten, 2012 Syrah från Left Field Winery här i Hawke’s Bay, var inte riktigt lika övertygande. Delvis kan det bero på den svala och därmed för röds viner svaga årgången, jag saknade nämligen djup och längd i det här vinet, även om det rent doftmässigt fungerade rätt så bra. 

Lammet vad alldeles fantastiskt, en skuldra som hade bräserats långsamt till dess köttet nästan föll isär. Dess smak var himmelsk, rik och saftig. Till det en kräm av vita bönor med olivolja samt lite rostade morötter i bulgur med spiskummin (som kan vara så galet gott till syrahviner) och sötaktig sticklök (som tillsammans med morötterna mötte vinets frukt på ett bra sätt).

Det är oftast trevligt när vinerierna har egna restauranger, inte bara känslan att sitta och äta i en vacker vingårdsmiljö, kockarna lär också känna vinerna och kan anpassa maten bättre till dem. Här på Elephant Hill Winery Restaurant, belägen alldeles vid kusten (vingårdarna ligger hundra meter från strandkanten) i Hawke’s Bay var lunchen också riktigt lyckad.

Jag kunde ju såklart inte låta bli att beställa in ett glas krispig, nästan Loireliknande 2013 Sauvignon Blanc från Elephant Hills Winery och just den vingård som ligger intill havet i det område som kallas Kidnappers Bay. Här är det inte riktigt lika svalt som klimatet är intill andra hav i exempelvis Sydafrika och Sonoma Coast, däremot blåser det konstant och gör att temperaturen sänks tre till fem grader mot vingårdarna i Gimblett Gravels bara ett par kilometer inåt land. Vinet är riktigt läckert, ett av deras stramaste och bästa faktiskt, och om det beror på det unika läget i Kidnappers Bay eller att vinmakaren Steve Skinner jobbade en säsong hos Pascal Jolivet i Loire är svårt att säga. ”Jag lärde mig i alla fall väldigt mycket hur man arbetar med Sauvignon Blanc i Loire och det har jag tagit till mig här”, säger han.

   Det andra vinet jag beställde in, till varmrätten såklart, var en 2010 Estate Syrah från samma firma. Jag måste tillstå att det var ett av de godaste syrahviner jag har druckit från Nya Zeeland, här fanns både en mörk och ganska tät bärfrukt utan att vinet i sig var kraftfullt. Istället fanns det något köttigt och kryddigt, nästan lite rhônskt över vinet som jag verkligen gillade.

Maten här är seriös och min öppna potatistortellini med getostkräm, dadlar, friterade salvia och en tyvärr lite söt och överdådigt överdimensionerade syltade pumpa passade alldeles fantastiskt gott till sauvignonvinet, i alla fall om man undvek den lite för söta pumpan.

Syrahvinet skapade till varmrätten en ännu bättre kombination. Ett anklår kokt confit, det brukar ju passa till alla möjliga goda röda viner, men till det här hörde en rostad vitlökskräm (underbart god till rätten, och till vinet), smörstekt shiitake samt smörslungade grönsaker, och så lite doft- och smakmässig fullträff i form av ett torkad tryffelskum. Det feta i ankan och krämens lite söta nyanser spelade väldigt fint till vinets frukt och det var där någonstans grunden lades. Det var alldeles oavsett detaljerna i mötet en riktigt bra kombination.

En god öl är alltid god och mitt i allt vinprovande är en god öl ännu godare. Det var oväntat nog på vineriet Terra Sancta utefter Felton Road i Bannockburn i Central Otago som jag ramlade på den supergoda Killerrabbit Double IPA som deras vinmakare brygger. Något större volym rör det sig inte om, det generöst maltaromatiska, fint brödiga och lätt rostade ölet, är intelligent humlekryddat och sedan jäst i ekfat som har hyst firmas fina pinotviner till en alkoholhalt på ändå rätt måttliga 7.2 procent. Jag måste tillstå att det var en synnerligen gott öl!

Det var nästan en svindlande surrealistisk känsla att i svischande fart susa fram genom det dramatiskt vackra bergslandskapet i vinregionen Central Otago, med en riktigt god craft beer i ett Riedelglas, till den charmerande orten Arrowtown en liten bit utanför Queenstown i Central Otago. Det här är en liten stad med stor historisk känsla, minnen av guldrushen på 1860-talet såväl som det varma välkomnandet av världens rika och kulturella elit i nutid. Den här kvällen skulle tillbringas på den lilla och supercharmerande krogen Saffron, mitt i den lilla staden. Att ambitionen är hög märktes direkt med den lilla experimentella aptitretaren, en tomatgeléblåsa fylld med en supergod Bloody Mary och toppat med ett kryddigt sellerisalt.

Kvällens första vin blev 2012 Chardonnay Block 2 från Felton Road, den producent som efter dagens omfattande provningar tydligt bekräftade det jag egentligen redan visste, att de inte bara är den bästa producenten för pinot- och rieslingviner här i Central Otago, utan också är den utan konkurrens bästa producenten av chardonnayviner här (andra riktiga bra nyzeeländska chardonnayproducenter är Kumeo River och Neudorf). Denna årgång känns dessutom som den kanske bästa de någonsin har gjort av detta vin. Stilistiskt sett är det här vit bourgogne av riktigt hög kvalitet och det höga inslaget av aktivt kalcium i jorden (som dock är mycket yngre är jordarna i Bourgogne) gör att vinet får ungefär samma tuggbara mineraliska struktur som vinerna från Corton-Charlemagne. Det är alltid ett fantastiskt elegant, rent och stilfullt vin, men den här årgången är minst sagt exceptionell i sin absoluta renhet och stringens. 

En lokal specialitet som jag rekommenderades att prova var friterad whitebait, en pytteliten fisk (som en liten löja) som vänds i frityrsmet och friteras. Egentligen inte mycket till smak men totalt sett ändå väldigt god rätt, särskilt tack vare den lite kryddiga chilesåsen och majonnäsen som kryddats med saffran.

När jag berättade för kocken om min superdåliga ostronstart på resan öppnade han upp ett par Bluff Oysters, till vilka han hade gjort en dressing med mild vinäger, saké och schalottenlök. Han ville att jag skulle få äta riktigt bra ostron och det fick jag verkligen här. De var utsökta, friskt havssalta och eleganta och de passade som hoppats alldeles suveränt till det mineralstinna vinet. Kocken berättade att det inte var särskilt ovanligt att krögare på mindre ambitiösa restauranger köper ostronen frysta, för att de på sätt ska kunna servera ostronen ”färska” närsomhelst. Jag har då aldrig hört något liknande, vilket rackarns stolleprov.

 

Efter en liten extra mellanrätt av anka serverades kvällens två röda viner. I det första glaset blev det självklara valet 2012 Pinot Noir Block 3 från Felton Road och ett till chardonnayvinet alldeles intilliggande litet block med en schweizisk klon som alltid verkar ger ett mer ljusrött elegant, frisk mineraliskt och även en aning gräsigt nyanserat vin. Så uppförde sig även denna tolva, som dock var en aning knuten till en början. Årgången är utmärkt och vinerna från 2012 behöver lite mer mognad eller luft (eller både och) för att öppna upp sig och bjuda på sin sagolika charm. Detta skedde successivt under middagen och vinet var alldeles förträffligt got

   Intill detta goda vin ett pinotvin från Nya Zeelands allra första pinotpionjär av rang, Ata Rangi i Martinborough på Nordöns sydspets. Denna 2011 Pinot Noir bjöd på en utmärkt frukt, en aning elegantare och lättare i stilen än den i vinet från Felton Road, men det hade också ett diskret jordigt inslag, något jag ofta finner i pinotvinerna på Nordön och även (i de flesta fall) från Marlborough och Wairapa på Sydön. Helt ärligt är 2011 inte den vassaste årgången, men det här vinet levererade ändå riktigt bra och utvecklades också till ett ytterst komplext och gott vin genom middagen. Min favorit var dock vinet från Felton Road, men i rättvisans namn måste man betona att 2012 är en toppårgång i Central Otago och Block 3 är en toppbuteljering. Jämförelsen blir därför en aning orättvis.

 

Till varmrätt hade jag valt kanin, en filé samt lite confitkokt lår som tillsammans med en blodkorv hade bakats in till en krispig rullad som serverade med lite inkokta körsbär (som speglade pinotvinernas röda frukt och fräschör på ett fint sätt), en kaninsky samt lite smörsauterade baby gem salad. Det här var en typiskt elegant rätt till pinotvinerna, som såklart tog slut väldigt fort!

Dagen efter blev det en supergod äggröra på ett grillat majsbröd med bacon och avokadosalsa. Man behöver nämligen en bra start på dagen, eller kanske snarare en riktigt rejäl och bra avslutning på kvällen innan.

Bortamatch den 6 januari

 

Kaffe, kakor, en prinsesstårta med grön marsipan och rosa ros, hipp hipp hurra och ja må han leva. Så brukar väl de flesta födelsedagskalas se ut. Lite småtrist och 1990 om man frågar mig. I alla fall om födelsedagsbarnet inte är så mycket barn längre. Nej, då är det roligare om gästerna samlas i salongen kring ett stort fat med lufttorkad spansk skinka och ett stiligt champagneglas i hand. I detta spilldes det den här kväll, när Gun skulle firas, på med en alldeles väldigt god 1995 Celebris Brut från Gosset, en champagne som nu har nått en första underbar mognadscharm där både nybakat bröd och syrliga röda äpplen trängs om uppmärksamheten. Det var verkligen supergod!

Ett par vita viner stod uppdukade till bords, enligt uppgift hade de två ett par saker gemensamt. Chardonnay och Kalifornien blev min idé kring temat, vilket också var rätt. En tämligen enkel gissning. Det första av dem var mycket blygare och mer försiktigt, en aning ståligt och mineraliskt snarare än fruktigt men det här vinet lockade snarare bort gissningen till utanför Kalifornien. Eller kunde det vara …

   Även om jag hade mina misstankar, var jag inte säker. Jag blev dock en aning överraskad att det var 2009 Huber från Diatom, en tankjäst chardonnay från Santa Rita Hills från vinmakaren Greg Brewer och hans numera nerlagda finsatsning på tankjästa viner med känsla för sin terroir. Att jag inte tog vinet för Santa Rita Hills var den förhållandevis milda syran (den brukar vara högre här), men den tonades troligen ner av den rätt rika men absolut inte söta frukten.

   Det andra vinet förvånade mig också, mest för att det var så rikt fruktigt och sötaktigt, till och med fatkryddigt med toner av kryddpeppar, vilket alltid för mig till en rätt stor andel nya fat från tunnbindaren François Frères. Min gissning gick till kraftfirmor som Aubert Wines, Morlet Family Vineyards eller Peter Michael Winery, men primärt inte till Ramey Wine Cellars, som jag vanligen tycker gör lite mer försiktiga och eleganta viner. Men så var det och i glaset hade vi hans runda, ovanligt rika och nästan smörigt feta men fortfarande eleganta 2009 Chardonnay Hyde Vineyard från Carneros.

   Till de två chardonnayvinerna serverades en sashimi av laxryggfilé, smaksatt med sojasås och lite ingefära och till det en slät kräm av avokado. Rätten passade märkligt nog bäst till det lite fylligare vinet, allra mest för att avokado kan lyfta fram en viss metalliskt biton i lite torrare och stramare viner.

Jag hade tagit med mig ett vin som jag visste skulle vara väldigt svårt att gissa på eftersom det är så sällsynt och till och med otippat. Vinet var först en aning blygt, till och med lite neutralt, men skulle med lite mer luft och lite högre temperatur blomma ut. Det som allra mest definierade vinet var en sval fruktighet och tydlig mineralitet, vilket var tänkt att lura bort alla gäster från vinets rätta ursprung, Kalifornien. Ingen var egentligen där, eller någon annanstans heller för delen. Det var helt enkelt bara att visa flaskan, 2011 Chardonnay James Berry Vineyard i Paso Robles (allra mest känd för de fylliga, hypade vinerna från Saxum). Just den här 13.3 procent måttliga tappningen kom dock från Wind Gap Wines, en riktigt bra firma som gör ruskigt eleganta viner. Sex fat gjordes av just det här vinet det här året.

   Vinet intill var diametralt annorlunda. Sånär som på att det var vitt och hade en tydlig känsla av mineral. Det var dock påtagligt fylligare, hade en tyngre frukt, tydlig ton av honung och akacia, en liten blommighet och ett uns av vanilj. Den måttliga syra kopplat till en tydlig mineralitet och fin blommighet förde mig till norra Rhône, troligen Hermitage, och just det var rätt. Efter lite dribblande bland viner och vinmakare kom vi så nära att flaskan avtäcktes och visade 2010 Ermitage de l'Orée från M Chapoutier. Sjukt gott, men faktiskt än godare en timma senare. Tänk var vissa viner vill ha luft.

Mellanspelet kände jag märkligt nog inte igen, trots att jag drack det nästan på dagen en månad tidigare. Den här gången tyckte jag nämligen att frukten var mörkare och tätare i denna 1992 Vosne-Romanée Premier Cru Les Beaux Monts från Domaine Leroy. Visst fanns den fina jordigheten och stjälkkryddan här, men vinet var yngre, rikare och tätare, alls inte 21 år gammalt. Nej, jag gick helt bort mig, vart tänker jag inte säga. Jag nöjer mig med att säga att vinet var ruskigt gott och oväntat ungt och vitalt.

En duo viner från ett av gästparen satte oss på prov, men att det första vinet var en härligt moget komplex men fortfarande ungdomligt strukturerad och väldigt god cabernet från Napa Valley gick inte att ta miste på. Norra Napa Valley, en del mineraliskt strukturerad bergsfrukt, helt klart. Det förvånar mig att jag inte ens tänkte tanken på Beringer Vineyards som avsändare, jag vet ju hur otroligt goda och komplexa deras cabernetviner blir med mognad. Denna 1992 Cabernet Sauvignon Private Reserve var inget undantag från denna sanning. 

   Det andra vinet gick jag helt bet på, jag kunde inte förstå att det var en 1999 Brunello di Montalcino Riserva från Eredi Fuligni. God, rikt fruktig, oväntat polerade tanniner, en liten krydda mot lagerblad till och en charmerade rondör med mjölkchokladkänsla.

   Ett tredje extravin satte emellertid dessa två goda viner på plats, särskilt det italienska. Jag tyckte först att det hade något riktigt läckert moget kaliforniskt över sig, med god ålder, men mina vänner runt bordet vidhöll att vinet var franskt, att det kom från Bordeaux. Jag ville inte ge mig, jag stod på mig att det kom från Kalifornien och att de kom från tidigt 1980-tal eller så, för att till slut bli fullkomligt överbevisad när magnumbuteljen av 1989 Château La Conseillante från Pomerol avtäcktes. Stilmässigt fanns likheterna där, frukten, den lätt intorkade, jordigheten, tryffeln, de lena men inte helt mjuka tanninerna. Det goda!

En tjock bit helstekt oxfilé serverades med en pytt av rostade rotsaker, en kräm av morötter smaksatt med apelsin och en kräm av palsternacka med vit och svart tryffel. Till det en vanligt rödvinsås. Mat som matchar smakrika röda viner med solmogen fruktsötma med andra ord.

   Det var också precis vad som kom att serveras. Jag var så gott som säker på att det första av dem kom från Spottswoode i Saint Helena, det hade en rik mörk vinbärsfrukt som var befriad från kladdig sötma, en god mineralitet och en ren, djup och kvardröjande eftersmaken. Det var verkligen supergott. Jag blev faktiskt en aning förvånad över att det kom från Philip Togni Vineyards, denna 2001 Cabernet Sauvignon. Vanligen brukar jag nämligen hitta en svag gräsighet och mer typiskt bordeauxiskt uttryck i vinet. Vinet intill var påtagligt mycket större, rikare och fruktsötare, det hade en större koncentration och högre alkohol, dessutom en något mer kännbar fatnyans. Gott var det, men fortfarande lite väl ungt. Stilistiskt föll gissningen på Harlan Estate, helt i rätt bo, men jag trodde det var deras fullblodsmogna 1997:a, inte denna 2001 Harlan Estate, som fortfarande är ung och behöver mer tid. Jag gick tillbaka till den en timma senare, då var den lite mer polerad och därmed också snyggare till sin balans. Tänk så mycket luft och tid vissa viner behöver.

Mitt pausvin var inte alls så kul och gott jag hade förväntat mig. Inte för att det var dåligt, denna 2008 QED, en cuvée av 85 procent Syrah och resten Grenache och Mourvèdre från den unga firman Rasa Vineyards i Walla Walla i Washington State, men både doften och smaken upplevdes någon stumma. Visst hamnade vinet i ett knivig situation, att behöva jämföras med alla andra fantastiska viner. Inte helt rättvist, men så är livet i vinträsket. Jag ställde mitt glas åt sidan och återvände till det en timma senare, och då hade det helt plötsligt börjat öppna upp sig och bjöd på en fin om än inte stor och mäktig mörk bärfrukt med nyanser av lakritsrot, violpastill, lavendel och vitpeppar. Jodå, det blev rätt gott till slut, men inte stort.

Stort var däremot nästa vin, jag kunde nog inte få det till särskilt mycket mer än något av de stora, täta och extra långlagrade syrahvinerna från Sine Qua Non. Visst var det så. Årgången gick jag dock bet på, det vi hade fått i glasen var de tre år nya fat lagrade 2005 The 17th Nail in my Cranium, djupt och tätt, intensivt och fylligt, fruktig och lite fatkryddigt och fortfarande väldigt ungt. En alkoholvärme noterades också i slutet, något som gör att jag känner att vinet bör få ligga till sig ett par år till för att lugna ner sig. Det här är inte vin för den som söker dansant balans och lätthet i sina viner, det är all "all in". Jag höll mig kvar vid vinet en stund och spillde sedan på lite till en halvtimma senare och trots att vinet hade dekanterats säkert tio timmar tidigare, utvecklades det fortfarande tydligt och mot mer finess i glaset. Känslan är därför att den här typen av vin bör få en flaskmognad på minst tio år, troligen till och med 15 år.

   Intill denna kraftfulla och ännu otämjda best stod en förvisso intensiv och rikt fruktig pjäs, men en mer elegant sådan. Här var det mörk frukt, jordighet och en trevlig ton av choklad och till och med torkad svamp som gällde, en mer måttlig alkohol, inte alls lika söta fat. Likväl fanns där en krydda och köttighet som fick mig att tänka på Syrah från södra Frankrike. Även om jag av någon anledning gissade på vinet La Truffière var det mer instinktivt gjort än att jag faktiskt trodde det var just det vinet. Det brukar nämligen vara kraftigare. Dessutom trodde jag att det var några år äldre eftersom det här vinet var mer moget och elegant, förvisso sötaktigt i frukten. I glaset hade vi fått 2005 Clos des Truffière från Coteaux du Languedoc och toppfirman Château de la Negly. I min gom var det här vinet det godaste av de två, idag i alla fall.

En god cheesecake med hallon fick avsluta själva menyn och till den skulle de bli två söta viner. Ordentligt söta viner, ska tilläggas. Båda var ljuvligt rika av koncentrerad, sent skördad frukt, hög koncentration, god syra och lång, explosiv och kvardröjande eftersmak. När det avslöjades att temat var Chardonnay bekräftades den gissning som hastigt hade svept genom mitt doft- och smakcentra. Såklart kom det första, fylligaste och lite mer ekkryddiga vinet från Sine Qua Non och denna 2003 Mr K The Noble Man är gjort av kraftigt botrytisangripen Chardonnay och är jäst i franska ekfat.

   Syran var en aning högre i nästa vin, sötman mer len (även om den var lika rik) och frukten kändes på något sätt friskare och heller inte nyanserad av ekfat. Denna nektar kunde inte komma från någon annan än mästaren Kracher, och så var det såklart. I glaset den ljuvliga 2002 Nummer 9 Chardonnay Trockenbeerenauslese. Godare än gott, perfekt födelsedagsvin.

  Så här kan en helt vanligt födelsedag te sig när en vingalning fyller år och bjuder in likasinnade vingalningar. Med det är det väl bara att tacka jubilaren Gun och säga "hipp hipp hurra".

Onkel Jean den 2 januari

Året börjar alltid uppe på Högfjällshotellet, ett par dagars frisk luft varvat med personalutbildningar och god mat och dryck gör gott för själen. Högfjällshotellet har tre trevliga restauranger med TB Grill Room som ett rätt ambitiös men också rustik amerikanskinspirerad steak house, Seafood Bar som liksom namnet antyder har sin kulinariska grund i havets delikatesser, men har det men en härlig japansk klang, och så har man ju Onkel Jean, hotellets lite finare matsal som bara är öppen ett par kvällar i veckan.

Eftermiddagen ägnades åt en stunds personalutbildning på temat Kalifornien, under vilken vi provade lite härliga viner som jag inte kan undvara att berätta om. Från Russian River Valley och den duktiga producenten Hansel Family Vineyards kom en nu riktigt god 2007 Pinot Noir The North Slope Vineyard, ett vin som bjuder på den hustypiskt rika och silkiga frukten med en fin syra, rätt lena tanniner och en medellång, riktigt god eftersmak. Jag föredrar alltid att vänta med mina viner från den noggranne Stephen Hansel i tre till fem år från lansering, de utvecklas alltid väldigt med fint med några års lagring. Fast det klart, det är ju sjukt goda direkt de säljs, då det är förföriskt yppiga!

   Från lika svala Los Carneros i södra Napa Valley och en vingård som ligger vid foten av den södra utlöparen av Mayacamas Range, kom vinet 2006 Cabernet Franc Vandal Vineyard från den biodynamiska firman Robert Sinskey Vineyards. Hans viner är alltid eleganta, gjorda i en lättare och mer klassisk stil än den gängse i dalgången, att just det här kommer från svala Los Carneros bidrar såklart till måttligheten. Frukten är ändå djup och intensiv, men inte tät och koncentrerad, och den bjuder på fina nyanser av grafit och ceder och ett litet uns av den gräsighet man ofta förknippar med druvsorten. Smaken är fortfarande huvudsakligen ung och fruktig, men tanninerna är fina och upplevs ytterst väl integrerade. Det finns något bordeauxiskt över det hela redan nu, men ger man vinet fem års flaskvila till blir vinet så pass bordeauxlikt till doft, smak och struktur att det skulle krävas en särskilt vältränad näsa och gom för att plocka vinet som kaliforniskt.

   Ridge Vineyards gör en aldrig besviken, i alla fall inte vad gäller de röda vinerna. Är det dessutom toppvinet från hög höjd uppe i Santa Cruz Mountains blir ju saken inte direkt sämre. Efter nästan två timmar i karaff var denna 1999 Monte Bello absolut förtjusande, läckert fruktig i en stil som vittnar om att den första fasen av mognad har börjat infinna sig, fortfarande med fruktig spänst men med läckra toner av ceder, cigarr och skogsgolv, möjligen skymtar en diskret vaniljton av de amerikanska faten fortfarande, men det är bara läckert. Smakmässigt är vinet någonstans mellan ung och moget, med tanniner som tydligt har polerats sedan födelsen men fortfarande ger vinet en god struktur. Det här är gott, riktigt gott, och de två flaskor jag har i min egen vinkällare känner jag ingen stress med att dricka … de får gärna bli mellan fem och tio år äldre till. 

På Onkel Jean fick vi först ett glas 2002 NV Brut från Champagne Deutz, en champagne med en fint ungdomlig fräschör och nyanser av nybakat bröd, gula äpplen och citrus. Det här är alltid en god vanlig champagne. Den här kvällen blev den avsmakningsmenyn, sju rätter för 895 kronor, det är den jag brukar ta här och den jag tycker man ska välja. Till det ett vinpaket för 795 kronor. Totalt sett ett vettigt pris för en bra måltidsupplevelse.

Vi njöt av champagnen till små tilltugg, salta och krispiga med inslag av torkat kött, friterad potatis och salt ansjovis. Just kombinationen av salt och fett är riktigt lyckade smaker till torra och syradrivna viner.

Den första rätten var en kungskrabba som serverades på en ostronemulsion med lite regnbågsrom och till den en saltbakad rotselleri (jag hade föredragit att den var skuren lite mindre, mest för elegansens skull) med en gelé av krabbfond och till det lite gräddfilssnö. En god och trevlig rätt som mycket tack vare sältan och mineraliteten från ostronen speglade vinets mineraliska smak på ett fint sätt.

Nästa rätt var lagad av havskräftor och bjöd på en fin balans mellan umami, sötma och sälta. En carpaccio av havskräftor garnerad med Ocietra-kaviar var den ena och bättre hälften av kräftvariationen, medan den halstrade havskräftan förvisso var god, men inte fantastisk till sin textur, smak och halstringston. Till detta syrligt grönt äpple och en söt kräm av gröna ärter. Totalt sett var rätten väldigt god, men jag saknade lite av den träffsäkerhet i smakbalans som den tidigare kökschefen Robbin Almén hade (han är idag kvar som food and beverage manager). Det var en känsla som jag egentligen kände genom hela menyn, jag saknade faktiskt den touche som Robbin har i sin mat. Med det sagt här och nu var maten bra, inget snack om den saken!

Vinet som serverades därtill var en 2011 Scharzhofberger Riesling Kabinett från Weingut Egon Müller i Mosel. Det här är inte bara ett riktigt gott vin, det är också ett säkert kort om maträtten är elegant och har en diskret sötma, som i detta fall. Vinets egen sötma är dock försiktig, noterbar främst genom en utsökt fruktighet och en smeksam fruktsötma precis i början av smaken. Nästan direkt klingar denna sötma av i det att den påtagliga syran och även mineralsältan tar över smakbilden och eftersmaken är i stort sett helt torr. Det här är en lika suverän som gastronomiskt oumbärlig vintyp. Den här rätten var dock en aning för söt, åtminstone var ärtkrämen det, vilket gjorde att en liten beska lyftes fram ur vinet när dess balanserade sötma hade lagt sig. Jag tog upp detta med sommelieren och kockarna och vi talade om att man kanske borde lätta på sötman i rätten och kanske rent av byta ut den söta ärtkrämen mot en krämig, fet havskräftmajonnäs. Just det feta har en förmåga att fånga upp och runda av eventuella kantigheter som lyfts fram ut viner i mötet med maten.

Nästa rätt var en tolkning av den klassiska Toast Pelle Janzon, en smörstekt toast på vilken en lövtunt bankad rå oxfilé placeras varefter det hela garneras med löjrom och äggula. I den här varianten var rätten gjord som en tartar av ren från Idre, såklart garnerad med löjrom från Kalix och i den här versionen också med en bakad äggula, lite kolbakad lök samt pepparrot och rostad brioche. Det lilla röda pulvret på tallriken var ett torkat lingonpulver. En väldigt god rätt, kanske mer av à la carte än fine dining (den var lite för stor för det), men inte desto mindre väldigt god.

Jag tycker oftast, i de flesta årgångar, att pinotvinerna från Lemelson Vineyards i Willamette Valley i Oregon är en aning grovt tillyxade och den känslan fick jag också i den 2006 Pinot Noir Thea’s Selection som nu skänktes (kanske något för varm, 16 grader hade varit perfekt) i en stor bourgognekupa. Frukten är förvisso röd och aromatisk, men känslan av faten är en aning för tydlig.

   Då all umami i maträtten fick pinotvinets frukt att tonas ner och både fatbeskan och tanninerna att ta ett kliv framåt, frågade jag sommelieren om vi istället kunde prova ett glas 2007 Grüner Veltliner Käferberg från Weingut Fred Loimer i Kamptal till. Det visade sig i enlighet med vad jag trodde (eller snarare visste) vara en lite mer följsam och därmed mer harmonisk kombination. Än bättre hade kombinationen blivit om vinet hade varit något fetare till kroppen än vad just det här vinet var, men den fina citrusfrukten, hyggligt runda kroppen och försiktiga kryddiga druvsortskaraktären gjorde ändå ett bra jobb.

Till nästa servering återgick vi till champagne, men nu en smakrikare sådan, vilket var klokt med tanke på att man i varje meny bör se en smakmässig stegring i intensitet från första till sista vin. Den champagne vi nu serverades var en NV Initiale Grand Cru Blanc de Blancs Brut från den hyllade firman Jacques Selosse, vars smakrika fatjästa champagner hör till de mest komplexa som finns. Emellanåt kan vissa cuvéer vara påtagligt äppliga och nötiga av fat och viss oxidation, men den här tappningen, som var dégorgerad 2006, hade bara subtila sådana nyanser och var läckert frisk, fruktig och elegant. En intressant detalj, som jag hyllar och själv praktiserar, är att servera smakrika champagner i stora bourgognekupor för att på så sätt ytterligare lyfta fram dess komplexitet.

   I ärlighetens namn måste jag erkänna att den här exklusiva champagnen var en uppgradering från den ordinarie prisnivån, vanligen serverar man här annars en fatjäst men elegant chardonnay. Jag var väldigt tacksam för den här uppgraderingen, champagne från Jacques Selosse dricker jag alldeles för sällan.

Rätten var både god (en aning för blygt saltad dock) och absolut perfekt passande till champagnen, mycket tack vare den tryffel och karljohanssvamp som utgjorde garnityr och som tack vare sin jordiga arom och hög arom gifte sig perfekt till vinets lite nötiga komplexitet. En fint smörstekt filé av marulk var huvudråvaran, en liten klick rostad majskräm gjorde sitt till, liksom de lätt rökta tomaterna och fonden av hjärtmusslor. Tryffelkroketten var dock inte särskilt tryffelaromatisk.

Det är intressant med Bordeaux, detta fantastiska vindistrikt där man (och framför allt omvärlden) så krampaktigt håller sig fast vid den nu 159 år gamla och fullkomligt inaktuella klassificeringen i fem olika crus, prisklasser snarare än kvalitetsklasser. Visst finns det en del bordeauxviner av den typen här på Högfjällshotellet, men den bordeaux vi serverades den här kvällen var den oklassificerade 2003 Roc de Cambes från Côtes de Bourg, ett vin som mycket väl kan mäta sig med många av de mer erkända slotten.

   Vinet görs främst av Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc med en mindre del Merlot, det är av modernare och rikare snitt med fortfarande väldigt klassiskt. Efter tre timmars dekantering hade vinet öppnat upp sig bjöd nu som först på mer komplexa nyanser som grafit och lite mocka och tanninerna var fina, men ännu inte helt avrundade. Visst noteras värmen i frukten och den måttliga syran i smaken, årgången var vansinnigt varm, men det vinet har förlorat i fräschör har det vunnit i kraft och charm.

Till det smakrika bordeauxvinet serverades en variation av anka; ett knaperstekt men fortfarande saftigt ankbröst, en bit halstrad anklever, en knyte av grönkål fyllt med en rillette av anka och till det en smakrik ankfond och en kräm av svart trumpetsvamp. Det här var absolut helt rätt typ av mat till det goda vinet.

Osträtten var i all sin enkelhet riktigt god. I botten på en liten skål lite sötsyrlig russin aigré-doux, på det en vispad kräm av en perfekt mogen Brie de Meaux och över det hela lite lätt rostade hasselnötter. Inte mer än så.

   Vi hade ingen dryck till den här rätten, hade vi haft det skulle jag gärna ha sett en försiktigt söt madeira med viss mognad, just för den sötsyrliga tonen i russinen (som skulle ha mött upp vinets sötsyrliga frukt), ostens krämighet (som skulle ha matchats vinets rika kropp) och nötterna (som skulle ha speglat vinets nötiga oxidationsnyanser).

Desserten var också god utan att i sig nå himmelska höjder, en björnbärsgelé i botten och till det både vaniljglass och hjortronsorbet, därtill mandelkakor och en ganache på vit choklad.

Till desserten serverades ett lite udda vin som jag under Sommelier-VM i Kanada 2000 upptäckte och blev rätt förtjust i. Vinet kom från firman Inniskillin, som inte bara var pionjärer med ice wines i Kanada, utan blev en av de mest kända specialisterna av denna vintyp i den här delen av världen. Den här kvällen slogs det upp en nu helt mogen och god 2006 Cabernet Franc Ice Wine, som bjöd på en god fruktighet som matchade den i björnbärsgelén, men det hade också en liten mognadsnyans av choklad som hittade ganachen i desserten. Ska man gnälla lite på vinet var det i så fall att det nu, vid en ålder av sju år, har förlorat lite av den fräschör jag minns att det hade som yngre.

Extraviner är alltid kul och som av en händelse hade sommelieren en vecka innan min ankomst öppnat och serverat en flaska portvin jag har sneglat på sedan jag kom hit till Högfjällshotellet första gången för 13 år sedan. Flaskan var en 1910 Andresen Colheita buteljerades efter 89 år i fat 1999 av J H Andresen and sons. Förmodligen hade vinet tappat lite spänst under veckan i öppen flaska, den sista spetsen saknades i arom och struktur, men det som fanns kvar var ljuvligt läckert i sötma, knäck, karamell, torkad frukt och den kvardröjande nötighet som långsam oxidation i fat ger vinet. Troligen hade det här vinet passat utmärkt till osten.

Kvällen fortsatte vid den trevliga spritvagnen, jag är omåttligt svag för god sprit. Allra helst vill jag prova så mycket som möjligt och tar därför en till två centiliter av flera sorter än en sexa av en. Här blev det både 20-årig bourbon från Papa Van Winkle, tioårig grappa från Berta och lite ung, druvig cognac.

I Pianobaren, en trappa upp, avslutades kvällen med ett par cocktails. Sedan några år tillbaka föredrar jag det snarare än mer vin och champagne. Välgjorda cocktails kan vara riktigt gott. Rent instinktivt beställer jag alltid in en Margarita, den här kvällen inget undantag. Den gjordes av en ren agavetequila av typen reposado från Olmeca (har jag för mig), och istället för Cointreau använde bartendern agavesirap, vilket bara tillför en fint balanserande sötma men inte konkurrerande apelsinarom. Den här versionen var riktigt bra, den lyfte fram tequilan på ett strålande sätt. Nästa cocktail var en version av klassikern Old Fashioned, men istället för bourbon använde bartendern den onödigt söta Ron Zacapa, vilket jag tyckte var underligt. Men faktum var att det blev rätt lyckat, jag upplevde inte alls att drinken blev för söt. Tvärtom lyftes fatigheten upp på ett intressant sätt som faktiskt gjorde att drinken fick en slags bourbonkaraktär.

   Nästa gång jag besöker Högfjällshotellet blir det nog Seafood Bar. Här har jag genom åren ätit riktigt bra mat, särskilt när den fantastiska kocken Frida Ronge basade i köket (idag driver hon vRå i Göteborg, en restaurang man helt enkelt bara måste äta på). Jag har såklart inte så höga förväntningar på Seafood Bar som på Fridas tid, men det ska bli intressant att se vad den nya kocken gör. Mer om det senare …

Årets Bästa 2013

 

Årets Bästa 2013
Ju äldre man blir, desto fortare går ett år. Och ju äldre jag blir, desto svårare blir det att skriva ihop en lista över årets största upplevelser. Att det har blivit så beror på en större kunskap och betydligt djupare erfarenhet och därigenom att man både blir lite mer blasé och närmar sig allt man äter och dricker med en mer kritisk inställning, eftersom konkurrensen mellan allt det goda är så oerhört stor. Samtidigt får det inte bli för noggrant och pretentiöst. Mat och dryck ska vara kul, ingen tävling med mätbara värden. Tack och lov har jag fortfarande passionen och nyfikenheten kvar, de har märkligt nog vuxit med åren och är idag större än någonsin.

   Ett normalt år, som 2013, provar jag säkert 4 000 till 4 500 viner och omkring 1 000 öl och spritsorter, jag äter trevliga middagar (eller vinmiddagar i jobbet) på hemma hos eller på restauranger säkert 100 gånger och jag besöker omkring 250 vinproducenter under de mellan tre och fyra månader jag reser. Värt att betona att jag själv betalar det allra mesta av detta själv (flyg, hyrbilar, hotell och restauranger) om det inte rör sig om en aktivitet jag själv arrangerar (och då såklart inte betalar för att vara med).

   När jag skriver min årsbästalista tittar jag inte i några anteckningsböcker eller tillbaka i allt jag har skrivit i tidningarna, på hemsidor eller den här bloggen. Jag skriver ner det jag kommer ihåg rakt upp och ner, här och nu, det torde ju ändå vara det allra bästa som fastnar i och lättast kan plockas fram ur minnet.

   Med följande lista önskar jag både mig själv och dig som läser det här ett minst lika bra 2014, om inte bättre!

Årets bästa champagne
Visst har det slunkit ner både en och dussintals fantastiska champagner i min strupe under 2013. Men jag tänkte nog inte ranka den eller de bästa av dem. Istället vill jag lyfta fram det som för mig var årets champagneupplevelse, levererad av den person som jag själv anser vara om inte världens allra främsta champagnekännare så åtminstone en av de allra vassaste. Jag har i alla fall aldrig någonsin stött på någon person som kan så ofantligt mycket om champagne och dessutom besitter den än svårare konsten att förmedla just denna kunskap och passion.

   Mannen jag talar om är ingen mindre än Terry Theise, amerikansk vinhandlare med en sådan status att sommelierer och kunder mer eller mindre köper vad som helst så länge det är Terry som har köpt in vinet. Det är styrka!

  Provningen ägde rum i McMinnville i Oregon i juli, på pinotfestivalen IPNC, och bestod av ett antal blanc de noirs från Marc Hebrart, Moussé fils, Champagne Geoffroy och Jean Lallement. Suveränt goda champagner och en alldeles lysande, medryckande och otroligt lärorik föreläsning. En av de bästa jag någonsin har varit på i mitt kvartssekellånga vinliv.

 

Årets bästa vita vin

Här skulle jag kunna lista hur mycket god vit bourgogne som helst, men jag nöjer mig med ett par som etsade sig fast. Ett av dem var 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine G Roumier, en av de allra godaste tappningar jag har druckit från denna magnifika grand cru. En 2002 Meursault Perrières från Coche-Dury gjorde ju inte heller direkt ont, och 2007 Bâtard-Montrachet Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti var också en stor och minst sagt unik upplevelse.

   Ett vin som inte var lika bra, men imponerande i sitt briljans och sitt djup, var den första årgången 2012 Chablis Premier Cru Fourchaume Héritage från Le Domaine d'Henri, grundad samma år av Michel Laroche som nu på ålderns höst börjat om på ny kula i liten familjeskala.

   I Kalifornien var det en diger samling eleganter som fick mig att spricka upp i ett stort njutningsleende. En av dessa firmor, Ceritas, lurade mig både en och flera gånger (blint) med att vara i Bourgogne med sin 2011 Chardonnay Charles Heintz Vineyard från Sonoma. Ännu mer komplext och bourgognelikt (förlåt detta urbota dumma men ändå beskrivande uttryck) fann jag deras 2011 Chardonnay Peter Martin Ray Vineyard från Santa Cruz Mountains. Arnot-Roberts gjorde detsamma med sin underbart mineralstrama och eleganta 2012 Chardonnay Trout Gulch Vineyard, också den från Santa Cruz Mountains.  

Årets bästa röda vin

Även på den röda sidan har jag blivit galet bortskämd under 2013. Av de allra senast druckna vinerna som formligen tatuerade sig in i gommens känsliga hud måste jag lyfta fram den superklassiskt bourgognelika 1985 Pinot Noir Rochioli Vineyard från Williams Selyem och även trion ännu inte lanserade (de släpps till våren) vinerna från Colgin Cellars som provades i december, den ytterst eleganta 2010 Tychson Hills Cabernet Sauvignon, den lite tätare och djupare bordeauxblandningen 2010 Cariad Napa Valley Red Wine samt den mineraliskt och läckert örtnyanserade och blommiga men också djupare fruktiga 2010 IX Estate Cabernet Sauvignon. Vilken galen trio, troligen de bästa vinerna som har gjorts i den här högpresterande firman.

  Flera amerikaner vill också in här, som de sanslöst fina och klassiska 2010 Cabernet Sauvignon Fellom Ranch från Santa Cruz Mountains och den mineraliskt strama och läcker blåblommigt eleganta 2010 Cabernet Sauvignon Clajeux Vineyard, båda från toppfirman Arnot-Roberts. Av de senare får man fem flaskor för en flaska från Colgin, om nu priset är något av värde i en årsbästalista.

   Det verkar också som att Bond i Napa Valley har fått till en sjurackarns årgång med 2009, och mina favoriter denna årgång var 2009 Quella och 2009 Pluribus, vilket förvånade mig en aning.

   Vi tar ett par amerikaner till, mer fjäderlätta och sjukt förföriska. Arteberry-Maresh är en av Oregons allra bästa pinotfirmor och deras 2011 Pinot Noir Maresh Vineyard får nog årets "jag älskar dig" av mig, medan deras intensivt rödfruktiga och supercharmerande 2011 Pinot Noir Juliard Vinyard får nöja sig med ett antal välförtjänta kyssar.

   Jag vill också nämna en bourgogne som berörde mig djupt, inte för sin storhet och överlägsna komplexitet, utan för sin envishet att vilja vara ung i sin parfym såväl som i kropp, hull och struktur, 1929 Santenay från Domaine Jessiaume (vinet kommer från det som sedan blev premier cru La Gravières, jästes i hela stjälkar). Hur kan en 84-åring fortfarande dofta solmogna skogshallon och sprudla av fräschör?

   Slutligen måste jag ta oss till Spanien, till ett charmtroll som jag blev fullkomligt förälskad i, 2011 Garnacha Peña Caballera från Bodegas Marañones, en helt galet saftigt, blommig, fruktigt och elegant garnacha från en 1.50 hektar stor vingård på 850 meters höjd. Vilket absolut sensationellt bra vin för inga pengar alls!

Årets vintyp

Madeira, inget snack om saken. Jag har alltid varit förtjust i madeira, inte minst från alla åren som kock och sommelier då jag hade stor behållning av denna unika och tyvärr lika sorgligt som onödigt bortglömda vintyp. I år byttes förtjusningen ut mot ett beroende. Mitt enda nyårslöfte, eftersom jag inte har en enda tanke på att börja träna eller gå ner i vikt (och röker och snusar gör jag inte), blir att dricka mycket mer madeira 2014!

 

Årets årgång

Av de senare jag har provat gäller fortfarande universalårgången 2010, men ska jag var lite mer nytänkande säger jag 2012 och det gäller överallt där jag har varit det senaste året.

   I Bourgogne gäller det för de bästa producenterna eftersom 2012 är en årgång som krävde tur (att undkomma de brutala hagelstormarna) och skicklighet (skördedatum, sortering, extraktion) och vi kommer tyvärr att få prova en hel del mindre bra viner … från mindre bra producenter.

   I Kalifornien gäller 2012 alla druvsorter och alla regioner. Hinner jag dricka ur min överfulla vinkällare lite mer ska jag försöka fylla på med en hel del gott från 2012.

Årets druvsort

Jag får lov att säga Garnacha, baserat på ett antal fantastiska spanska viner från framför allt bergen i centrala Spanien (inte minst Bodegas de Marañones och Commando G), samt ett antal ytterst eleganta viner från gamla stockar och olika delar av Kalifornien (bland annat från Wind Gap Wines, A Triubte to Grace och Unti Vineyards). Min motivering till detta val är att de viner jag charmades av alla var gjorda i ett nästan syndigt söt hallonfruktig, frisk och len stil med måttlig alkoholhalt, kring 13 procent. Som bra röd bourgogne - fast en aning sötare i stilen!

 

Årets vinregion
Det är väldigt lätt att lyfta fram något område i Kalifornien som är det mest imponerande, under året har jag besökt alla Kaliforniens områden förutom Amador County och Central Valley. Men jag väljer att hylla den region som tog mig med storm under ett par dagar i juni, den västra och mest bergiga delen av den lite väl stora appellationen Vinos de Madrid. I väster reser sig vingårdarna från 700 till 1200 meters höjd upp i bergen, klimatet är en aning svalare och vingårdarna med framför allt den gröna Albillo och den svårodlade nobla Garnacha från gamla stockar i oländigt belägna vingårdar är synnerligen intressanta. Oj vad jag hittade goda och intressanta viner här. Subområdet i den stora appellationen heter Sierra de Gredos. Missa det inte.

Årets vinby
Lompoc är precis allt annat än en charmig vinby, det är tvärtom en rätt deprimerande fattig invandrarstad i den allra västra spetsen av appellationen Santa Rita Hills. Men här finns säkert ett 40-tal små vinerier inhysta bakom garagedörrar, i små lagerhus och för vissa mer framgångsrika firmor något som nästan kan liknas vid ett typiskt vineri. Flera av de bästa vinfirmorna i Santa Rita Hills ligger just i detta område, som av Robert Parker en gång i tiden fick namnet The Ghetto. Åk hit, ställ bilen och promenera sedan mellan garageportarna och möt de hårt arbetande och passionerade vinmakarna och prova deras viner. Jag har snart varit här tio gånger, det är lika kul varje gång!

Årets mest minnesvärda vingårdsbesök
Jag måste säga att Spanien tar hem denna runda, inte minst med besöket på Dominio de Pingus, där vi inte bara (alla, killar som tjejer) blev förälskade i deras nya vinmakare, den unga inspirerande och duktiga Yulia Zhdanova (bilden), utan också bekantade oss med fyra årgångar Flor de Pingus och lika många av självaste Pingus. Svårslaget, även för en luttrad vinprovare som jag själv.

Årets mest imponerande fatprover
Det är väl som att sparka in vidöppna dörrar att nämna 2012 Chambertin Grand Cru från Domaine Armand Rousseau och 2012 Romanée-Conti Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti, men jag grät faktiskt av lycka när jag provade dem … slutblandade och så gott som helt färdiga bara ett par månader innan buteljering. Därtill måste jag lägga fatprover från ytterligare en producent, Domaine de la Côte i Santa Rita Hills i Kalifornien, och deras 2012:or. Milda Matilda vilka viner!

Årets nyupptäckta vinproducent
Återigen vänder jag blicken till Spanien, nu till den västra och mest bergiga delen av vindistriktet Vinos de Madrid, där jag besökte den lilla toppfirman Bodegas de Marañones, som från små, gamla och uppe i bergen otillgängliga vingårdar gör några av de mest spektakulära och elegant aromatiska viner av Garnacha jag har provat.
   Och så måste man ju såklart lägga till Domaine de la Côte i Santa Rita Hills, en producent som etablerades 2011 av främst toppsommelieren Rajat Parr och vinmakaren Sashi Moorman och som lanserade sina första viner i år. Alla de viner jag har provat från 2011, flera gånger dessutom, såväl som deras ännu inte buteljerade årgång 2012 kvalar rätt in på årets bästa lista. Vilken makalös smakstart de fick!

Årets restaurang
Aldrig förr har jag ätit på så många fantastiska restauranger som i år. Tre gånger på The French Laundry må vara imponerande, två gånger vid chef table på fantastiska Frantzén, liksom de flesta av de allra bästa restauranger i Sverige (tack vare en stor restaurangbilaga som vi gör med Livets Goda) och därtill ett antal magnifika restauranger i exempelvis USA, Spanien och Frankrike. Årets restaurang var dock hur lätt som helst att plocka ut – Pubologi i Gamla Stan, Stockholm. Jag blev helt enkelt lyft till himmelska höjder inne vid tvåmannaköksbordet tidigare i år och sedan smått golvad av det nya menykonceptet i augusti. Grattis Daniel Crespi och team till att ha lyft Pubologi till att idag vara en av landets mest intressanta och bästa krogar.

Årets kombination mat och vin
Okej, här tänker jag också sparka in öppna dörrar med sådan kraft att ingen i hela världen lär sig något nytt eller ens blir förvånad. Det mesta är faktiskt väldigt gott på The French Laundry, men det som gick till historieboken 2013 var den extrarätt för knappast blygsamma 100 dollar vi tog i juli, en pasta med så slösaktigt mycket färskhyvlad sommartryffel att priset knappast kan anses ha varit särskilt högt.

   Rätten i sig i all ära, men det var vinet därtill som fick stjärnorna att gnistra som pärlor. Vi hade nämligen hittat en 1995 Vosne-Romanée från Emmanuel Rouget och tack vare vinets lite rustika, jordiga och begynnande mogna stil, satt det verkligen som en keps till vinet. Vilken fulländad kombination. Vi förstod redan där och då att det skulle bli årets bästa kombination. Och det blev det också.

Årets knasigaste ölupplevelse
Hur skruvat det än låter fick jag årets mest udda ölupplevelse med den underbart humlebombade Modus Hoperandi India Pale Ale från de skickliga knaspottorna på Ska Brewing Company, men inte i en bar som hade varit mer logisk, utan på ett korallrev på 16 meters djup i Palau mitt ute i Stilla Havet. Där öppnades burken, ölen smakade förträffligt kryddigt till dess havet efter tre klunkar tog över doft och smak och fyllde burken med havssälta. Men den utsipprande ölen lockade till sig ett gäng hajar, som tydligen är lika förtjusta i humle som jag själv är, så när jag simmade vidare med burken följde de efter och bara njöt av den goda ölens dofter. Ett magiskt ögonblick!

Årets godaste sprit
Förutom all gammal gul chartreuse (den elegantaste) och grön chartreuse (den kryddigaste och mest intensiva) jag har haft förmånen att dricka, är det framför allt den fullkomligt magiska hundraprocentiga agavetequilan från Fortaleza som har knockat mig i all sin blommighet, rikedom och elegans, dess mjuka agavesötma och fina kryddighet. Deras Fortaleza Blanco är superb, deras Fortaleza Reposado fantastisk och deras Fortaleza Añejo helt magisk!

   En annan spritfirma som imponerat stort på mig är den högklassiga cognacsfirman Tesseron, vars Lot No 53 XO Perfection är årets i särklass godaste cognac. Det måste helt enkelt bli mycket mer sprit 2014. Och det blir det, i september kommer min stora spritbibel ut!

 

Årets svenska vinperson
Arvid Rosengren, som inte bara hedrade Sverige väl i VM för sommelierer i Japan, utan också knep titeln som Europas Bästa Sommelier 2013. Det är en fantastisk bedrift som imponerar och inspirerar. Arvid var redan för några år sedan, när jag själv satt ordförande i den jury som korade honom till Nordisk Mästare, en av de allra vassaste tävlingssommelierer jag hade sett. Därifrån har Arvid utvecklats ytterligare. Jag hyser en djup beundran för Arvid och hans oklanderliga professionalism och ska någon skandinav knipa åt sig den högsta titeln av dem alla i sommeliervärlden, då satsar jag en slant på att Arvid har potential att göra det!

Årets bästa trend
Okej, den är inte helt ny, den är egentligen över hundra år gammal, men någonstans på 1990-talet började en hel del amerikanska vinproducenter gå vilse i sitt sökande efter det perfekta vinet, vilket allför många av dem trodde var ett vin fullpackat med allt. I det nya Kalifornien har man på bredare front först långsamt i början av 2000-talet och nu de senaste åren allt mer omfattande och tydligare sett en förändring. Idag skördar alltfler producenter sina druvor lite tidigare för att vinna större aromprofil, bevara en högre naturlig syra och få viner med lägre alkohol och man använder idag mindre andel nya ekfat och lagrare allt oftare vissa viner i cement eller stål. Därtill har mindre kända regioner och vindistrikt lyfts fram och dessutom är man alltmer road av druvsorter som tidigare ansågs udda eller till och med sämre. Idag hittar man riktigt fina vita viner av Grüner Veltliner, Albariño, Ribolla Gialla, Malvasia, Grenache Blanc och Picpoul, och röda viner av Carignane, Grenache, Pinot Meunier, Gamay och Trousseau. Det är en både välkommen och rolig utveckling!